Idagbloggen

Susen Schultz

Susen Schultz

Jag antar att det är fler än jag som efter långvarig utlandsvistelse kommer hem igen och plötsligt får upp ögonen för hur dåliga vi är på att hälsa på varandra här. Man försöker sig på en egen liten revolution, föregår med gott exempel. En liten nick till grannen i trappan, eller till den mötande personen på den annars folktomma gatan – om inte annat, så bara för att visa: jag ser att du finns.

Men nej, efter ett tag ger jag upp, eller anpassar mig. Jag slutar också hälsa. Fast sårande är det att bli ignorerad, den känslan är svår att göra sig av med när jag fått smak för hur det kan vara. Jag kan inte hjälpa det,  jag har blivit en ”sucker” för sådant som ”how are you today, mam?” hur mekaniskt det än sägs,  eller det till intet förpliktigande ”how do you do”.

Därför kastar jag mig över Sydsvenskans artikel om allmännyttiga MKB som satsar 1,3 miljoner kronor för att få folk att börja hälsa på varandra. Pengarna går bland annat till en broschyr som tagits fram med hjälp av en reklambyrå och en psykolog. Den innehåller instruktioner för hur man hälsar på olika sätt: från tysta nick till kungliga vinkningar. För MKB handlar det om att att få bukt med skadegörelsen; om folk hälsar på varandra, känner de sig trygga och lånar en kopp socker av varandra istället för att krossa varandras fönster.

Det här är den sortens stoff som det i vanliga fall kliar i fingrarna att göra sig rolig över. Istället tänker jag sorgset att broschyrtryckande är själva sinnebilden för misslyckade projekt och initiativ som kommer ovanifrån fungerar ju nästan aldrig.

Men jag håller tummarna.

Fler bloggar