Idagbloggen

Susen Schultz

Susen Schultz

Idagsidans serie om tvångstankar har genererat mängder av brev från läsare som berättar om hur deras vardag präglas av obehagliga tankar och tidskrävande ritualer för att minska ångesten. Några av breven från drabbade vuxna och föräldrar till barn som har tvångssyndrom, publicerar vi idag.

Ritualerna kan utgöras av kontrolleringstvång med rundor i hemmet för att förvissa sig om att spisen och strykjärnet verkligen är avstängda. Och för att övertyga sig om att rundan faktiskt är avklarad och allting kontrollerat, kan man sätta ett kryss på armen eller avtvinga en eventuell omgivning intygande vittnesmål. Vissa låter sig inte nöja med det utan tar med sig kaffekokaren när de går hemifrån.

Ingenting fungerar särskilt bra. Ångesten dämpas bara för stunden. Och trots att den tvångsdrabbade egentligen vet att det inte finns något rationellt samband mellan att stampa med foten på ett särskilt sätt och de närmast anhörigas hälsotillstånd – så fortsätter man.

De tankar och handlingar som tvångssyndrom, eller ocd, kretsar kring, kan alla ha men de har gått rejält överstyr. Med den skillnaden rejält understruken är det ett faktum att ritualer kan ”drabba” alla. Det är något vi tar till i pressade och oroliga lägen. Religionerna bygger i stor utsträckning på den sortens ritualer och i sportens värld är det helt accepterat att harkla sig och klappa sig enligt egenkomponerade scheman i hopp om ökad chans att vinna.

Men hur värderar man kausalitet som bygger på magiskt tänkande utan något faktiskt facit? I Brasilien finns en utbredd tradition med så kallade ”simpatias” – ritualer som vem som helst kan ta till för att komma till rätta med alltifrån astma till otur. Det kan handla om att dricka eller äta något på ett speciellt sätt, att lägga ett objekt i ett förseglat kuvert och gräva ned det i en korsning som vetter mot ett särskilt väderstreck, eller dylikt. Två amerikanska forskare vid University of Texas har plockat isär, satt ihop och hittat på egna simpatias samt låtit dem utvärderas av såväl brasilianare, vana vid traditionen, som amerikanska collegestudenter, som sa sig inte tro på ritualerna. Det visade sig då att en ritual ansågs mer effektiv ju fler moment den bestod av och om den innehöll krav på att upprepas. Det tyckte även de amerikanska studenterna. De brasilianska testpersonerna ansåg också att en simpatia var extra kraftfull om den innehöll krav på att utföras vid en viss tidpunkt.

Varför är det så? Kanske händer något i oss när vi tvingas engagera oss lite extra, så som koll på särskilda tidpunkter, många moment och repetitioner kräver. Eller också är de ingredienserna bara exempel på vad vi upplever som kausala principer. Gör jag si, händer så. Det ger kontroll – eller åtminstone en känsla av kontroll när kontroll inte är möjlig.

Att kunna resonera om orsak och verkan har ett klart överlevnadsvärde. Men emellanåt går det, som sagt, överstyr.

Fler bloggar