Annons

Idagbloggen

Susen Schultz

Susen Schultz

Det är mycket varg nu. Jägareförbundets Torsten Mörner skriver på Brännpunkt att vargen inte alls är något hotat gosedjur. Lars Berge förklarar hur den synen kraschar mot perspektivet hos alla oss skogsmullefierade vuxna som tror att naturen i alla lägen är vår vän.

Det är antagligen orättvist att kalla Mörner för blodtörstig varghatare och det Berge beskriver för verklighetsfrånvänd gråbensromantik – men visst är debatten polariserad. Det är ont om respresentanter
som är lite av bägge delar; som både vill värna vargen men som också tycker att det
kan vara på sin plats med en kontrollerad jakt.

Men hur kan man vara både
och? Tja – själv tar jag tåget åt nordväst. Jag går ombord vid Stockholms
central som rovdjursälskare och kliver av två timmar senare som en som tycker
det kan vara idé att plocka fram bössan ibland; inte för att jag tror att ett gäng Lennart ”Jägarna” Jähkel-typer ska langa in mig i nåt fyrhjulsdrivet,
terränggående fordon och dra ut på närmsta kalhygge om jag vädrar mina
storstadsåsikter. Nej, utan för att mina
vänner på orten kämpade i många år för att hindra rovdjuren från att lägga
tassarna på fåren.

Vi vänner slöt upp och hjälpte till att förstärka hagarna
och försvåra för – i det här fallet – lodjuren att ställa till blodbad.

När det inte hjälpte, togs fåren in på gården. De stora katterna fattade inte den vinken utan följde
efter. I kombination med svårigheterna att få ersättning för rivna djur blev det för mycket för mina vänner. De gav upp och sålde de får som fanns kvar.


Så kan alltså det dubbla
förhållandet till rovdjuren se ut. Men det är många historiska och kulturella
känslolager vi måste igenom innan vi får en nyanserad debatt om framför allt
vargen – den saken verkar klar.

Idagsidan har skrivit om det. Artikelserien om våra känslor inför rovdjuren hittar du här.