Annons

Idagbloggen

Agneta Lagercrantz

Agneta Lagercrantz

Det är dags för en ny debatt om rätten till vår död. Kan vi över huvud taget tala om en sådan rätt? Om man säger så här: Vi har ännu inte hittat till rätten till vår födelse, den har vi med oss utan att ha haft det minsta att säga till om i förväg.
Men när vi nu ändå är här, och har hittat på medicinska tekniker som gör att vi lever även när vi inte klarar att andas själva, vill vi tala om rätten att kunna träda ut ur detta liv. Den här gången – läs ny utredning – handlar det om ifall det ska bli lagligt i Sverige att låta läkare hjälpa oss att göra slut på en människas lidande i det fall hon är oförmögen att utföra handlingen själv.
Jag vill inte lida. Jag vill inte se mina närmaste lida. Och jag har nyligen läst boken En sorts kärlek där en holländska med bröstcancer till slut får läkarhjälp för att slippa de sista, värsta dagarna. Jag har sett debattprogram där människor vittnar om hur fruktansvärt det är stå bredvid en närstående som bryts ned av sjukdom och utslagna, kroppsliga funktioner.
Det är lätt att bli mållös inför de individuella vittnesmålen. Vad har jag att komma med som aldrig varit i närheten av smärtan, sorgen och lidandet?
Samtidigt känner jag med hela mitt väsen att debatten om dödshjälp inte kan stanna på individuell nivå. Den behöver vara över-principiell. Det handlar inte bara om min död, utan om ett helt tänkande om att skapa ett gott LIV i vårt samhälle, även när man blir sjuk och gammal. Det handlar inte bara om min rätt till DÖD, utan också om läkarkårens uppdrag att rädda liv för alla andra. Det handlar inte bara om att jag ska slippa lidande, utan denna princip måste ställas mot andra principer i samhället som kanske visar sig vara ännu viktigare att värna om än rätten till just min död.
Precis så komplex är frågan om hur mycket vi måste lida och utstå när kroppen är utslagen, men räddad ett tag till av vår medicinsk-tekniskt utvecklade värld. Och kanske är utmaningen då att stå ut med den tanke som jag fick med mig från en av ledamöterna i OFO, organisationen för organdonation i Mellansverige, när vi hade sammanträde i förra veckan:
Vi kanske inte kan lösa alla problem – den dödssjukas lidande å ena sidan och att låta läkare hjälpa människor att dö å den andra.
Vi kanske måste välja den ena eller andra vägen. I alla fall just nu. Det är kanske det som känns så svårt?

P.S. Enligt svensk lag kan vi i dag redan låta bli att sätta in behandling som förlänger livet, avbryta en pågående behandling samt välja en palliativ vård, dvs den som lindrar för stunden.