Idagbloggen

Agneta Lagercrantz

Agneta Lagercrantz

Oj, så intressant och kul det har varit att skriva om transkulturell psykiatri! Dessutom råkade vår Idagserie tidsmässigt sammanfalla med en kurs för vårdpersonal som Transkulturellt centrum hållit i Stockholm den gångna veckan. Människor som varje dag möter vårt mångkulturella land utifrån behovet av vård och hjälp fick läsa om sin specialitet och sa till varandra: Tänk att få läsa något positivt om psykiatri. För det transkulturella synsättet känns väldigt lösningsinriktat. Se bara på följande situation, som professor Laurence Kirmayer mötte i sitt hemland Kanada. Det ena man kan fråga sig är hur vi hade gjort om den hade utspelat sig i Sverige. Den andra reflektionen är ju att lösningen är universell. Bortom ytans olikheter finns människans likheter.

En kvinna från Tamil Nadu i södra Indien hade kommit fem, sex gånger till det transkulturella psykteamet i Montreal och varit på väg att hänga sig i sin egen sari. En dag råkade en i personalen tala tamilska. Hon fick då veta att kvinnan var skild och att kontakten med dottern var bruten sedan två år, eftersom hon bodde med pappan. Dottern hade nu själv fått ett barn som kvinnan – nybliven mormor – inte hade fått träffa på grund av en gigantisk släktfejd. Hon kände en oerhörd ilska, frustration och isolering och att hon stod utan stöd för sitt lidande. Kvinnans känsla av att sitta fast gjorde henne så desperat att hon var på väg att ta livet av sig.
– När teamet förstod hur svårt det var för henne, och att dilemmat också
delades med pappan, släppte trycket, berättar Laurence Kirmayer. Dessutom
försökte vi lyssna efter var hennes lösning kunde finnas, inte ta över och
hjälpa henne på ”vårt” sätt.
Så här såg det ut: Enligt traditionella skyldigheter var familjerna bundna
till särskilda regler för hedersbetygelser. Därför kunde kvinnan inte
förmedla sitt lidande, och tyckte sig inte se någon utväg. För det
transkulturella vårdteamet är det precis här man kan starta dialogen, menar
Laurence Kirmayer.
– Lösningen var ett ta kontakt med någon av de äldste i släkten som fick
fungera som medlare. Och eftersom också exmaken satt fast och var olycklig
blev kvinnan direkt mycker mer jämställd med honom. Resurserna fanns i
familjen, vilket underlättade.

Fler bloggar