Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Susen Schultz

Susen Schultz

Idagsidans serie just nu handlar om ilska. Idén till den har delvis sin upprinnelse i en händelse som jag delgav arbetskamraterna i något som vi här på Idagsidan kallar för ”må-rundan”, instiftad av ingen mindre än Idagsidans grundare, Marianne Fredriksson (som förresten skulle ha fyllt 86 år just idag). Må-rundan inleder våra veckomöten och går ut på att var och en berättar om vad som är viktigt i livet just nu. Någon kanske ”kört fast” i en artikel, en annan oroar sig över en sjuk anhörig, eller som i mitt fall: skäms över ett offentligt vredesutbrott.

Det hände sig en shoppinghektisk storhelg i en galleria i Stockholm. Jag och familjen höll just på att göra entré. Eftersom vi hade barnvagn tog vi rampen istället för trappen ned. Halvvägs blev det stopp. Vi stod front mot front med en annan barnvagn, det smala utrymmet medgav ingen passage.

”NU ÄR DET FAKTISKT MIN TUR – SKA JAG STÅ DÄR NERE OCH VÄNTA HUR LÄNGE SOM HELST – NU FLYTTAR NI PÅ ER – BACKA!!!” Den högröda och svettiga mamman, ensam med två barn, hade uppenbarligen tvingats åse det ena ekipaget efter det andra ta rampen i besittning för att komma ned i gallerian utan att tänka på att det fanns människor som behövde gå åt andra hållet. Jag hade nog sett att hon stod där nere och väntade, men ändå inte riktigt kopplat utan bara självupptaget stolpat på med vår vagn. Därmed blev vi droppen.

Så vad gjorde jag? Bad om ursäkt och backade? Nej. Jag blev lika arg tillbaka.

Först vägrade jag bara flytta mig. Sedan försökte jag vara iskallt föraktfull och dräpande. Någonstans i höjd med att vi började trycka vagnarna emot varandra hörde jag mig själv skrika. Hota. I ett egensinnigt försök att bli lite mer konstruktiv, tog jag bryskt tag i hennes vagn för att hjälpa henne förbi oss så att ingen av oss skulle behöva backa. För hennes del var det en krigsförklaring och hon vrålade DU RÖR INTE MINA BARN!!!

Då fick jag blodsmak i munnen. Det smakade gott. Hade jag haft huggtänder hade jag inte tvekat att använda dem.

Men det var just då jag kände den – en fast, varlig hand på min axel och en mild röst som viskade ”kom nu”. Och då gjorde jag det: backade.

Det var min man som räddade oss alla; han som själv är så hetlevrad, men som vet att aldrig vara gränslös. Som vet när det är nog. Och nu var det nog.

Plötsligt försvann tunnelseendet och jag fick syn på alla runt omkring oss som stannat upp med alla sina kassar och bara stod och gapade. Jag var fortfarande för adrenalindarrig för att säga något och det kanske var lika bra det. Den andra mamman ångade förbi oss, ut ur gallerian, bort. Och redan då kände jag tacksamhet över att mina båda barn hade somnat innan vi rök ihop – men också en skam över att hennes båda lite äldre barn, som redan var trötta och ledsna, skulle behöva uppleva detta också. För deras skull borde jag ha varit vuxen nog att inte välja att genast känna mig så kränkt och hämndlysten.

Tänk om jag hade vetat då vad jag vet nu efter alla artiklarna om ilska – då kanske, kanske vi hade sluppit bli så onödigt arga, jag och den andra mamman. Ilska kan dölja andra känslor, som vanmakt och nedstämdhet. Hade jag tänkt att det kanske var så för den andra mamman, hade jag nog inte brusat upp själv (fast man kan naturligtvis också fråga sig varför jag reagerade så häftigt som jag gjorde).

Och alla som vi på Idagsidan talat med säger att det inte är bra att direkt och okontrollerat leva ut sin ilska – att det bara gör att man blir ännu argare. Den vetskapen hade nog också bidragit till ett lugnare förlopp där i barnvagnsrampen.

Men problemet, åtminstone för mig, är att just när jag blev så där arg, så ville jag såra och skada. Det är den impulsen man måste tygla. Kanske kan man lära sig göra det genom att ta del av sedelärande historier. Må detta vara en sådan.

Och till den andra mamman, och till hennes barn, vill jag bara säga:

Förlåt.

