Idagbloggen

Agneta Lagercrantz

Agneta Lagercrantz

Nej, jag vet, det går inte att dela ut pris till något som är abstrakt även om dess närvaro är hur tydlig som helst påp vita duken. Tänk The Kings Speech. Tänk Colin Firth. Visst, bästa film och bästa manliga skådis, enligt Oscarsjuryn. Men den verkliga huvudrollen hade ju den terapeutiska effekten: Processen där Geoffrey Rush som den självlärde talpedagogen når in till hertigen och den blivande kungen och därmed löser upp knuten bakom hans stammande.

Det är inte första gången som terapin får huvudrollen i dagens manus. Och då menar jag inte teveserier som Hos terapeuten (den israeliska förlagan nu åter på Axess) eller In treatment, den amerikanska efterföljaren, där sessionen hos ett proffs är själva utgångspunkten. Utan manus där den terapeutiska processen nästan omärkligt får föra dramats handling framåt. Som på lilla Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm. Visserligen långt från Hollywood, men när Kalle Westerdahl i sin monolog om relationer har en schäfer som samtalspartner får vi också vara med om den terapeutiska effekten. Ett nystande i känslorna, en riktning mot något som liknar självinsikt – eller också inte – och så aningen om att det vi fått se har lett till läkning inombords hos huvudpersonen.

Och man går därifrån med en känsla av att möten och kommunikation kan göra underverk. Bara de når det mänskliga i oss. Vilket räcker längre än vad en Oscarsstatyett någonsin kan göra.

Fler bloggar