Det är ok – du får klaga

”Oj, vad varmt det är…. Fast jag
klagar inte! ”

Nähä. Varför då? Vad är det för
fel på att vara missnöjd? Är det inte tvärtom helt relevant?
Jag kommer att tänka på vår Idagserie om blyghet. Vår reporter Anna Lagerblad kunde konstatera
att det som en gång inte var någon särskilt bekymmersam egenskap
nu blivit en diagnos. Anna noterade att fler egenskaper är
utrotningshotade. Ett exempel är bitterhet som vissa krafter på
allvar vill sjukdomsstämpla som ”post traumatic embitterment
disorder”.

Själv undrar jag alltså om inte
missnöje ska in på rödlistan som en känsla vi särskilt borde
värna om just nu. Det är i och för sig ett säsongsgrundat hot;
till hösten och vintern är faran helt säkert över.
Ändå – jag kan i och för sig
förstå den stress och frustration som vinterns ständiga tågförseningar orsakade. Snacka om att vi klagade då! Men ingen
lovprisade den ”riktiga” vintern, ingen försvarade snötäcket
som lyste upp den mörka nord som kontrast till deppigt gråslask.
Ingen sa: ”Så man ska inte klaga”.

Vad är det som är så bra med
överdriven sommarhetta Torkan? Algblomningen? Blottarna? Solkurvor som gör att tågen kan spåra ur, vilket väl noga räknat är ännu
värre än en försening? Bara för att vi stod där för ett halvår
sedan – med kölddomnade tår och allvarliga påslag av stresshormoner
och drömde om lite sommarvärme i väntan på tåget som aldrig kom
– så är vi nu på något outgrundligt sätt oförskämda om vi
påpekar att det är olidligt varmt. Är det vidskepelse? Börjar det
regna om man beklagar sig – och vad är det i så fall för fel på
det?