Annons

Idagbloggen

Agneta Lagercrantz

Agneta Lagercrantz

Hon som besökt dödsdömda flera gånger i veckan i sex år. Han som bokstavligen har människors hjärnor i sina händer. Igår kväll samtalade zenprästen Roshi Joan Halifax med hjärnkirurgen James Doty om medkänsla i en aula centralt på Stanford. Jovisst, också på kanske världens mest ansedda universitet kom både nära döden-upplevelseer och förändrade medvetandetillstånd på tal. Kanske inte så konstigt med tanke på gästen – Joan Halifax var tidigare gift med legendariske psykiatern Stanislav Grof som experimenterade med LSD i början av 1970-talet och har som medicinsk antropolog studerat ursprungsbefolkningars shamanism.

Sedan 40 år har hon också ägnat sig åt individen i dödsprocessen. I den sista tidens omvälvande förvandling kvarstår några tydliga behov: värdighet, självreflektion, mänsklighet och medkänsla, har hon lärt sig. Det gäller också för dödsdömda.

Men i dag ser Joan Halifax så mycket outtalad sorg i den västerländska kulturen, sorg som döende känner när de reflekterar över det egna livet. Hon tolkar det som att vi håller fast vid för mycket och vill kontrollera ännu mer, kanske för att vi saknar den – i hennes fall – buddistiska visionen om alltings föränderlighet. Inte många har utvecklat ett slags tolerans mot det oväntade.

”När döden kommer är det många förluster det handlar om, saker man inte längre kan göra. Man kan inte tänka på samma sätt längre, inte studsa upp för trappor, inte bestiga berg.”

Men generalisera? Nej. Sorgens väsen har med åren blivt ett lika stort mysterium som döden för Joan Halifax. Däremot försöker hon få alla – det gällde även killarna på fängelset – att på det djupaste djupa planet komma ihåg när de var till glädje för andra, när de hade något att ge. ”Att göra gott ger en känsla av glädje, av tillfredsställelse. Det är ju vad medkänsla handlar om och vad både vi på zen-centret och ni här på Stanford vill utveckla” säger Joan Halifax och nickar åt sin samtalspartner James Doty.

Men vad exakt ska man utveckla? Joan Halifax menar att det finns inslag av icke-medkänsla som blir en förutsättning för medkänslan. Hon refererar till vad James Doty med bruten röst just berättat, hur en fyraårig patient han haft en gång sa ”jag vet att jag ska dö, men säg inget till mamma och pappa”. Om läkare inte kan hålla den smärtan ifrån sig kommer de aldrig att kunna jobba, konstaterar Joan Halifax som utbildar många inom sjukvården.

James Doty tar ytterligare ett exempel. När han opererar blir han helt teknisk utan några tankar på personen. ”Jag vill inte ha deras mänsklighet framför mig”, som han förklarar det. Men så kom en kvinna som fått ett brustet blodkärl i hjärnan nära talcentret. När han opererade kom han plötsligt att tänka på hur hon berättat att hon levde för sin operasång. Han blev så gripen att händerna började darra. ”Och sånt vill du inte ska hända med din hjärnkirurg …”

Han satte sig i tio minuter och kom tillbaka till det mentala tillstånd då han medvetet kan stänga av känslorna. Sånt som vissa doktorer gör för mycket, vill Joan Halifax tillägga.

”En del lider brist på medkänsla. En del av för mycket empatistress. Vi tränar dem i att vara närvarande istället, det är avgörande för att hitta balansen.”

Hur gjorde hon själv efter de svåra mötena med dödsdömda män som tatuerat in tårar vid ögat – en för varje mord – eller fått dödsstraff för våldtäkt på en sjuåring? Hon visade respekt för deras mänsklighet. Hon visste att de trots att de begått förfärliga handlingar ändå ville hitta till känslor av glädje och lycka. Sedan kommer hon till det som kan vara en utmaning när man vill göra gott.

”Jag var där tre gånger i veckan i sex år, men jag har ingen aning om ifall min närvaro åstadkom något. Det är viktigt att man inte är ute efter resultat, som ett eget behov man binds till. Medkänsla är att handla från den platsen inom en som inte drivs av resultat och ändå accepterar omständigheterna.”

Så var det då det där med förändrade medvetandetillstånd, på publikens begäran. James Doty fick inre blödningar efter en bilolycka och var med om den klassiska känslan av att sitta i ett hörn och se läkarnas dispyt över åtgärderna. Sedan kom ljuset i tunneln och röster från redan döda släktingar och en plötslig protest: jag är inte färdig än! Nästa minne är från uppvaket. Men han såg inga änglar, blev inte religiös – betraktar sig som ateist – och var inte med om någon omvälvande förändring i livet.

Joan Halifax som försökt nå förändrade medvetandetillstånd med LSD kanske kommer att göra oss besvikna, antyder hon.
”Ju längre tiden går, desto mer tycker jag att det här är bäst. Det finns inget mer överlägset tillstånd än just nu.”