Hejdå, 100 känslor

Den 9 oktober förra året publicerade vi de första posterna i
vår bloggserie 100 känslor: Kungen tjuvrökte och skämdes, Kanye West blev arg och Beyoncé fick våra ögon att tåras.

Varje vardag sedan dess har Linda Backman och Johan Airaksinen
från Psykologifabriken filosoferat över ett nytt videoklipp:
hat, rädsla, osäkerhet, kärlek, glädje… ingen känsla har varit för liten eller
för stor för att få vara med.

Många har haft åsikter om det. Vissa har upprörts därför att
de tycker att vi förespeglat läsarna att vi hade nya händelser att komma med;
att flera av klippen visserligen var välkända och kunde tjäna som tydliga
exempel på en känsla räckte inte – klippen var alldeles för gamla, menade man. Den debatten
bedarrade sedan vi införde rutinen att 100-känslorstämpla själva filmsnuttarna
också.

Men påfallande ofta bottnade diskussionerna i reaktioner på
vad det var Linda och John föreslog att klippet visade.

”Det är förvånande att ni feltolkar de här små filsnuttarna
så konsekvent.” skrev till exempel signaturen Argus Mittiprick om texten till
klippet där kungen blossar. Och varianter på den kommentaren har genomsyrat
reaktionerna under känsloseriens lopp.

När vi nu publicerat det 100:e och sista känsloklippet kan
ju det vara en lärdom att ta med sig: var inte så säker på att folk verkligen
förstår vad du menar nästa gång du skrattar, faller i gråt eller slår näven i
bordet.

Men mest av allt verkar ni ha gillat serien. Tack för att ni
hängt med, engagerat er i debatten och bidragit med egna klipp.

Här är finalen: en riktig extra specialare.