Annons

Idagbloggen

Maria Carling

Maria Carling

När en frågare möter en gissare uppstår lätt obehagskänslor, i alla fall hos gissaren, enligt den teori som Andrea Donderi för fram i sitt blogginlägg som diskuterats så mycket att det fått kultstatus, skriver brittiska The Guardian.

Enligt Andrea är en frågare en person som utan att blinka (och utan att oroa sig särskilt mycket för hur det känns inuti personen som förväntas svara) kan begära saker, som ”Vi har vägarna förbi i helgen. Kan vi bo hos er?” En frågare är beredd på ett rakt ja- eller nej-svar.

Gissaren däremot har svårt att säga nej och skulle definitivt linda in samma fråga på ett sätt som inte gjorde det lika pinsamt för svarvaren att säga nej utan att behöver använda just det raka ordet.

The Guardian spekulerar om nationella drag. Japaner är gissare, ryssar är fullblodsfrågare.

Det är lätt att föreställa sig att Storbritannien är fullt av gissare som hela tiden lindar in sina svar så att de låter ’”jolly nice” oavsett hur brutalt budskap de än har att framföra. Syndromet har ett namn: ”The disease to please”, kallas denna milda engelska form av ett sjukligt behov av att behaga.

Engelska bokhandlar har försökt avhjälpa problemet for gissarna. Hyllorna rymmer tiltar som The Power Of a Positive No, How to say no without feeling guilty, The Book of No.

Är du en gissare eller en frågare? Och är det din uppfostran som gjort dig till en rak och oblyg person som kan ta ett nej eller till en gissare som hellre lindar in saker för att slippa säga nej själv och att hjälpa andra förbi det obehagliga raka nej-svaret? Beror det kanske på den kultur du är uppfostrad i?

Själv känner jag mig nog mest som en försiktig gissare som lindar in både frågor och svar. Maken himlar med ögonen när jag för fram denna teori om mig själv. Hmm … Jag inser att det bor en brutal frågare i mig också …

Och du då?