Till drömmarnas lov

På dagens Idagsida intervjuar jag en grupp fjärdeklassare
som ser ljust på framtiden. Arkitekt, läkare, hockeyproffs och racingproffs
står på listan över deras framtidsyrken. Som en nödutgång finns också
basketproffs och fotbollsproffs. Efter att ha träffat de här barnen var jag på
ett strålande humör.

Någon dag senare läste jag en artikel i Stockholm City. Den
inleddes så här: ”Melissa Bakhtiari, 18, Khatera Ahmadzai, 18, och Leylan
Samir, 17, pluggar på Atleticagymnasiet. Samtliga siktar på ett arbete men
oroas över ungdomsarbetslösheten.”

När mellanstadiebarnen står på gränsen till vuxenvärlden
finns inga drömmar kvar. Är det så?

Jag vet inte om jag börjar bli gammal, men jag vill minnas
att det inte såg ut riktigt så illa ut för några år sedan. Då brukade
ungdomarna i de artiklar jag läste åtminstone ha vaga tankar på VAD de ville
jobba med, inte bara förhoppningar om ATT de skulle få jobba.

Den här giriga lågkonjunkturen ”som inte liknar något vi
tidigare har sett” – låt den inte få ta allt. Låt den inte få ta våra drömmar
också.

Redan när jag sökte journalistutbildningen för mer än tio år
sedan fick jag höra att det var dödfött. Jag skulle inte få något jobb.
Marknaden var överetablerad, och det vara bara dumt att tro att jag hade något
att komma med. Första gången jag sökte kom jag inte ens in. Men som tur var lät
jag mig inte nedslås. Jag såg visserligen till att ha delmål och nödutgångar.
Jag satsade inte allt på ett kort. Men jag höll fast vid min dröm. Annars hade
jag inte suttit här i dag.

Sedan dess har många branscher blivit ännu tuffare, visst är
det så. Men jag vill ändå slå ett slag för de livsviktiga drömmarna. Dröm dem!
Håll fast vid dem! Låt ingen ta dem ifrån er!