Annons

Idagbloggen

Maria Carling

Maria Carling

Hänger du med till Algeriet? Staden Sidi Bel-Abbès, en medelstor stad i västra Algeriet, är bara ett knapptryck bort. Någon har i vår globaliserade värld lagt ut en tio minuter lång film som ger försmak av gatulivet i den algeriska staden som är författaren Maïssa Beys hemstad.

Filmen är knappast händelserik, men ger en stämningsbild från staden där hon bor och driver ett bibliotek. SvD intervjuade henne om livet under och efter det blodiga inbördeskriget. Intervjun kan du läsa här.

Hemma i Sidi Bel-Abbès riskerade Maïssa Bey sitt liv under 1990-talets inbördeskrig när hon varje dag tog sig till jobbet som fransklärare. Inte en dag täckte hon sitt huvud trots att islamisterna krävde det. I YouTube-filmen nedan kan man konstatera att det än i dag är få kvinnor som rör sig på gatorna i Sidi Bel-Abbès utan slöja. Man förstår att Maïssa Bey och hennes kolleger i kvinnoföreningen Ecriture et paroles, i vilken få bär huvudduk, väcker uppmärksamhet när de stiger ur sina bilar i det fattiga kvarteret där biblioteket finns.

Maïssa Bey berättade om en kvinna som kom till biblioteket. Hon ville ge sin dotter möjlighet att låna böcker, men hade hört ryktas om att det skulle vara väldigt dyrt.
– När vi sa att det kostade 600 dinarer (ungefär 60 kronor) frågade hon om hon fick betala i etapper. Visst sa vi, men när hon öppnade plånboken och tog fram en tusenlapp upprepade vi summan.
Hon trodde att det kostade 6000 eftersom hon hört att det var dyrt.
– Va, kostar ett halvårs bibliotekskort mindre än ett kilo kött? utbrast hon.

Maïssa Bey säger att biblioteket ger henne livsglädje och hopp för Algeriets framtid.

I den enda av Maïssa Beys romaner som är översatt till svenska, ”De utsatta” (Tranan bokförlag, övers Monica Malmström), skriver hon om kvinnor som trycks ner i ett samhälle där mannen och religionen sätter reglerna för hur man får leva.

För sin senaste roman (Pierre, Sang, Papier ou Cendre, ed. l’Aube, 2008) fick hon pris för bästa franskspråkiga roman i Algeriet, något som väckte protester. Hennes böcker är mycket lästa och omtyckta, men det finns en del som tycker att hon inte representerar rätt sorts algerisk litteratur. Och så skriver hon bara på franska.

– Jag skriver på franska för det var mitt första skolspråk. Arabiska, mitt modersmål, fick jag lära mig skriva långt senare – som ”främmande språk” – när jag gick i skolan på 1950-talet. Det är väldigt konstigt, eller hur? sa hon i SvD-intervjun.

Ta en tur i algeriska Sidi Bel-Abbès: