Annons

Idagbloggen

Annika Rentola

Annika Rentola

Det bjöds på kraniosakral terapi mot ledvärk och utbrändhet, purpurplattor mot huvudvärk och destillerat vatten med silverjoner mot det mesta andra. Mannen med knäppta händer blundade med stora olycksrynkor i pannan medan han väntade på bud från Det Stora Okända via mediet som skulle ta kontakt med mannens döda släktingar. I följande försäljningsstånd tittade den uppenbart slutkörda kvinnan med bedjande blick på henne som lade ut tarotkorten. Där i trängseln satt den ena efter den andra och väntade på behandling, ibland gratis och ibland prissatt. Folk blev tittade i ögonen och klappade på axeln. De blev sedda.

På hälsomässan i Stockholm förra helgen drabbades jag av akut medlidande. Kvar på näthinnan stannade bilden av tre utställningsrum fulla med människor som sätter sig ner på en stol eller lägger sig på en brits för en stund fysisk beröring. Ibland var det inte ens beröring som bjöds. Flera av mässutställarna förde bara händerna i luften, ritade konturer runt kroppar. Olika slags helande riter pågick överallt.

För den som helst går med sin sjukdom till läkare utbildade i den västerländska traditionen är det nästan självklart att döma ut alla kliniskt obevisade metoder. För den som tänker att vetenskap alltid rört sig i gränsmarkerna, vägt på kanten med sina godkännanden tills de kliniska bevisen för hypoteserna funnits där, är det lättare att godta de alternativa metodernas existens. Många vetenskapligt bevisade sanningar har en gång varit icke-verifierade antaganden.

Vad är nu alltså det här? Vad är det som händer när vi ställer oss och blundar mitt på en matta medan en främmande person låter armarna fara omkring i luften runt oss. Vad tillför det dig och mig? Vad förlorar jag på att någon annan vill ta reda på vad som felas kroppen och göra det med hjälp av irisdiagnostik? Vad är det att gnälla över?

Jo. Jag blir rädd. Om grannfrun låter sig fotograferas med aurakamera för att sedan få rådet att äta hälsosammare och sova längre nätter så är det väl okej. Men om de långa nätterna inte hjälper mot cancern som aldrig syntes i auran-irisen-handen? Hur länge ska hon vänta med att gå till vårdcentralen för blodprov? Är det för sent när hon gör det? Vems fel är det?

Den andra tanken gör mig beklämd. Det måtte vara ont om puss och kram hemma hos folk i dag. Och är det så, ja då är det tragiskt. Är hela den brokigt skyltade mässan med alla entreprenörer i må-gott ett svar på ensamheten – då måste vi kanske tänka till lite. I Helsingfors ordnade en ung man i glada kläder en performance förra sommaren. Han kramade alla som ville ha en kram. Länge och ordentligt klämde han till och önskade trevlig fortsättning på dagen.

Kanske vården i hela Sverige behöver en helt ny funktion? Undrar hur många kronor man kunde spara genom att anställa en kramare per vårdcentral. Mottagningen skulle vara gratis.