 

Agneta Lagercrantz

Var glad! Hela dan! För i dag 20 mars firas FN:s första internationella lyckodag, enligt beslut i generalförsamlingen i somras. Särskilt det lilla kungadömet Bhutan drev på idén att införa ett datum då alla medlemsländer skulle fira människors lycka.

Det kunde Bhutan gott göra, för där längs Himalayas bergskedja praktiserar man sedan 1970-talet en mätmetod som kallas Gross National Happiness index, GNH. Till skillnad, alltså, från att räkna med bruttonationalprodukten BNP, har man skapat ett system som kan mäta folkets lycka. Idén bygger på en helhetssyn, att hållbar utveckling utgår också från icke-ekonomiska aspekter av ett folks välbefinnande, och mäter 33 variabler i vardera området psykologiskt välmående, hälsa, utbildning, tidsanvändning, kulturell mångfald, samhällsvitalitet, gott styre, ekologisk mångfald respektive levnadsstandard.

När jag var där i höstas pratade vi mycket om Gross National Happiness. Det kändes så hoppfullt. Guiden Tsewang Nidup berättade hur projekteringen av ett vattenkraftverk föregicks av GNH-kontroll – och det blev nej. Främsta skälet var att det berg kraftverket skulle byggas på var heligt, vilket stred mot principen ”bevara kulturen”. Så det kommer inte att bli några vägtunnlar och kraftverk här då? undrade jag. Det finns berg som inte är heliga, förklarade Tsewang.

Tsewang, 48, föddes i en nomadfamilj och började skolan först som tioåring. Hans barn på 8, 10 och 12 år talar flytande engelska som de lärt sig i statliga skolan. De har ekologi och ledarskap på schemat redan i lågstadiet. De slits mellan far- och morföräldrarnas andetro och naturkunskapslärarnas undervisning.

Bhutans första psykiater började jobba i sitt hemland först år 2000 och konstaterar att han inte träffat några självmordsbenägna patienter, till skillnad från under utbildningen i Österrike. I dag har hans patienter mest problem med alkohol och depressioner. Utvecklingen i Bhutan går fort. Och är det ett happy people?

Så här säger senaste resultatet: 2010 var fyra av tio bhutaneser lyckliga, och resten hade en godkänd nivå på drygt hälften av kriterierna för ett gott liv. Männen var lyckligare än kvinnorna, unga och ogifta fanns bland de lyckligaste och i städerna var man lyckligare än på landet. Arbetslösa var lyckligare än hemmafruar, jordbrukare och företagsanställda. Mest tillfredsställda var bhutaneserna i nämnd ordning med hälsan, ekologin, sitt psykologiska välmående samt kommunvitaliteten.

Städerna kan ge bättre sjukvård, levnadsstandard och utbildning, medan folk på landet var mer nöjda med kulturens bevarande, gemenskapen i samhället och det kommunala styret.

Bruttonationallycka – något att tänka på också här, kanske?

 

 

 

 

 

Maria Carling

I februarinumret av Rolling Stone talar Lena Dunham ut om den ångest hon alltid har kämpat med, hur rädd hon varit för sex och om att hon som barn fick diagnosen tvångssyndrom, OCD. Hon hade en period när hon var helt fixerad vid siffran åtta. Nu har hon inte stora tvångsproblem längre, men några ”som är enkla att införliva i vardagen” finns kvar. Precis som mycket annat i Lena Dunhams liv så låter hon – regissören, manusförfattaren och skådespelaren – detta bli en del av tv-serien Girls. De avsnitten sänds i USA just nu.

Säkerligen är det många som ropar ”Äntligen!” hemma i tv-sofforna för att se en framgångsrik ung person som öppet pratar om sitt tvång. Videoklippet nedan är ingen höjdarintervju och bara 47 sekunder långt, men det är skönt att höra Lena Dunhamns gapskratt när intervjuaren säger att ingen skulle väl ha trott att hon, med de konstiga tvångstankarna, skulle ha en tv-serie på bästa sändningstid vid 26 års ålder. Snarare skulle man väl tro att hon var med i en ”obsession show”.

Idag-redaktionen publicerar idag den sista av åtta delar om tvångssyndrom. Här kan du läsa hela serien och se en Psykologisk salong om olika aspekter av tvångssyndrom.

