Annons

Idagbloggen

Anders Haag

Anders Haag

Att ha särskilda badtider för enbart kvinnor, och där de badande även tillåts simma med kläder på, har väckt en del reaktioner i Sverige. Är detta verkligen på kvinnornas villkor?

Ur svensk jämställd synvinkel är sådana protester fullt begripliga. Kravet på att kvinnor ska täcka stora delar av sin hud, och ibland även sitt hår, inför främmande män ses som ett förtryck. Men det är också möjligt att se reaktionerna som en del av en gammal västerländsk nedlåtande attityd gentemot andra kulturers syn på blottande av hud och nakenhet.

Den berömda indiska feministen Chakravarty Spivak har skrivit om vita mäns (och även kvinnors) behov av att ”rädda” den ”bruna kvinnan” från den ”bruna mannen”. Slöjdebatten är ett välkänt exempel på detta. Ett annat mindre känt exempel är hur europeiska kolonisatörer chockerades av en omstörtande oblyghet på söderhavsöarna, och gjorde vad som stod i deras makt att civilisera dessa vildar. Där handlade det alltså om att få framför allt kvinnorna att skyla sig med mer textilier.

Vad Spivak reagerat på mest är att den bruna kvinnans egen röst sällan hörs. Och om hon får uttala sig tas inte hennes åsikter på fullt allvar, eftersom hon ses som mindre vetande, som omedveten och styrd av sin kultur, sin religion eller sin egen etniska grupps män.

Muslimska feminister har påpekat att nakenhet och sexualitet är socialt styrd även i västerlandet. Vita kvinnor, och män, som ser sig som fria har ett begär som i själva verket är underordnat ”en kapitalistisk exploaterande princip”. Kroppen är en handelsvara och ett slagfält för kommersiella krafter. I den kontexten kan ”bruna kvinnors” undanhållande av huden från mannens blickar ses som vägran att underordna sig den kapitalistiska principen och ett hävdande av ens rätt att undgå nakenheten som ett imperativ.