Annons

Idagbloggen

Per Söderström

Per Söderström

Skulle du kunna äta din katt? är
titeln på en bok (Norstedts) som snart finns i bokhandeln. Det är Jeremy Stangroom, brittisk författare och redaktör för The Philosopher’s Magazine, som ställer frågan. Och inte bara den, utan
en serie etiska spörsmål som vi alla säkert har snuddat vid men
som vi släppt eftersom de är för jobbiga att ta ställning till.
Här är några exempel ur boken:

• Är det moraliskt fel att begå
självmord? Vad väger tyngst: individens fria vilja eller de
efterlevandes smärta och sorg?

• Borde man förbjuda
bergsbestigning? Folk dör understundom när de klättrar i berg och
samhället försöker i andra sammanhang hindra människor från att
göra farliga saker, som att bruka narkotika eller fritt använda receptbelagd medicin. Dessutom utsätts räddningsmanskap för
fara när de ska undsätta nödställda alpinister.

• Är du smygimperialist? Författaren
exemplifierar med det påhittade landet Macoraba som bland annat
stiftar lagar om offentlig prygel för könsumgänge efter att man
fyllt 30, dödsstraff om man tittar på dokusåpor och straffarbete
för överkonsumtion av lökchips. Bör omvärlden stillatigande
acceptera denna bisarra rättskipning eller ska den ingripa i en
suverän stats inre angelägenheter?

Stangroom radar upp sammanlagt 25
sådana etiska dilemman och har dessutom facit i slutet av boken.
Fast det ger förstås inga direkta svar om rätt eller fel. Däremot
innehåller det ett resonemang om några olika filosofiska
grundhållningar, utilitarism, deontologisk etik och dygdeetik. Och
till sist en ”moralbarometer” som ger en fingervisning om vilken
filosofi du lutar åt om du föredrar ett visst svarsalternativ.
Provocerande och kul.

Och hur var det med att äta sin katt?
Stangroom skriver om den fiktiva Cleo Patrick som älskar sin katt
Hector. När katten till sist dör äter hon upp honom till
kvällsmat och förenas på så sätt med honom. En värdig
avslutning för Hector, anser Cleo. Och moralbarometern i boken säger
att den som anser att det är okej att äta sin katt förmodligen
värdesätter förnuft
mer än intuition och känsla. Förnuft – hur då? Ingen, inte ens
katten, tog skada av att den blev uppäten när den väl var död och
Cleo kände sig en smula tröstad. I det andra ytterlighetsläget på
moralbarometern finns den som anser att det inte alltid måste finnas
rationella skäl för moraliska omdömen – ”äckelfaktorn” är
argument nog.

Vi hade en gång en katt som älskades
av barnen – i någon mån även av mig. Fast inte när hon
återkommande kissade i min svarta skinnfåtölj, ett attentat som
blev uppenbart först när jag satte mig i stolen. Vid sådana
tillfällen och med blöt byxbak kunde jag väl önska livet ur
kattfan, men övervägde aldrig tanken att äta upp henne. Inte för
att jag har några etiska problem med att äta katt, snarare med att
anrätta den. Det skulle jag också ha haft om jag hade kommit på
idén att äta upp familjens nu avlidna kanin. Själva ätandet
skulle väl gå bra – jag har ätit kanin förr – värre med
sprättandet.

Å andra sidan var det en dvärgkanin.
Inte mycket mat på den.