YouTube Preview Image
Susen Schultz

En av punkterna på nya påven Franciskus långa och tunga att göra-lista gäller Vatikanens syn på prästcelibat. Det finns en ökande opinion om att kravet om avhållsamhet ska skrotas med hänvisning till att det är orimligt. En av många som inte klarat att hålla det är ledaren för Skottlands katolska kyrka, kardinal Keith O’Brien. Han har nyligen hoppat av efter att ha erkänt att hans ”sexuella uppförande” inte motsvarat omgivningens förväntningar.

Nu frågar sig allt fler: är det möjligt att leva utan sex? Att ejakulera kan minska risken för prostatacancer, så celibat är inte att rekommendera menar John Wass, professor i endokrinologi vid Oxford University. Han hävdar att upp emot 90 procent av alla män, inklusive katolska präster, masturberar. Elizabeth Abbott, som skrivt ”A History of Celibacy” säger i samma artikel om avhållsamhet: ”Man har misslyckats med det i tusentals år. Det framkallar fruktansvärda saker.”

Men BBC nöjde sig inte med det, utan efterlyste läsarnas egna erfarenheter av att leva i celibat. Här är några av svaren: ”Jag känner många kvinnor (och män) som troligen skulle berätta om samhället inte stigmateriserade vårt val som ”abnormt”. Vi är trötta på att få frågan om vi är gay eller ‘vad är det för fel på dig’ därför att vi inte är gifta”, berättar Esther. Stephen säger: ”Jag är mycket lyckligare med den här delen av mitt liv under kontroll än jag var förut”. Och Helen 24, fyller på: ”Att hävda att alla måste ha sex för att må bra psykiskt är skadligt för oss som är mycket lyckligare utan”. Helen betecknar sig som asexuell.

Vill du veta mer? Här kan du läsa en Idagsidesintervju med två personer som valt att leva utan sex.

Susen Schultz

Idagsidans serie om tvångstankar har genererat mängder av brev från läsare som berättar om hur deras vardag präglas av obehagliga tankar och tidskrävande ritualer för att minska ångesten. Några av breven från drabbade vuxna och föräldrar till barn som har tvångssyndrom, publicerar vi idag.

Ritualerna kan utgöras av kontrolleringstvång med rundor i hemmet för att förvissa sig om att spisen och strykjärnet verkligen är avstängda. Och för att övertyga sig om att rundan faktiskt är avklarad och allting kontrollerat, kan man sätta ett kryss på armen eller avtvinga en eventuell omgivning intygande vittnesmål. Vissa låter sig inte nöja med det utan tar med sig kaffekokaren när de går hemifrån.

Ingenting fungerar särskilt bra. Ångesten dämpas bara för stunden. Och trots att den tvångsdrabbade egentligen vet att det inte finns något rationellt samband mellan att stampa med foten på ett särskilt sätt och de närmast anhörigas hälsotillstånd – så fortsätter man.

De tankar och handlingar som tvångssyndrom, eller ocd, kretsar kring, kan alla ha men de har gått rejält överstyr. Med den skillnaden rejält understruken är det ett faktum att ritualer kan ”drabba” alla. Det är något vi tar till i pressade och oroliga lägen. Religionerna bygger i stor utsträckning på den sortens ritualer och i sportens värld är det helt accepterat att harkla sig och klappa sig enligt egenkomponerade scheman i hopp om ökad chans att vinna.

Men hur värderar man kausalitet som bygger på magiskt tänkande utan något faktiskt facit? I Brasilien finns en utbredd tradition med så kallade ”simpatias” – ritualer som vem som helst kan ta till för att komma till rätta med alltifrån astma till otur. Det kan handla om att dricka eller äta något på ett speciellt sätt, att lägga ett objekt i ett förseglat kuvert och gräva ned det i en korsning som vetter mot ett särskilt väderstreck, eller dylikt. Två amerikanska forskare vid University of Texas har plockat isär, satt ihop och hittat på egna simpatias samt låtit dem utvärderas av såväl brasilianare, vana vid traditionen, som amerikanska collegestudenter, som sa sig inte tro på ritualerna. Det visade sig då att en ritual ansågs mer effektiv ju fler moment den bestod av och om den innehöll krav på att upprepas. Det tyckte även de amerikanska studenterna. De brasilianska testpersonerna ansåg också att en simpatia var extra kraftfull om den innehöll krav på att utföras vid en viss tidpunkt.

