Annons

Idagbloggen

Simon Löfroth

Simon Löfroth

Sara blev stressad av statusjakten och Hanna fann en väg bort från sitt fysiska sammanhang. Jag såg aldrig Facebook som någonting annat än ett forum för självdefinition och omdaning i omvärldens kritiska ögon; en osmaklig lekplats där du kunde framställa sig som den du ville uppfattas vara. Att du alltid är den du är lämnar vi därhän. Diskussioner om det autonoma jagets vara eller inte vara ryms lyckligtvis inte här.

Länge sökte jag själv en form för mina statusuppdateringar, en form som skulle ringa in essensen av mig utan att verka för sökt. Prövade föga framgångsrikt spetsfundig självkritik, pretentiösa länkar, spotska påståenden. Allt framstod snart som introspektivt och förljuget. Det var det också. Människor är överlag ytterst ointresserade av ett lösryckt citat ur godtycklig Frostenson-dikt. Det är förståeligt. Skulle en bekant lägga upp någonting liknande skulle jag börja hata honom eller henne lite grand. Summan av alla mina statusuppdateringar utgör naturligtvis en självklar del av allt som är jag, men det ville jag inte tänka på då.

Klockan 12:37 den 23 februari 2010 trillade emellertid poletten ned. Då ploppade följande statusuppdatering upp hos mina Facebook-bekanta: ”Simon Löfroth åt fiskgryta till lunch. Det var gott.” I drygt tre månader redovisade jag därefter varenda måltid jag intagit efter exakt samma schema. Allt var alltid gott. Aldrig förr har någonting jag skrivit genererat lika mycket interaktion. Mat var okontroversiellt och okomplicerat att kommentera. Mat kunde alla förhålla sig till, även jag. Det gjorde mig lycklig ett tag. Några undrade givetvis vad fan jag höll på med varför jag konstruerade ett poserande standardsvar.

”Projektet NÅD är en exposé över en monoman människas svårigheter att hantera modern monotoni. Det är en studie i bristande etik i en sviktande samhällsapparat; en berättelse om tvivel och om alltings godtycklighet samt en implicit kritik av allt som är samtida.”

Projektet var allt detta, men i sanningens namn främst ett desperat sätt att söka kontakt, en vilja att medelst mat bryta sig ur solipsismens bojor och bli mindre ensam. Det fungerade uppenbarligen hyfsat, men man tröttnar efter tag. Diskussionen blir liksom lite enformig.