En ny tidskrift har lanserats: Sans – Existentiellt magasin i upplysningens anda. Bakom denna tidskrift står samma personer som är drivande i ateistorganisationen Humanisterna. Exempelvis är Christer Sturmark (Humanisternas ordförande) chefredaktör, och bland skribenterna möter läsaren kända Humanistnamn som Björn Ulvaeus och P C Jersild och andra kända Humanister, som Dilsa Demirbag-Sten är intervjuade. Därför är det lätt att tro att Sans är utgiven av Humanisterna, men det är istället Christer Sturmarks skapelse Fri Tanke förlag som ligger bakom utgivningen. Sak samma kan man tycka.
Innan premiärnumret av Sans ens kommit ut möttes den av häftig kritik av tankesmedjan Seglora Smedja, som drivs av bland andra Helle Klein. Helle Klein anklagar Sans för att vara islamofobisk, bland annat därför att en ensam kvinna dold i en burka fyller omslaget. På debattsajten Newsmill försvarar sig chefredaktören Christer Sturmark och Sara Larsson med argumentet att om det vore ett uttryck för islamofobi att visa en kvinna klädd i burka skulle exempelvis många reportage från Afghanistan vara ett uttryck för islamofobi. De passar också på att ge Helle Klein ett och annat tjuvnyp.(Helle Klein har också svarat på Sturmarks och Larssons attack).
Jag kan tycka att Sturmarks och Larsson argument är märkligt. Det är naturligtvis en helt annan sak om burkaklädda kvinnor dyker upp i ett reportage från ett land där en sådan klädsel är påbjuden än om man fyller ett omslag med en bild där en anonym person är helt täckt av tyg. Det skulle inte förvåna mig om en presumativ läsare kan uppleva den dolda personen som skrämmande. Hennes ögon kan knappt skymtas bakom ett nätverk av trådar.
Jag blir också skrämd. Varför har redaktionen valt en sådan bild? Personer med invandrarbakgrund och intellektuella svenskar som jobbar aktivt mot utbredda fördomar om ”den Andre”, om människor som inte är som ”vi”, brukar kritisera just de tv-reportage som Christer Sturmark och Sara Larsson hänvisar till. Bilden av ”den Andre” som medierna förmedlar är omedvetet eller medvetet stereotyp. Många händelser i Mellanöstern brukar illustreras med skrikande kvinnor som döljer det mesta av sina kroppar – fastän det finns massor av kvinnor i de länder som rapporterna handlar om som inte är klädda på detta sätt. Samma stereotypa val av bilder finner man tyvärr alltför ofta även i tidningar.
Västerlänningar har länge kritiserats för att vara etnocentriska och ha en orientalistisk syn på Mellanöstern och andra delar av Asien. Kritikerna hävdar att många västerlänningars bild av människor som bor i dessa delar av världen är förvriden av dogmatiska uppfattningar, det är en förmäten (mar)drömlik föreställning som inte bara är falsk utan dessutom övervägande nedvärderande och negativ. Mitt intryck är att redaktionen för Sans fallit i denna fälla. De verkar inte vara särskilt ”upplysta”, utan kommer farligt nära Sverigedemokraternas syn på ”den Andre”.
Intrycket förstärks när man bläddrar vidare i tidningen. Valet av bilder och texter verkar ha gjorts utifrån en önskan att sprida avsky för framför allt islam och muslimer, men också för katoliker och religiösa människor och organisationer i allmänhet. Ett exempel är en bild där två nazister våldtar en kvinna vid en fontän och sex rödklädda patrar står runt om. De tycks ge sin välsignelse till övergreppet. En annan bild föreställer en ortodox jude, en biskop och en muslim – alla med vidriga ansiktsdrag. De ser fördömande ut och vid deras fötter ligger respektive knäböjer två halvnakna kvinnor.
Just anklagelsen om att ligga alltför nära Sverigedemokraterna tar Karin Ström upp i en artikel med rubriken Sverige, religionskritiken och rasismen. ”Hur ska man vi kunna kritisera religion utan att spela Jimmie Åkesson i händerna?” frågar hon sig. Just Karin Ström klarar möjligen denna svåra balansgenomgång genom att Martin Nihlgård, till nyligen rektor för studieförbundet Ibn Rushd, och Yasri Khan, ordförande för Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, får komma till tals.
Martin Nihlgård säger bland annat följande: ”Vill man undvika invandrarfientliga och islamofobiska krafter i händerna i sin kritik mot religion behöver man lägga sig på en betydligt högre nivå än vad den generella religionskritiken gör idag, och hålla sig saklig och ödmjuk.” Den högre nivån är det tyvärr knappt någon artikel i Sans som når upp till. Istället är den genomgåendet attityden ”all religion är fel och farlig” och tonen är genomgående arrogant mot alla oliktänkande.
En recension av prästen och etikforskaren Elisabeth Gerles bok Farlig förenkling är ett bra exempel på denna attityd. I Farlig förenkling görs en jämnförelse mellan Sverigedomkraterna och Humanisterna. Rubrikeni Sans är ”Gerles intellektuella haveri”. Gerle anklagas för att ha ett högt tonläge och att göra många tankefel. Med ett minst lika högt tonläge, som skulle kunna beteckna som rasande, angriper skribenten Per Dannefjord Gerle och skriver mycket nedsättande om hennes förmåga att tänka. Gerle framställs av Dannefjord som förvirrad och hennes intellektuella kapacitet är klen. Retoriken är tydlig: Det gäller att förnedra motståndaren och få denne att framstå som dum.
Detta är knappats den ödmjuka och sakliga ton som Martin Nihlgård efterfrågar. Istället är den just så inbilsk och fundamentalistiskt aggresiv som kännetecknar mycket av Humanisternas propaganda. Nej, tyvärr är helhetsintrycket av Sans, med några undantag, att denna nya tidskrift är sanlöst oupplyst och att den mycket väl skulle kunna vara utgiven av Sverigedemokraterna.
Läkarmissionen valde att stoppa en redan insåld annons för Sans i sin tidning Svenska journalen. Läkarmissionens ansvarige Johan Lilja menar att den skulle uppfattas som stötande för tidningens läsare. Det förvånar mig inte, men det förvånar Christer Sturmark, som i ett pressmeddelande ropar ”censur!”. Det är som om han inte alls kan ta in vilken framtoning tidskriften faktiskt har. Kritik är inte välkommen.
P.s Mattias Irving på Seglora smedja har en skrivit en mycket utförlig kritik av Sans val av omslag. Den är långt mycket bättre än mitt blogginlägg. Läs den!
