Annons

Idagbloggen

Susen Schultz

Susen Schultz

Kina är ju bland annat känt
för att plagiera. Men betyder det att människorna där kan härma vad som helst;
kan de plagiera psykoanalys på samma sätt som en Louis Vuitton-väska?

Den som undrar är tyska
Anne-Marie Schlösser. I senaste numret av International Forum of Psychoanalysis
berättar hon om sina erfarenheter av att vidareutbilda kinesiska psykiatriker
och psykologer. Två gånger om året strömmar de till Shanghai. De kommer långväga
ifrån och har betalat en halv månadslön för att kunna sätta grundkursen i
psykodynamisk psykoterapi som en punkt i sina cv-n. Sådana kunskaper innebär
goda chanser till karriärklättring i öst.

Men att exportera
Oidipus och hans vänner rakt av – det går inte. Förstås. Just detta med att
plagiera är ett av problemen. Enligt konfuciansk modell är den person vis som
kopierar mästarens kunskaper. Mästaren ger råd och tillrättavisar och ska inte
ifrågasättas. Detta avspeglar sig inte bara i förhållandet mellan Schlösser och
hennes lärljungar, där hon förtvivlat försöker få till stånd diskussioner och
feedback på det hon lär ut, utan också i förhållandet mellan terapeut och
patient: terapeuten säger vad patienten ska göra. Dessutom kan eventuella
patientföräldrar lägga sig i och kräva besked om resultat, något som terapeuten
gärna förmedlar – alltihop ett enda stort no-no sett med västerländska
psykoanalysögon.

Självförverkligande och
fokus på det egna jaget, en viktig del inom psykoanalysen, kan vara förknippat
med starka skamkänslor, och vid ett tillfälle när Schlösser ska föreläsa börjar
tolken stamma och rodna. Ämnet är masturbation. Sådant pratar man helt enkelt
inte om.

Kommunistpartiet har
gjort ”befrämjandet av befolkningens psykologiska harmoni” till ett uttalat
politiskt mål. Samtidigt tar varje år två miljoner kineser sitt liv och
ytterligare en kvarts miljon försöker göra det. Globaliseringen innebär också möten
med sexualiserade västmedier och nya krav på att hävda sig själv som krockar
med diametralt andra värden. Därmed frodas skammen och ansikten tappas i sådan
omfattning att social fobi blivit ett allt vanligare problem. Till exempel.

Att Kina behöver
psykoanalys är Schlösser därför övertygad om. Men för att undvika framtida
dikeskörningar i kunskapsöverföringen behövs vad hon kallar ”interkulturell
kompetens” – alltså insikt om att psykoanalysen visserligen är universell men
att innehållet är annorlunda: känslor undertrycks av andra skäl och effekterna
av det tar sig andra uttryck.

Så är det säkert. Men
hur kan man som västerländsk kunskapsförmedlare vara så oinsatt? Särskilt om
man som Schlösser är tysk. Hennes hemland är ju Europas ivrigaste investerare i
Kina. Det måste finnas hur många tyska företag som helst på plats som hon hade
kunnat konsultera för en snabbguidning i kulturskillnader innan hon gav sig i
kast med sitt uppdrag. Hade hon slagit en signal till någon personalsamordnare
på Audi eller BMW hade hon säkert kunnat räknat ut att Oidipus bor också i Kina –
han uppträder bara i annan skepnad.