En läsarkommentar vi inte kan slänga

Efter att vi avslutat artikelserien Slita eller slänga fick vi ett poetiskt bidrag som vi inte vill undanhålla er. Det är Ulla Sirén som knåpat ihop några verser sedan hon läst artiklarna om vårt förhållande till prylar. Här är Ullas alster. Visst doftar det lite Povel Ramel?

Spararen och Slängaren

Slängaren säger: Livet är kort.
Det är jag själv som ska slänga bort.
Ingen av sorg eller saknad ylar
att inte få städa mina prylar.

Spararen säger: Man kan inte veta.
En vacker dag så börjar du leta.
Dessutom kan det möjligen hända
att något går att återanvända.

Till Slängarens fasa det samlas på hög
saker som inte till någonting dög.
Slängaren fyller containern full.
Spararen tiger för husfridens skull.

Men då Spararen ser gamla älsklingsplagg
slängas iväg, så reser han ragg.
Slängaren är inte rädd eller blyg.
Hon tänker så här: Jag slänger i smyg.

Fråga till min eftervärld

Dessa papper, papper!
Var låda, var mapp är
till brädden full.
För min eftervärlds skull
vill jag kasta, kasta.
Jag vill utan pardon
till en sopstation
för papper kan bara belasta.
Jag slänger dem, därmed basta.

Denna tvekan, tvekan,
som – ack och ve – kan
stoppa min färd.
Jag hör min eftervärld
säga ”Spara, spara!”
Då jag är på vippen
att åka till tippen
hindrar den mig från att fara.
Men VAD är värt att bevara?