Annons

Idagbloggen

Per Söderström

Per Söderström

Många har berörts av de levnadsöden som skildrats i den nu avslutade artikelserien ”Stärkt trots allt”. Gissningsvis har de funnit en smula tröst i att läsa om människor som kan resa sig efter svåra livshändelser. (”Kan dom så kan nog jag”).

I dag publicerar vi läsarnas egna berättelser, som är nog så berörande. Och somliga skildrar också den tveeggade känslan av ett liv med hårda prövningar: de har inte önskat sig olyckan och skulle helst vilja vara utan den erfarenheten, men de kan samtidigt omfamna mer vardagliga glädjeämnen och förhålla sig till livets fulla dynamik.

Här nedan är ytterligare en läsarberättelse, från Christina Westman. Den kom för sent för att komma med i tidningen, men vi tar den här på bloggen:

”Fick ett totalt oväntat cancerbesked valborgsmässoafton 2008.

Jag är ensamstående sedan några år och ganska van att klara mig själv. ”Hur kommer du hem?” sa doktorn. ”Jag tar väl bussen”, sa jag där på valborgsmässoaftons eftermiddag. Inte kunde jag ringa vare sig barn eller andra en sån dag och säga att jo, det var cancer, trots allt.

Så jag tog bussen hem och satt och glodde på tapeterna den helgen och undrade vad som nu skulle bli av mig. Jag var 76 år och f ö fullt frisk.

I samma veva fick jag ett otroligt utmanande uppdrag – jag är frilansande översättare – en nyöversättning av Alice i Underlandet, vilket jag antog.

Alice räddade  troligen mitt förstånd och min mentala hälsa, det är ju en av världslitteraturens knepigaste böcker att försöka översätta med alla ordlekar och förvrängda verser. Jag hade förfärligt roligt med Alice och glömde nästan bort min belägenhet. Lyckligtvis slapp jag alla otrevliga behandlingar eftersom det ansågs att cancern var bortopererad. Att en av mina bröder hade gått bort i cancer föregående höst och min yngsta syster ett halvår senare i samma sjukdom var naturligtvis ohyggligt. Men på något sätt tog arbetet med Alice mig igenom detta annus horribilis. Nu mår jag bra och har nyöversatt ännu ett par klassiska barnböcker. Och jag fyller ju inte åttio förrän nästa år.

När jag andra gången kallades för besked efter operationen hade jag med mig en

väninna som själv gått igenom detsamma. Utifall det skulle bli otrevliga besked skulle hon kunna ställa de rätta frågorna om jag tappade målföret. Men allt var väl och doktorn sa ”Hej då, tjejer.”

Sen tog vi en taxi till Grands veranda där några vänner väntade. Jag hade beställt en lunch (hade just fått ett fett stipendium), för hur det än slutade tyckte jag att om det gick åt skogen skulle det åtminstone gå med med trumpeter. Det gick inte åt skogen men med trumpeter och vi drack champagne! Vilken dag!”

Christina Westman