Varför är det så? Kanske händer något i oss när vi tvingas engagera oss lite extra, så som koll på särskilda tidpunkter, många moment och repetitioner kräver. Eller också är de ingredienserna bara exempel på vad vi upplever som kausala principer. Gör jag si, händer så. Det ger kontroll – eller åtminstone en känsla av kontroll när kontroll inte är möjlig.

Att kunna resonera om orsak och verkan har ett klart överlevnadsvärde. Men emellanåt går det, som sagt, överstyr.

Susen Schultz

– De flesta viker ned sig, de har en felaktig och överdriven föreställning om polisens mandat. I slutänden finns något som jag uppfattar som stötande för en rättsstat och en demokrati.

Citat är Leif GW Perssons. Det var i förra veckans avsnitt av Veckans brott som han kommenterade tidningen Metros avlöjande att polisen i jakten på människor som uppehåller sig illegalt i Sverige, bara träffar rätt i ett fall av tio när de begär att få se legitimation.

Det som bekymrar Leif GW Persson är inte polisens mål som sådant, utan att de 90 procent som felaktigt antas vara av intresse för polisen så beredvilligt halar fram sina id-handlingar.

Samtidigt är det ett välkänt fenomen att människan är snabb att lyda vad hon uppfattar som en auktoritet. I år är det 50 år sedan Stanley Milgram utförde sina obehagliga experiment där försökspersoner uppmanades att utdela allt kraftfullare elchocker till ”testpersoner”. Försökspersonerna lydde eftersom de uppfattade dem som gav instruktionerna som auktoriteter. Allt var naturligtvis bara skådespel, inga chocker utdelades i verkligheten. Men det visste inte försökspersonerna. Flera protesterade och sa att de tyckte det var fel, men när auktoriteten sa att de ändå skulle utdela chocken – så gjorde de det.Bakgrunden till experimentet var den spridda uppfattningen efter Andra världskriget att nazister och tyskar var en särskild sorts människor, onda till naturen.
Några år senare kompletterade Philip Zimbardo, intervjuad på Idagsidan idag, fynden genom att ta reda på vad som händer när personer tilldelas obegränsad makt. Försöket går under namnet The Stanford Prison Experiment.

Resultaten av Milgrams och Zimbardos försök motsade tanken att ondskan är medfödd och stödde istället filosofen Hannah Arendts slutsats om att vem som helst kan bli ond. Det var efter rättegången mot nazisten Adolf Eichmann, dömd för sin nyckelroll i mordet på sex miljoner judar, som Arendt sammanfattade de tankarna i uttrycket ”den banala ondskan”.

Åter till Leif GW Persson. Vad tycker han man ska göra, då, om polisen ber om legitimation? Vägra. ”Då blir det rättssak som du kommer att vinna”. I förlängningen ser han hur det i sin tur kommer att få polisen att protestera, ledningen att ändra sig och politikerna att tänka om.

Men de flesta vill inte hamna i bråk. Och därför kan Milgrams lydnadsexperiment upprepas om och om igen. Här är två videofilmer, med introduktion av Philip Zimbardo. Den ena visar hur en man övertygar främmande människor att hoppa, ta omvägar eller bara gå långsamt. Vid ett tillfälle förmår han en person att ge en annan människa en kraftig elstöt. Allt detta kan mannen göra bara därför att han har uniform på sig. Den andra filmen återberättar den verkliga historien om hur en annan man ringde till över 60 snabbmatsrestauranger och på varje ställe, via telefon, förmådde föreståndaren att begå otänkbara handlingar mot sina anställda. Varför då? Se själva.

YouTube Preview Image

 

Maria Carling

Efter att vi på SvD:s Idagredaktion har publicerat artikelserien om tvångstankar de senaste två veckorna har många läsare belönat oss med öppenhjärtiga berättelser. Ett av mejlen kom från signaturen Loppan. Hon skriver: ”Tänk om jag hugger ihjäl mitt barn”. Missa inte hennes öppenhjärtiga och insiktsfulla berättelse om en av de vanligaste tvångstankarna, nämligen att skada sitt barn. Hennes mejl hittar du längst ned.

Istället för att till hundra procent kunna glädjas åt sitt lilla barn förmörkas tillvaron av skräck för att skada det. Tvångssyndrom, eller OCD (Obsessive Compulsive Disorder) är vanligare än de flesta tror. Ungefär 200 000 svenskar har den, vilket gör att OCD kan klassas som en folksjukdom.

