Annons

Idagbloggen

Susen Schultz

Susen Schultz

Idag publicerar vi ett urval av läsarreaktionerna på den nyss avslutade
artikelserien Globala familjer. Många kloka tankar har vi fått ta del av, men
allt får inte plats i spalterna. Det gäller till exempel ett mejl från Caroline
som sedan flera år bor i Sverige igen efter en längre tids utlandsvistelse i
Europa. En av de reflektioner hon gjorde vid sin hemkomst ger jag utrymme åt här
i stället:

”Några
ord som tycks helt ha försvunnit ur den svenska vokabulären är tack, förlåt och
ursäkta. Ett exempel var när jag stod i en ICA-affär och skulle välja bröd ifrån
deras ”bageri”. Jag stod där alldeles ensam framför hyllan, då jag plötsligt
får en hockeytackling i sidan. Jag blev totalt överrumplad och såg då en man i
60-70 årsåldern. Jag frågade då vad han höll på med och han svarade ”du
flyttade ju inte på dig”. Svar: Jo om man ber mig, tyvärr har jag inte ögon
i nacken.”

Mina egna
globala erfarenheter kan inte på långa vägar mäta sig med Carolines eller det
som familjerna vi porträtterat i artikelserien varit med om. Förutom lite allmänt
kringvimsande, hade jag förmånen att få tillbringa knappt ett år i Kalifornien
för en tid sedan.

Men efter den korta frånvaron från mitt älskade Sverige,
gjorde jag samma iakttagelse som Caroline. Trots att jag nu varit hemma i två år,
gör det fortfarande ont och väcker frågor hos mig att just orden ”tack” och ”förlåt”
inte används oftare än vad som sker. Jag inser hur mycket jag saknar frasen ”how
do you do” som jag före USA-resan så ofta raljerade över för dess till intet förpliktigande
innehåll.

Nu undrar jag istället varför ingen (det vill säga, inte jag heller)
kan säga ”hej” eller åtminstone bara nicka som ett ”jag ser dig” när man står i
ett offentligt utrymme och väntar på hissen tillsammans. Och om man råkar putta
till varandra eller behöver passera en medmänniska i ett trångt utrymme – som i
rulltrappan i t-banan – varför inte bara säga ”förlåt mig”?

Men kanske är det jag och Caroline som
har fel; kanske har vi bara hakat upp oss och letar brister, istället för att inse
att de sociala tillkortakommanden vi noterar uppvägs av alla föredömliga
situationer som vi kanske inte noterar?

Eller är
det trots allt så att svenskar är ovanligt ogina? Eller blyga? Eller… ja, vad
tror du?