Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Agneta Lagercrantz

Agneta Lagercrantz

Man sitter på ett flygplan över nästan halva jordklotet. Lämnar blommande magnolia. Dimper ner i milt vintervitt Sverige. Och här kan man slå på datorn och följa allt det som jag var med om på Wisdom 2.0-konferensen i San Francisco i helgen på live-stream. Varsågoda, bara att ta för sig, fritt tillträde.

Några tips: Den som är intresserad av ledarskap eller hur Silicon Valley-företagen medvetet byggdes upp med meditation och mindfulness – kolla programpunkterna på fredagen. Inte minst Jeff Weiner, vd för LinkedIn – ”The art of conscious leadership”. Eller lördagens samtal mellan buddhisten och meditationsläraren Jack Kornfield och hans adept Bill Ford – ”Using wisdom purposefully in business”.

För att inte tala om killarna bakom Senstream som skapat ett litet pannband som läser av hjärnvågorna. Sedan kan man styra ett dataspel med tanken. Tänka sig!

På lördagen  lotsade oss Sherry Turtle, professor på MIT, ”The questions we are not asking”, bort från sms-andet och facebook-andet till det gamla hederliga, äkta samtalet. Glöm inte att tekniken är  förförisk.

Litet hårda forskningsfakta finns i ”Science with heart” och ”The mindful genome”. Eller om man är intresserad av  mediemarknaden, rookien Arianna Huffington om hennes satsning i Huffington Post på GPS for the soul. För att inte tala om 28-åriga Justin Rosenstein som vill få alla på hela jordklotet att älska varandra, ”Your role in the human project”.

På söndagen var det dags för skolprojekten, bland annat i ”Wisdom teachings for young people in the technology age” där bröderna Atman och Ali Smith kom tillbaka till sin förort i Baltimore och tyckte allt var förändrat till det sämre. Efter tio år har deras mindfulnessprojekt för mellanstadieåldern spritt sig till så många skolor att de kan börja utbilda eleverna som var med från början till att leda grupper.

Det kan också vara litet kul att höra mannen bakom Wisdom 2.0-konferenserna, som nu hölls för fjärde året i rad med nästan tredubblat publikantal (1 700) på bara ett år. Soren Gordhamer intervjuas i punkten ”Wisdom 2.0 now and the future”.

Och glöm inte Marianne Williamson om ni vill ha sprakande energi och kraft strömmande ut ur datorn.

Enjoy!

 

Agneta Lagercrantz

Det hette att hon skulle hålla ett ”mindful föredrag” – men späda Marianne Williamson tog i så meditationskuddarna skakade på Wisdom 2.0-konferensens sista dag i San Francisco. I målande bilder ställde hon det rika Amerika mot den fattiga världen. Allt medan röststyrkan ökade vände hon sig till det välbärgade Silicon Valley-folket:

”Ni omsätter miljarder dollar medan 17 000 barn svälter ihjäl varje dag på vårt klot. Då räcker det inte med meditation, killar och tjejer. Eller med goda intentioner. Dags att växla upp. Dags att ta moraliskt ansvar för vårt samhälle.”

Marianne Williamson tittar ut i publiken, pekar och säger att ni där Google, på Twitter, på Facebook, på Cisco, LinkedIn, Asana och Obvious, det är bara att gå samman och bestämma er.

”Ni som jobbar i teknikindustrin har så många talanger. Era företag är så lovande. Om ni bestämmer er kan ni utrota världssvälten på tio år. Precis såna som ni kan göra det, men meditation räcker inte.”

Jisses vad Marianne Williamson bröt av. Vid lunchen efteråt kunde män säga att hon var för arg, medan kvinnor gick fram och kramade henne på väg ut i solen på Eighth Street. De använde ordet kraftfull.