I morgon onsdag den 6 mars håller Idagredaktionen Psykologisk salong på Stadsbiblioteket vid Odenplan. Gäster är psykologen Mia Asplund, psykiatern Susanne Bejerot och Elisabeth Pousette som har varit projektledare för filmen ”Mamma jag har blivit knäpp” och som själv har tvångstankar. Som det ser ut nu är salongen fullbokad, men du som vill chansa på att komma in ändå ska infinna dig kl 18. För dig som vill ta del av salongen hemma vid datorn kommer salongen att visas i sin helhet vår webbsida, svd.se/idag, när den lär färdigredigerad. Håll utkik!

Här är de sex delarna i serien om tvångstankar:

1. Eric, 24 år, berättar om sina krävande tankeritualer.

2. Johanna, 9 år, och Emma, 13 år, berättar om sin vardag med skola, vänner och tvångsproblem.

3. Jenny, 38 år, om hur nära det var att tvånget knäckte henne.

4. Hanna, 32 år, förklarar varför hon kan få ångest av att slänga saker.

5. KBT-psykologerna om hur man kan bli fri från sina tvångstankar

6. Tre kvinnor om rädsla för hiv, att hemmet ska brinna upp och ett starkt behov av symmetri

Läs Loppans berättelse om hur knivar, saxar, broar och annat väcker de plågsamma tvångstankarna. Som bonus får du tips om hur man får bukt med dem:

Jag har lidit av så kallade ”skadetankar” i snart tio år. Jag drabbades i samband med att mitt första barn föddes och sedan dess har jag brottats med ”tänk om jag kastar mitt barn från balkongen/promenadbron”, ”tänk om jag tar en kniv/hammare/sax och hugger ihjäl mitt barn”, ”tänk om jag råkar styra ut vagnen framför en bil” och så vidare.

I början kunde jag inte förstå: var kom dessa tankar ifrån? Jag som var så glad och stolt över mitt barn, allt skulle ju bara vara så bra nu när bebisen äntligen var ute. Varför kunde jag inte få dessa fruktansvärda katastrofala tankar ur mitt huvud? Vi gick hos en BUP-psykolog som sa saker som att: det ÄR jobbigt med små barn, det kommer att bli bättre osv… Vår bebis var inte ett dugg jobbig, han åt som en häst och sov som en stock men jag mådde inte bättre. Tidigt insåg jag att det här handlade inte om bebisen – det handlade om mig och om OCD.

Successivt har jag kommit till insikt att det här är mitt sätt att kanalisera ångest, vissa blir deprimerade, andra självskadebenägna, några aggressiva – jag får tvångstankar.

 

För den som inte förstår vad tvångstankar är och hur de yttrar sig följer här några exempel:

I köket: Tar hand om disken. Sonen leker på golvet vid mina fötter. Stekpannan står kvar på spisen med gammalt stekfett. Jag ser den och tänker att den måste jag diska.

Tvångstanke: Tänk om jag tar den och slår honom i huvudet.

Kroppslig reaktion: snabbt andetag, magen knyter sig, ångest.

Jag tar stekpannan, lyfter den lite extra högt som för att hålla den borta från sonen, diskar, torkar och hänger snabbt upp den på dess krok vid spisen.

På promenad: Sonen sitter fastspänd med sele i vagnen. Går på trottoaren.

Tvångstanke: Tänk om jag skulle bli knäpp och styra ut vagnen mitt framför en bil.

Kroppslig reaktion: Armarna blir darriga, drar efter andan, magen knyter sig – greppar hårdare med fingrarna om vagnens handtag, lägger ett finger andra vägen runt handtaget så att greppet känns bättre – går vidare. Kan inte bli av med den obehagliga känslan, känns nästan som att den och de obehagliga tankarna paralyserar mig. Kommer jag att klara detta? Eller kommer jag att tappa kontrollen? Går vidare men håller mig så långt in till kanten, bort från bilarna, som det är möjligt.

Åka på besök hos vänner/familj: Oro – var har de sina knivar? – Tänk om jag blir knäpp när vi är där, tänk om de har knivarna framme – magen knyter sig, oroskänslor. – Tanke: hur ska jag göra för att undvika eventuella knivar? Tänker att jag får försöka stå ut, vara försiktig och se upp, hålla mig undan från köket om det går. Och ser framför mig stunden när vi åker därifrån och jag har klarat det.

 

Fler exempel: Tänk om jag tar saxen/kniven och hugger sonen med den (när jag lagar mat). Tänk om jag kastar sonen över räcket (under vår promenad över bron). Tänk om jag tar en skruvmejsel och hugger sonen med den, (samtidigt som jag hindrar honom från att leka med verktygslådan).

