Annons

Idagbloggen

Anders Haag

Anders Haag

Omkring hälften av Iraks kristna är på flykt. Innan Saddam Hussein störtades genom USA:s invasion i Irak, och senare hängdes av sina landsmän, fanns det cirka 1-1,5 miljoner kristna irakier i ett land annars dominerat av sunni- och shiamuslimer. Efter invasionen har 100 000-tals flytt. De levde under ett ständigt hot i sitt hemland, och de har sett nära anhöriga mördas. Många av dem har tagit sig till Libanon. Därifrån hoppas de på att ta sig vidare till väst.

Dokumentärfilmaren Leyla Assaf-Tengroth är nu i färd med att klippa ihop en film om några av dessa livsöden: Kampen för en ny chans! – om kristna irakier på flykt.  I torsdags i förra veckan var det en förhandsvisning på det hon fått ihop hitintills. Ej av en slump visades den i Södertälje, en stad som tagit emot fler irakier än USA och Kanada tilllsammans.

Trots att filmen var ofärdig var den gripande. Leyla Assaf-Tengroth har inte ställt makthavarna i Bagdad, i Stockholm eller på Migrationsverket mot väggen. Istället får vi möta familjen Alkia ansikte mot ansikte, både de medlemmar av familjen som sitter fast i Libanon, och deras anhöriga som är kvar i Irak. Vem lider mest? I Libanon befinner sig flyktingarna i limbo. De bor i usla bostäder, det är nästa omöjligt att få jobb, och så är det denna eviga väntan på att eventuellt få ett visum. Unga irakier som vill utbilda sig och ”erövra världen” ser sina chanser gå förlorade. På sin höjd kan de få ett jobb på någon fabrik med lite fickpengar som ersättning.

Fast de som är kvar i Irak har det nog värre. Även de är flyktingar, internflykingar. Mosul, där de bodde förut, har rensats på kristna, och nu bor de i en liten by, Teleskaf, där det finns absolut ingenting att göra. Elektriciteten kommer och går, likaså vattentillförseln. De vågar inte heller gå ut, därför att på gatan riskerar de att bli kidnappade, misshandlade eller skjutna.

”Se oss, se att vi finns här!” Det var den bön som ständigt mötte prästen Håkan Sandvik när han nyligen reste runt i Irak och besökte kristna irakier och församlingar. I ett panelsamtal efter filmvisningen berättade han om sina möten, och påpekade hur bra Leyla Tengroths film var, därför att även om tidningsrapporter och statistisk från Irak och säger samma sak som filmen kommer man i filmen nära verkliga människor. Det är omöjligt att inte beröras.

Undantaget är nog bara de anställda på Migrationsverket, trodde Håkan Sandvik. De känner till hur det är för de kristna irakierna. Helt nyligen sprängdes en bomb i en kyrka och 88 människor dog. Det har skett många mord på biskopar och i vissa delar av Irak sker en etnisk resning. De anställda på Migrationsverket har också mött flyende irakier ansikte mot ansikte. Men det hjälper inte. I filmen berättar en irakisk pojke hur hårt och kallt han bemöttes av myndighetspersonerna i Sverige. Han fick avslag på sin asylansökan, kastades in i fängelse och vräktes ut ur landet med händerna i handbojor. ”De har stängt av”, är Håkan Sandviks förklaring till myndighetspersonernas beteende.

Det finns alltså en fara i att komma för nära, om man inte anser sig vara bemyndigad att hjälpa. Då är det inte längre ett människa man har framför sig, utan ett fall, som ska behandlas enligt ett ständigt föränderligt regelverk. Hjärtat får man sluta inne i ett skal, för att orka.

En annan fara med att komma för nära är om man börjar särbehandla kristna irakier. Det är kanske lätt hänt för representanter för olika västerländska kristna kyrkor som bedriver välgörenhetsarbete i Irak. Möjligen skulle också hjärtat på en Migrationstjänsteman kunna börja klappa lite extra när det är en kristen irakier som söker asyl, denne kanske inte känns fullt lika främmande som en muslimsk dito?

”Gör inte något som skadar oss!” Det var en annan vanlig bön som mötte Håkan Sandvik. Att ge särskild hjälp till kristna flyktingar är en farlig väg, menar han. Det skapar en fiendebild (med muslimer som den onde) och det ger inte bara näring åt destruktiva anti-muslimska stämningar, det gör det också svårare för de kristna som ännu lever kvar i Irak. Trenden är dock att Irak håller på att tömmas på kristna. Om fem år finns kanske ingen kvar.

”Vi måste känna igen oss i alla flyktingar!” Det var en uppmaning från en kvinna i publiken, Jacqueline Sylwander. ”Jag talar inte om känna medlidande, utan om att se sig själv i dem som är utsatta. Tänk, det skulle ha kunnat vara jag!”

P.s Leyla Assaf-Tengroths dokumentär Kampen för en ny chans! – om kristna irakier på flykt kommer att visas på Sveriges Television. Datumet är dock inte spikat.