Annons

Idagbloggen

Hanna Sofia Öberg

Hanna Sofia Öberg

”Säger skolan att du inte fanns där, så kan vi inte räkna
dina betyg.”

Det beskedet fick min ryska väninna, som har sökt till högskolan i höst. Hon intygar att det är hennes originalbetyg från Georgien som hon har
skickat in till Högskoleverket. Men när en handläggare på Avdelningen för
bedömning av utländsk utbildning ringde till hennes gamla skola i Georgien
ville personen i andra änden inte kännas vid min väninna. ”Nej, vi har aldrig
haft någon person med det namnet på vår skola”, blev svaret.

Min väninna är förtvivlad. Hon säger att hennes dröm har
krossats.

Hennes dröm är att gå socionomprogrammet på Linköpings
universitet. Hon har visserligen en universitetsutbildning från Georgien, dit
hon som barn flyttade med sin familj från Ryssland. Men hon har dragit slutsatsen att
hon också måste ha en svensk utbildning för att kunna få ett skapligt jobb i
sitt nya hemland.

Beskedet från hennes gamla skola innebär att hon inte kan
använda sina gymnasiebetyg i konkurrensen om en plats på ett svenskt
universitet. Förhoppningsvis kan hon konkurrera med sina akademiska betyg från
Georgien. Men vad händer om de inte vill kännas vid henne på hennes gamla
georgiska universitet heller?

Att leva som ryss i Georgien var inte lätt, har min väninna
berättat. Hon lärde sig snabbt att slipa bort sin ryska accent.

Jag tänker på min väninna, som så enträget strävat mot detta
mål – en svensk universitetsutbildning – ända sedan hon fick sitt efterlängtade
svenska uppehållstillstånd. Jag tänker också på alla andra i hennes situation,
för hon kan knappast vara ensam.

Jag tänker på de praktiska konsekvenser det får för henne och alla andra, men jag
tänker också på något annat. Hur känns det att vara förnekad? Hur känns det att
få elva år av sitt liv bortsuddade?

Min väninna försökte förklara för handläggaren på
Högskoleverket att det i grund och botten är en politisk fråga – att det finns
människor i Georgien som motarbetar ryssar på alla möjliga sätt. Det var då hon
fick det entydiga svar som inleder det här blogginlägget: ”Säger skolan att du
inte fanns där, så kan vi inte räkna dina betyg.”

– Men jag fanns väl! utbrister min väninna när hon
återberättar det hela för mig.

– Jag fanns – och jag finns.