Under dessa år har jag har undvikit balkonger, broar och trottoarer längs hårt trafikerade vägar och min sambo har satt lås på balkongdörren och gömt undan knivar. Dessa beteenden har bara spätt på problematiken. Att ägna sig åt undvikande när man har tvångstankar är det samma som att säga till sig själv: ”Du är nog galen innerst inne.” Istället för att skapa lugn, vilket är intentionen, blir undvikandet bara ett befästande av tvångstankarna, att jag säkert kommer att bli knäpp och göra hemska saker mot min vilja, om inte dessa åtgärder vidtas – med resultatet att ångesten och tankarna vidmakthålls.

Jag vet allt detta, av egen erfarenhet. Jag vet samtidigt att det inte är lätt att ta steget och våga börja utsätta sig för det jobbiga. Det måste göras stegvis, annars är risken stor att det slutar med ännu mer ångest och bara en stor känsla av misslyckande. (Det kommer inte att sluta med att du gör verklighet av dina tvångstankar, det värsta som kan hända är att du svimmar på grund av rädsla).

Att utsätta sig stegvis kan handla om att låta en kvarglömd kniv ligga kvar på köksbänken en stund, istället för att instinktivt gömma undan den. Eller att gå längs med stora bilvägen en kort bit för att sedan vika av och gå en lugnare väg. Små steg i taget. Jag närmade mig gradvis alla mina farhågor genom att gå i terapi och utsätta mig, både via hemläxor och under terapisessionerna.

Något man ofta får höra när man lider av tvångstankar är: ”Det är bara tankar – inget annat. Tänk på något roligt istället”. Dessa ord är en klen tröst. Skulle sanningen ”att det bara är tankar” bita på mig skulle jag inte ha tvångsproblem. Med facit i hand efter dessa tio år vet jag visserligen att det är så: Tvångstankar är bara tankar – inget annat – men som drabbad måste man få erfara detta själv och närma sig tankarna i egen takt. Leva med dem och se själv att ingenting händer. För det gör det inte.

Jag utsatte mig för de jobbigaste situationerna, det är det enda sättet, att inte undvika. Jag stod i köket med min son bredvid mig vid diskbänken, jag tog kniven i handen och hackade löken och grönsakerna till middagen medan han stod alldeles intill mig och lekte med vatten. Jag gjorde detta för jag visste att gör jag inte det, ger jag efter för tvångstankarna. Och jag ska aldrig gömma en kniv i hela mitt liv, tvärtom, knivarna får hänga framme. Även om tvångstankarna fortfarande kan sätta klorna i mig med jämna mellanrum så viker jag inte en tum i det avseendet. Knivarna hänger där de hänger och jag flippar inte ur.

Idag är jag inte lika rädd för tankarna längre. Rent intellektuellt förstår jag att det inte är någon idé att försöka jobba aktivt på att de ska försvinna, det är meningslöst. Det är som med språket, med hjälp av ord kan vi konstruera ALLA typer av meningar – hemska som vackra – och det är ju tur, annars skulle vi bli rätt begränsade. Jag kommer alltid att kunna tänka ALLA typer av tankar så länge jag lever. Tankar är inte sanningar, de är konstruktioner som dyker upp i våra medvetanden, vilket vi inte styr över. Däremot kan vi välja hur vi hanterar dem, eller träna på att hantera dem.

Ett förhållningssätt som har hjälpt mig mycket är acceptans. Att acceptera att jag tänker. Jag noterar tankarna men låter dem inte styra mitt liv. Se dem som moln på himlen, löv på en ständigt flödande flod, prylar på ett ständigt rullande band i en fabrik eller vad du vill. Det räcker med att du noterar dem, du behöver inte plocka upp dem och börja argumentera med dem. Ställ dig själv frågan: hjälper dessa tankar mig att leva det liv jag vill? Om inte: släpp dem. Fokusera på det som är viktigt i ditt liv, det som får dig att må bra.

Problemet med tvång är att man som drabbad ofta gör misstaget att börja argumentera med tankarna. Man skapar invecklade tankestrategier och resonemang för att lugna ner sig, vilket bara resulterar i ett ältande som kan fortsätta i all evighet.

