Zen och konsten att tåla smärta

Personer som utövar zenmeditation har lättare än andra att stå ut med smärta. De stänger helt enkelt av de delar av hjärnan som tolkar smärta som något obehagligt, konstaterar forskare i Montreal.

Forskarna vid Université de Montréal jämförde 13 personer som praktiserar zenmeditation med 13 andra, som inte mediterar. Försökspersonerna utrustades med magnetkamera och utsattes för smärtsam hetta. Kamerans bilder avslöjade att de mest erfarna meditatörerna hade lägre aktivitet i de delar av hjärnan som sköter kognition, känslor och minne (prefrontala cortex, amygdala och hippocampus). Dessutom var det mindre kommunikation mellan en del i hjärnan som registrerar smärta och prefrontala cortex.

– Resultaten tyder på att de som mediterar har en intränad förmåga att koppla bort vissa överordnade hjärnprocesser trots att de utsätts för stimuli, säger Pierre Rainville, en av forskarna.

Hans kollega Joshua Grant säger att resultaten utmanar idéer om att mental kontroll uppnås genom ökad kognitiv ansträngning. I själva verket är det tvärtom, det handlar om att inte tänka alls.

Vad som däremot kan vara idé att tänka på är smärtans härkomst. Nu skedde försöken i ett laboratorium och försökspersonerna visste, får man anta, att smärtan var ofarlig. Hur hade det varit om de känt en smärta med mer dunkelt ursprung? Svårförklarad magsmärta, återkommande huvudvärk, ont i bröstet? Hur hade det då sett ut i prefrontala cortex? Hade det blivit mer fart i de kognitiva processerna? Hade de tänkt: blindtarm, cancer, hjärtinfarkt?

Jag vet inte, men min gissning är att även den visaste zenmästare nog skulle ha svårare att stå ut med smärtan då. Smärta är ju kroppens varningsklocka om att något är fel. Och om vi inte vet varför det gör ont är smärtan ofta svårare att bära.

I fjol hade Idagsidan en artikelserie om just smärta. Du läser den här.