Annons

Idagbloggen

Anders Haag

Anders Haag

Eva Lundgrens bok om Knutby är redan recenserad i Svenska Dagbladet, men eftersom jag lovat att ge min syn på den gör jag detta härmed:

Mordet och mordförsöket i Knutby 2004 har genererat en stor mängd böcker. Den senaste i raden är skriven av en akademiker, anställd vid ett svenskt universitet. Eva Lundgren, professor i sociologi, särskilt kvinnoforskning, vid Uppsala universitet, har skrivit en avslöjande bok – Knutbykoden.

Det är tidigare känt att norgefödda Eva Lundgren har ett stort intresse för kombinationen sex, våld, makt och religion. Hennes första böcker (på norska) har titlar som Djävulsutdrivarna, I Herrens våld, Präster i lust och last. När hon kom till Sverige blev hon ganska snabbt en rikskändis eftersom hon offentligt påstod att det fanns mansledda satanistiska sekter i Sverige som praktiserade ritualmord på spädbarn. Även högt uppsatta män skulle vara med i dessa hemliga sällskap. Hon vallade poliser på platser där det skulle finnas lik nedgrävda. Inga lik påträffades dock. Inga bevis fanns överhuvud. När hon 1993 utnämndes till professor höll hon en installationsföreläsning med titeln ”Instituationaliserad heterosexualitet och erotisering av makten” i Uppsala domkyrka.

Knutbykoden avslöjar att Eva Lundgren har ett bibehållet intresse för den ovan nämnda kombinationen. Boken är till sin genre i det närmaste en deckare där död, sex och strävan efter makt spelar en stor roll. Rubriker som Dödens väntrum i Tirsas rike och Vi är ju dödens armé samt Med lust på villovägar är typiska.

Eva Lundgren har använt flera år av sin anställning och skattebetalarnas pengar till forskning om Knutbydramat, men det är tveksamt vilka vetenskapliga principer hon följt. Hon har använt en ”kvalitativ metod”, men vilken är kvaliteten? Den huvudsakliga källan är livstidsdömde Helge Fossmo. Lundgren har intervjuat honom i tre års tid, totalt 150 timmar. Visserligen har hon också lyssnat på inspelade predikningar från Knutby Filadelfia, läst förundersökningar, domstollsprotokoll och så vidare, men hon låter främst Fossmo tolka predikningarna och förklara hur budorden efterlevdes. Skeendena som ledde fram till mordet och mordförsöket får läsaren se genom Fossmos glasögon.

Normalt gör en forskare fältstudier, i detta fall skulle det vara ute hos församlingsfolket i Knutby för att bland annat se hur tron levs, men Eva Lundgren har aldrig besökt församlingen. En gång låter hon läsaren titta på församlingen, men då genom en kikare. Det är Bosses kikare. Bosse är en granne till Knutby Filadelfia, en granne som inte gillar sina grannar. I övrigt är källorna den famösa webbsajten Flashback och en kompis till Eva som kallar sig för Quark. Allt som dessa källor påstår verkar hållas för sant. Lundgren gör inga egna analyser. Därför kan man säga att boken avslöjar att Lundgren inte är så noga med vad som är fakta och vad som är subjektiva uttalanden.

Självklart kan Lundgren försvara det hon skriver med att man inte ska blanda ihop ”informantens” röst med forskarens. Informanten är den intervjuade. Men bokens suggestiva stil gör detta mycket svårt. Bokens tes och ton slås skickligt an från början, och tesen leds sedan i bevis, bland annat via informanternas röster. Helge är skyldig, ja, men han är också ett offer. Och det finns en skyldig som ännu inte är dömd, inte ens misstänkt …

De få kritiker i Norge och Sverige som skrivit om boken är ganska eniga om att Eva Lundgren ”fallit i farstun för Helge” (citat från Aftonbladet). Jag är beredd att hålla med. Det finns en varm ton när Eva beskriver Helge. Han är väldigt rolig och underhållande. Och när han flörtar gör han det bara på skoj. Eva låter dessutom Helge själv skriva i sin bok. Ett slags efterord, ett tack till Eva. Ömheten, eller vågar man skriva kärleken, till Helge ligger som en öppen bok (!) i boken.

Är detta att sova med fienden? Det är en fråga som Eva Lundgren själv ställer inför första mötet med Helge Fossmo. Hon är ju den ökända feministen och han är den ökända manschauvinisten, förföraren och manipulatören. Svaret på frågan är ja, detta är att sova med fienden, skriver hon. Därför är det kanske inte så konstigt att resultatet av mötena med Fossmo är att Lundgren pekar ut två kvinnor som i huvudsak skyldiga: Åsa Waldau och Sara Svensson. I en debattartikel på Newsmill försvarar hon sin och Helges fördömande attityd gentemot Sara. Helge har mer eller mindre varit händerna på dessa företagsamma och målmedvetna kvinnor.

Men Eva Lundgren är inte helt i händerna på fången hon talar med på Kumlaanstalten. Hon har sin tes klar för sig redan från början. Det första hon säger till Helge är: ”Den dagen Sara Svensson säger det hon vet om Åsa Waldau, den dagen rämnar jorden.” Vid ett flertal tillfällen pushar hon också Helge att gå vidare på vägen mot att avslöja den egentliga sanningen om förhållandena i Knutby. Var det inte så att Sara hade en homoerotisk relation till Åsa? Var det inte så att Åsa låg bakom Helenés död också?

Jag uppskattar Eva Lundgrens ärlighet. Hon är väldigt öppen i boken med sin inställning, sina åsikter och sina sympatier. Knutbykoden är på intet sätt resultatet av någon forskning. Det är en försvarsskrift (för Helge Fossmo) och en stridsskrift (mot Åsa Waldau, och i viss mån mot Sara Svensson). Därtill är den rafflande skriven.

På en direkt fråga från mig, om hur hon uppfattar det negativa mottagandet av boken i Sverige, svarar hon att hon inte berörs. ”Jag är ändå redan bränd i Sverige”. Hon syftar på satanistskandalen och då hon 2006 medverkade i en tv-dokumentär om feminism. Den efterföljande debatten om ”män är djur”-uttalandet i dokumentären tvingade Uppsala universitet att granska den forskning Lundgren lagt fram. Det var precis i det läget hon sökte upp Helge Fossmo. Kanske var det ”utbrändheten” som gjorde att Lundgren sedan vågade skriva Knutbykoden?