Annons

Idagbloggen

Simon Löfroth

Simon Löfroth

Det är sommar, det är varmt
och luften vibrerar. Hud blottas på bakgårdar, vid strandkanten och
i diverse grönområden. Din partners blick flackar kanske lite extra när
ni vilar i parken. Du ignorerar måhända den oheliga
ögonvandringen bakom mörka solglasögon. Eller så sticker det till
i bröstet. Svartsjuka känner de flesta till, på ett
erfarenhetsmässigt och intellektuellt plan – eventuellt också både
som subjekt och objekt. När Idagsidan tidigare behandlade ämnet menade psykoterapeuten Lars Lindbom att kärlek utan svartsjuka inte
existerade och att måttlig svartsjuka inte var någonting att skämmas över.

I dagens tidning skriver Anonym till vår psykolog Madeleine Gauffin Rahme. Anonym skäms kanske inte över sin svartsjuka, men denne har identifierat tendenserna i sitt beteende och vill bearbeta dessa på ett lämpligt sätt. Gauffin Rahme svarar
bland annat att svartsjuka är ett uttryck för dålig självkänsla och otrygghet och att terapi är ett botemedel;
en relativt vedertagen förklaring, med andra ord.

– Riktigt svartsjuka personer tror inte att andra kan älska dem, sa Lars Lindbom i intervjun från 2003.

Om man bortser från forskning som bara syftar till att frilägga svartsjukans bakomliggande psykologiska bevekelsegrunder kan man hitta andra intressanta ingångar också. Till exempel visar en studie utförd vid the
University of Haifa att hormonet oxytocin, ”kärlekshormonet”,
inte bara påverkar vårt tillits–, empati– och
generositetsbeteende, utan också motpolerna, såsom svartsjuka och
skadeglädje.

Studien, som publicerades i
tidskriften Biological Psychiatry, redovisar hur 28 personer
inhalerade en syntetisk form av hormonet, medan lika många fick en
placebodrog. Samtliga deltagare ombads därefter vara med i ett
chansbaserat spel mot en annan tävlande. Spelet gick ut på att
deltagaren var tvungen att välja en av tre dörrar medan en
motståndare valde en annan. Beroende på dörr belönades man med en
specifik summa pengar. Den presumtive motståndaren var emellertid en
dator som bestämde huruvida testdeltagaren skulle vinna mer eller
mindre än den själv. Resultaten visade att de deltagare som hade
inhalerat ”kärlekshormonet” var mer benägna att bli avundsjuka
när de förlorade och skadeglada när de vann. Testet utfördes två
gånger; den andra gången fick placebogruppen oxytocin och vice
versa. Utgången blev densamma.

Simone Shamay-Tsoory som ledde
undersökningen förklarar:

– Hormonet verkar vara en allmän
sporre för sociala känslor: om en persons association är positiv
förstärks detta. Om associationen är negativ fungerar det på
samma sätt.

Ett annat intressant rön är
att man kan bli visuellt handikappad av svartsjuka. Uttrycket
”förblindad av raseri” får således en mer bokstavlig innebörd medan ”kärleken är blind” framstår som aningen tragikomiskt. Två psykologiprofessorer, Steven
Most och Jean-Phillippe Laurenceau, har genomfört en studie som pekar
på att känslor faktiskt kan påverka vår perception.

I studien fick heterosexuella
par sitta nära varandra vid varsin dator. Kvinnan ombads upptäcka
bilder av landskap i ett snabbt bildflöde, samt ignorera obehagliga
dito som fläckvis dök upp. Mannen i paret skulle i sin tur skatta
hur attraktiva han fann olika landskap som dök upp på hans skärm.
Halvvägs in i experimentet berättade experimentledaren att mannen
nu skulle få i uppgift att bedöma attraktiviteten hos olika
singelkvinnor. Den kvinnliga partnern tillfrågades mot slutet att
redogöra för hur obekväm hon kände sig med att mannen betygsatte
andra kvinnor. Resultatet av studien visar att ju mer svartsjuk
kvinnan kände sig, desto mer tenderade hon att bli så distraherad
av de obehagliga bilderna på hennes skärm att hon inte längre
kunde se landskapen hon blivit ombedd att upptäcka.

Emotion-induced blindness”
kallar forskarna denna temporära blindhet. Hur män skulle reagerar om rollerna var omvända undersöktes tyvärr inte.