En toleransens kultur för vår tid

I Andalusien i södra delen av Spanien fanns mellan ungefär 700 fram till slutet av 1400-talet en ganska märklig kultur där islam, kristendom och judendom existerade i relativt samförstånd, åtminstone den större delen av denna tid. Kan man se ”al-Andalus” som en förebild för vår tid?

Frågan ställde kulturjournalisten Gunilla Kindstrand till f d ärkebiskopen K G Hammar och idéhistorikern Mohammed Fazlashemi, under Re:Orients seminarium Kärlekens dårar i Vadstena. På sätt och vis var det en förebild, menade båda. Fast allting var minsann inte perfekt under muslimernas styre i al-Andalus, och det var mest frågan om en tolerans grupper, kollektiv, sinsemellan. I dag kräver vi större respekt för enskilda individer.

Hur förverkligar man då toleransens kultur i dag? Ja, inte är det genom att förbjuda individer från vissa grupper att ha egna skolor eller att tvinga dem att bete sig på ”svenskt”, ”individualistiskt” sätt. Det är inte liberalism, det är inte tolerans. K G Hammar betonade att vårt beteende och våra attityder ständigt måste diskuteras, på ett öppet och respektfullt sätt. Förändringar måste komma inifrån. De kan inte påtvingas.

– Jag kan tänka mig att det borde få finnas flera sätt att hälsa på, sa Mohammed Fazlashemi, apopå vissa muslimska mäns vägran att ta kvinnor i hand. Om deras attityd är islamsk eller inte kan diskuteras. Han tror inte att den är islamsk. Men om det trots allt finns en ömsesidig respekt och en vilja att diskutera finns det hopp. Fast självklart måste de toleranta någonstans sätta en gräns: De icke-toleranta får bara vara på sitt sätt fram till just denna gräns.