Annons

Idagbloggen

Anders Haag

Anders Haag

Vad har en ung svensk kvinna som bestämmer sig för att bli nunna, och några unga svenska män som är beredda att dö för sin tro, för gemensamt? Är de alla fanatiker, och hur kan man i så fall förhindra att fanatism frodas i samhället? Eller finns det i dessa livsöden en dimension av hängivenhet som är värd att beundras?

Sådana frågor väcktes under en filmfestival som Seglora tankesmedja anordnade på Bio Rio den 28 och 29 augusti (den är alltså fortfarande pågående i skrivande stund) på temat Fanatiker. Först ut var Maud Nycanders film Nunnan. Den handlar om unga Marta, uppvuxen i en from katolsk familj i Västergötland, som väljer att viga sitt liv åt den kontemplativa orden Karmeliterna.

Med mina ögon såg jag – och några andra i publiken – en människa som frivilligt ville avskärma sig från yttervärlden för att kunna bli mer innerligt närvarande och få möjlighet att öppna upp sig för en inre ”högre” verklighet. Hon var uppenbart mycket lycklig i detta. Ögonen strålade och hon sa att för henne var det viktigt att göra något till 100 procent, att vara autentisk. Även om hennes familj kunde sörja hennes val – eftersom hon aldrig skulle lämna klostret – förorsakade hon knappast någon skada.

Men panelen som sedan diskuterade filmen hade uppenbarligen andra ögon. De verkade mest ha sett förtryck och ”inre fanatism”. Nyttan av att gå i kloster ifrågasattes gång på gång och ställdes mot att ”gå ut i världen och göra biståndsarbete”. Trots att de var präster, teologer och bibelvetare verkade de sakna tro. Utifrån vad de sa framstod de som lika post-lutheranskt sekulariserade som de flesta andra i Sverige, stöpta i samma form, och de saknade därmed förmågan att förstå Martas ”främmande” hängivenhet.

Samma problematik – att sanningen ligger i betraktarens ögon, blev tydligen även genom Oscar Hedins film Det svider i hjärtat. I den får man steg för steg lära känna några unga svenska män som har gjort eller är på väg att göra något radikalt för islams skull: ge sig ut i krig i Bosnien, Tjetjenien eller Somalia eller göra ett attentat, kanske ett ”självmordsattentat”.

I sina egna ögon, och i vissa andra muslimers ögon, gör de något heroiskt. De är hängivna Sanningen. Det är fienden – västvärlden med USA i spetsen – som är onda och fanatiska. En av filmens styrkor är att killarnas agerande uppenbarligen också har andra motiv och orsaker. De kom alla från en relativt trasig miljö, de hade begått brott tidigare, de hade blivit uteslutna och misshandlade. Att bli en jihadkrigare var en väg till rening och upprättelse.

Att avgöra vem som är ond eller god, hängiven sanningen – eller galenskapen – är inte helt enkelt. Regissören Oskar Hedin fick i den efterföljande debatten ta emot ganska hård kritik för att ha framställt muslimer på ett onyanserat sätt.

Även om Hedin sade sig vara hängiven den objektiva journalistiken och sitt konstnärskap menade skribenten och debattören Fazeela Selberg Zaib att filmen fått olyckliga konsekvenser eftersom bilden av den spridits i en närmast fanatiskt islamofobisk kontext: det svenska medierna. Därigenom hade den spelat högerextrema krafter direkt i händerna.

Sedan framförde författaren och skådespelaren Per Regnar sin monolog Hitlers bordssamtal – med skicklighet och frenesi. ”Monlog” och ”bordssamtal” kan förstås låta som en motsägelse, men Hitler avskydde att slösa sin tid på ordinarie bordssamtal, berättade Per Ragnar. Därför var det bara Hitler själv som höll låda.

I detta ljus blev gränsen mellan fanatism och hängivenhet tydligare. En människa som är djupt övertygad och som det inte längre går att föra ett samtal, en dialog, med, är definitivt skrämmande nära den farliga fanatismen.