Annons

Idagbloggen

Susen Schultz

Susen Schultz

Tatueringar kan vara kroppskonst, egotripp, ritual eller ett sätt att manifestera en personlig utveckling. Om det handlar Idagsidan just nu.

Men det finns förstås en annan sida också. Under våren kom rapporter om att
tatueringsfärger innehåller giftiga och cancerframkallande ämnen. Och även om de flesta verkar nöjda med sina tatueringar är
det inte ovanligt att ångra sig. Främst gäller det kvinnor som
inom fem år kommer på andra tankar, enligt en amerikansk undersökning. Att ta bort en tatuering är dyrt och kan ge fula ärr. Ont gör det också, även om smärta kanske inte är ett argument som biter i just den här debatten.

Man kan också ta sig en funderare på
hur väl tatueringstrenden rimmar med övervakningssamhället. Vi
förfasar oss över kamerorna men underlättar jobbet för dem som
sitter i andra änden av sladden genom att märka ut oss. Tatueringar
– liksom förstås andra kroppsmärken ­– förenklar polisens jobb när gärningsman ska kopplas ihop med brott, om den
man söker märkt sin hud. Det är förstås bra. Och skulle en stor katastrof
inträffa underlättas identifieringsarbetet efteråt om offren är
tatuerade eftersom motiven kan urskiljas även på brännskadad eller
förmultnande hud.

Så – vad ska man egentligen tycka? För egen del varierar det med vem som bär tatueringen. Som barn tyckte jag faktiskt synd om kompisarna
som hade pappor med skinn som blanka blad. Tre sjömansprickar i
tumvecket hade de väl kunnat kosta på sig? Och ett hjärta på
armen med mammas namn? Pappa var tonåring när han lät perforera in
det. Jag var betydligt äldre än så innan jag förstod att han
kanske inte alltid varit så glad över det. Det var en häpnadsväckande insikt: en
pappa utan tatueringar var ju inte en riktig pappa. Eller?

Pappor ska alltså vara tatuerade. Men
vad gäller för alla andra? När små delfiner, fjärilar och ödlor
började plaska, fladdra och slingra sig över vader, bröst och
skuldror, blev jag tveksam. Och jag hängde inte alls med när millennieskiftet kom med militäriskt snörräta venuspolisonger och
ornamenterade svankar.

På den vägen trodde jag att det var med mig och min attityd. Jag trodde också att det kanske hade något med tilltagande ålder att
göra. På ett slags retrovis kanske det har det. För några år sedan sprang
jag på en rockabilly-tjej som var så 50-talssöt att man nästan
kunde tro att hon var en pinuppa som fått eget liv och rymt från
pappas biceps. Det var bara det att hon själv var så
tatuerad att det såg ut som om hon hade en långärmad tröja på
sig under sommarblusen. Det tyckte jag var jättefint!

Analysera det, den som kan – och
fortsätt gärna läsa och kommentera vår serie.