Något annat som har hjälpt mig väldigt mycket är yoga och meditation. Dessa har nog betytt precis lika mycket som terapin. Yoga hanterar spänningarna i kroppen som kommer av ångesten och har lärt mig avslappning och kroppskännedom. Meditation minskar tankeflödet, lär mig att notera tankarna utan att reagera med ångest och dämpande tankemässiga ritualer. Mental stillhet. Meditation med fokus på mantran och/eller andning har för mig blivit ett kraftfullt verktyg som fått mig att inse att jag kan styra min uppmärksamhet i den riktning jag själv vill, jag är inte slav under tankarna. Det går att skapa distans och välja vilka tankar man ska umgås med eller bara välja bort.

I tvångets kölvatten följer, förutom fruktansvärd ångest, många andra jobbiga känslor som blir väldigt tunga att bära: skuld, värdelöshet, hopplöshet och skam.

Vissa som lider av, eller som inte har kunskap om tvång, kan inbilla sig att en person med tvång egentligen kanske vill göra det de tvångar om. Det stämmer inte. Tvång handlar inte om vilja, utan om rädsla, bristande självtillit och tvivel. Om jag skulle vilja ha ihjäl mitt barn skulle jag inte lida av sjuklig ångest inför blotta tanken på att ens råka åsamka honom minsta liten skråma – av misstag.
Dessutom, hade det funnits ett enda uns av vilja med sammanhanget skulle jag förmodligen redan ha gjort honom illa under alla de år som gått. Jag har aldrig varit i närheten av att göra något sådant och det säger väl allt.

Till sist vill jag betona vikten av berätta om sina tvångsproblem för sin familj och omgivning. Läs böcker om tvång, om hur tankar, känslor och medvetandet fungerar. Föreningar som Ananke har också en stor betydelse och hjälper till att informera och normalisera. Man förstår att man inte är ensam, många lider av precis samma sak. Själv kände jag dock, efter att jag under en längre period besökt chattforum för folk i samma sits som jag själv, att det blev för mycket ältande. Jag orkade till slut inte höra om tvång hit och tankar dit, jag behövde flytta fokus till alla ”vanliga” människor utan tvångssyndrom i min omgivning. Jag känner inte en människa som inte har knäppa, hemska, absurda tankar ibland, men de flesta lägger inte någon som helst vikt vid dem. Det är den enda skillnaden när allt kommer omkring.

Klokt citat: ”Du kan komma förbi alla negativa tankar när du inser, att den enda makt de har över dig är din tro på dem. När du inser detta om dig själv är du fri”.

Ett bra boktips i mängden: Att leva ett liv, inte vinna ett krig: om acceptans, av Anna Kåver.

Acceptera, avdramatisera och sluta argumentera med tankarna.

Loppan

 

 

Susen Schultz

Vi ser en person på en bänk med huvudet djupt begravet i händerna. Och går förbi. Något kvarter längre fram halvsitter en person i en portupptång. Han ser hemlös ut. Kanske sover han, kanske har han svimmat av. Vi går förbi. Längre fram på trottoaren ligger några tidningar som någon tappat och som alla som passerar måste kliva över. Undrar vem som ska ta bort dem?

Forskarna har ett ord för det där att se men inte ingripa: åskådareffekten. Den kan drabba alla. Jag skriver om den på Idagsidan idag.

Det är inte så länge sedan som vetenskapen började intressera sig för den passiva betraktarens roll. Det började med mordet på Kitty Genovese 1964 utanför hennes hem i New York. 38 grannar erkände efteråt att de hörde hennes rop på hjälp, några såg också vad som hände. Ändå ingrep ingen.

Socialpsykologerna kunde senare visa att åskådareffekten, som också kommit att kallas Genoveseeffekten, är ett samlingsnamn på flera fenomen. Några exempel är ”altruistisk tröghet”: man tror att någon annan ska ingripa, och ”pluralistisk okunskap”: även om man själv inte tycker att det som sker är okej, så tror man att alla andra tycker det – och anpassar sig. Kanske är personen som behöver din insats allt för olik dig själv? Kanske har du missuppfattat situationen – tänk om du gör bort dig om du går fram?

Efterrationaliseringar, okunskap och rädsla ingår också i den cocktail som kan bli socialt livsfarlig. Genom att inte göra någonting kan förövaren uppleva det som ett tyst medgivande samtidigt som offret försvagas.

