Idagbloggen

Agneta Lagercrantz

Agneta Lagercrantz

Förlåta – det gör man för sin egen skull, ingen annans. Det är punkt två på Fred Luskins 9-punktslista över hur man kan göra för att få frid inom sig om någon varit dum mot en. (Nummer ett är att klart definiera vad idioten i fråga gjort och vad som inte är okej.)

Psykologiprofessorn Fred Luskin har forskat och undervisat om förlåtelse i 15 år, leder Stanforduniversitetets Forgiveness Project och lär terapeuter att ta in förlåtelse i arbetet med klienterna. När vi ses i Mountain View är han själv ett utmärkt exempel på den process han lär ut. Känslorna är i svall efter en separation nyligen och han har ett intensivt röstläge när han talar om situationen.

”Jag är inte så icke-förlåtande, det är bara jobbigt”, kommenterar han och lägger till: ”Det är inte heller som för några veckor sedan då jag gjorde mig till offer och bara såg den andra som boven i dramat.”

Att förlåta är att kunna berätta en annan historia med tiden, förklarar Fred Luskin. En historia som mer säger att det här är livet, vi är i det tillsammans, det är smärtsamt, urjobbigt ibland och några gånger förfärligt. Hans käpphäst är att det inte finns några genvägar till att slippa undan – som att skylla på andra och fastna där, menar han. ”Förlåtelse är inte heller någon genväg från lidandet, bara en genväg från ändlöst lidande.”

Hjärnans neurologiska så kallade motorvägar är mycket bredare och djupare för negativ information än för positiv. Därför fastnar vi ibland i offerrollen, i ilska eller i att älta oförrätter. Det är då vi mal samma sak om och om igen. När Fred Luskin håller sina kurser märker han att mycket handlar om att påminna folk om vad det kostar dem att inte förlåta andra.

”Folk tror att de aldrig kommer att behöva betala för det, men de har så fel. Forskning visar att det är bra för hälsan att förlåta. Och vi lever ju inte för evigt. Då kan vi lika gärna medvetet göra oss av med sånt som får oss att sitta fast istället för att vänta på att döden ska göra det.”

Fler bloggar