X
Annons
X

Idagbloggen

Maria Carling

Maria Carling

Nej, det här blogginlägget handlar inte om vampyrer.

Nej, det har egentligen inget samband med barns skoj med hemska masker och avskurna fingrar som är ymnigt förekommande den här veckan.

Och nej, det hör inte ihop med Alla helgons blodiga natt heller.

Det handlar om mat. Om en av rätterna på svenska folkets topp-tio-lista, nämligen radhusbiffen, vår kryddiga svartrödbruna älskade blodpudding. Snabb, billig, nyttig.

Snabb? Nja, frågan är hur länge vi med gott samvete kan laga blodpudding på några röda framöver.

När jag igår bläddrade förstrött i Melker Anderssons nya kokbok dök det upp igen, receptet på hur man lagar blodpudding från grunden. Redan i september såg jag kocken Sara Begner hantera en bunke grisblod som blev till blodpudding på Bokmässans matscen. Då började jag få vittring på en blodig och tidskrävande trend …

Sedan vi blivit e-nummerspanare och eko-frälsta ska vi ju laga allt från grunden. Sara Begner, som mycket förtjänstfullt har moderniserat Vår kokbok, tycker att det är dags att vi beställer hem grisblod till närmaste Konsumbutik (hon jobbar ju för Coop), så att vi själva kan kocka ihop radhusbiffen.

Ju mer vi klagar över tidsbrist desto mer komplicerade blir recepten. Hjääälp, jag protesterar och tänker fortsätta att spara timmar genom att steka otrendiga halvfabrikat.

Eller ska vi kanske se till att hemlagad blodpudding blir en ny svensk nationalrätt på barnens egen högtid Halloween? Lite mer bloddrypande helgonpudding, anyone?