Intressant är att åskådareffekten inte biter lika hårt på barn. Om barn i grupp ställs inför en situation där det verkar som om någon är i nöd, börjar de prata med varandra om vad det kan vara som pågår och vad de borde göra – det vill säga, de gör precis så som man ska göra för att inte låta åskådareffekten ta en i sitt våld.

En intressant artikel – på engelska – med en översikt över åskådareffekten hittar du här.

Videon här nedanför är en berättelse om mordet på Kitty Genovese.

YouTube Preview Image
Susen Schultz

Idagsidans nya serie handlar om hjältar. Den bygger på antagandet att världen behöver fler som vågar gripa in i en händelse eller stå för det de tror på. Men stämmer det antagandet? Brottsförebyggande rådet har någorlunda koll på våld och övergrepp – men vem har väl hört talas om en hjältemyndighet som för statistik över vardagsmodet? Kanske finns det ett stort, vackert mörkertal av hjältedåd?

Troligen inte. Ta bara mobbning på arbetsplatser och skolor som kostar samhället miljarder varje år. Där finns det gott om offer, förövare och människor som tittar på. Forskningen har rätt nyligen insett vilken viktig roll åskådarna har. Det är bland dem det bestäms om någon ska kliva fram och ingripa eller inte. Åskådarna skriver vi mer om imorgon.

Höjer man blicken och tittar bortom Sveriges gränser behöver man heller inte leta länge förrän den skriande bristen på hjältemod blir alldeles uppenbar. Men hjältarna finns förstås.  Passa gärna på att se filmen ”Olydiga hjältar” som ligger ute ett tag till på UR Plays hemsida. Dokumentären om orättvisor och fruktansvärda övergrepp förmedlar värmen, hoppet – och vanligheten – hos dem som vågade gå emot det hemska. Här möter vi till exempel 15-åriga Rania Ibrahim från Irak som hellre tog fängelsestraffet på sju år än att bli offer i en pådyvlad självmordsattack, 21-åriga Maria Jesus Sanhueza som ledde det nationella pingvinupproret som resulterade i att alla ungdomar i Chile nu ges möjlighet att studera, och pastor Christian Führer – 70 år imorgon – som öppnade Nikolaikyrkan i Leipzig med sina fredsböner. Ur dem växte en rörelse som slutade med DDR-diktaturens undergång.

De är småtjejer, gamla gubbar, fattiga, smala och tjockisar. Gemensamt är att de vågade. I flera av fallen gjorde de också något som utmärker en ”smart hjälte” – de agerade inte ensamma. Så här säger den världskände socialpsykologen och numera hjälteforskaren Philip Zimbardo:

– Vad vi lärt oss från flera hjälterörelser, är att nätverk är bäst. En ensam hjälte är oftast effektiv vid ett tillfälle. En antiapartheidrörelse eller medborgarrättsrörelse kan inte vara en person, den kan ha en ledarfigur, men ledarfigurer blir skjutna. Så vill du få bort en korrumperad chef eller sätta stopp för en mobbare, bilda en ”hero squad”. Då kan de andra också korrigera dig om det skulle visa sig att din uppfattning inte stämmer, eller din vision får dåliga konsekvenser.

På onsdag intervjuar vi Philip Zimbardo.

 

Susen Schultz

”Tillåt Surrogatmoderskap i Sverige” var rubriken på SvD Brännpunkt i torsdags. Det är  Statens medicinsk-etiska råd, Smer, som nu vill tillåta en  utomstående kvinna att vara gravid åt någon som inte själv kan skaffa barn.

Invändningarna lät inte vänta på sig: Sveriges kvinnliga läkares förening och Sveriges kvinnolobby framhåller att många komplicerade frågor återstår och att surrogatmoderskap är ett brott mot mänskliga rättigheter. KD understryker att barn ”inte är någonting man bara kan beställa.”

Nej, barn kanske inte är någon mänsklig rättighet. Problemet är bara att det finns personer som går över stock och sten för att få bli föräldrar ändå. Ta bara, Maria Sandebo, som vi intervjuade på Idagsidan i serien Barn utan sex. Hennes förutsättningar att få barn har varit allt annat än goda. Nu är hon sexbarnsmamma, bland annat tack vare en metod som inte är tillåten i Sverige. Men de barnen är ju också barn – och hur förhåller vi oss till det?

Mycket kommer att bli krångligt med nya sätt att få barn. Och surrogatmoderskap är bara början på den teknik som är på gång.

Klicka här för att läsa alla artiklar i serien Barn utan sex.