Andra som hejdades och kramades om var de tre krigsveteranerna som varit i Irak och kommit hem med svår posttraumatisk stress. I januari släpptes statistik som skakat USA: 22 veteraner om dagen tar sina liv, alltså när de väl är hemma igen efter sina insatser i Irak och Afghanistan. Det är betydligt fler än de som stupar därborta. De tre klarar nu vardagen tack vare bland annat meditation, mindfulness och yoga. Rich Low, 32, infanterist stationerad i Bagdad 2005, blev sig själv igen först 2010. Jag fick ett lunchmöte med honom och flickvännen, så det kommer mer om Rich Low.

Det är dags att åka hem från Kalifornien. De sista dagarnas konferens får mig att le litet. Här hade männen – nåja, kvinnor också – talat om att bli medveten om sitt inre djup. Om kärlek. Om vikten av att meditera och komma i balans, om att vara i nuet och leda företag med medkänsla. Och så var det det ett par kvinnor som talade om ansvar för världen, krävde action och gick ut med full kraft. Vad tror ni håller på att hända här, Ariana Huffington och Marianne Williamson?

Jag ska berätta mer från Kalifornien på nya Idagsidan, i nya SvD. Nu känns det mest som om jag varit på besök hos tidsandan och skakat hand med ett paradigmskifte.

Agneta Lagercrantz

Nu har jag hört så många på Wisdom 2.0-konferensen säga att de vill förändra världen att jag börjar tro på att vi kommer att lyckas. De står i strålkastarljuset på stora scenen med storbildskärmar, bildspel och 1 700 i publiken och berättar om sina dagliga meditationer. Hur de övar på medkänsla till alla och försöker vara mer närvarande. Den ena höjdaren efter den andra.

Ariana Huffington, som startade Huffington Post (nu med 850 reportrar och redaktörer över hela jordklotet), menar att vi är mitt i ett paradigmskifte. Mindfulness och meditation är redan mainstream. Hennes tidning skriver om att leva mindre stressigt på 18 olika avdelningar och startade nyligen GPS for the soul med ämnen snarlika Idagsidans.
”Tidsandan förändras. Vi kommer snart att se på effektivitet på ett nytt sätt.”

Justin Rosenstein, max 28 år, mångmiljonär sedan flera år med Google sites och Facebooks gillaknapp, är en av grundarna bakom plattformen Asana. Den ska knyta samman människor och information till en radikalt förändrad medvetandenivå, förklarar han. Det handlar inte längre om ”jag” utan om ”vi” om världen ska överleva. Han talar om att vi alla hör ihop. Om universell kärlek. Att det är den moderna andligheten som är på väg. Att det är teknologin som tar oss till nya medvetandenivåer. I love you all.

Teknologi förändrar inte bara vad vi gör, den förändrar också vilka vi är, enligt Sherry Turkle, författaren till ”Alone together”. Förstår man inte det tar man inte dess makt på allvar. Hon fick stående ovationer. Det fick i och för sig nästan alla den här andra dagen.
Sherry Turkles huvudbudskap är att vi fostrar barn som inte står ut med tråkighet. Och då kan de inte vara ensamma. Och då lär de inte känna sig själva. Och då blir de inte bra på relationer.

”Sociala medier lovar att vi alltid ska bli hörda och få uppmärksamhet och aldrig behöva vara ensamma. Det är oerhört förföriskt.”
Fram för mobilfria familjemiddagar och bilresor med barnen och titta på vilka exempel ni är själva, rådde hon. Möten öga mot öga kräver närvaro.

Det gäller också för en ordförande i ett gammalt familjeföretag. Bill Ford, 56, vars farfars far var Henry Ford, använder mindfulness och en buddistisk meditationslärare (Jack Kornfield, megastor i branschen) för att ratta Ford – och sig själv – genom kriser och andra svåra händelser. När Ford var på ruinens brant 2007 ställde han sig frågan hur det skulle kännas att förlora allt.

”Företaget var inte min identitet, insåg jag, jag hade i alla fall min kärna. Så hade jag aldrig känt utan att ha praktiserat mindfulness ett bra tag. Nu visste jag – att förlora allt betydde egentligen inte att förlora allt.”

I dag är alla skulder betalda och Bill Ford har en dröm som föddes redan på college då han insåg att frågan om luftföroreningarna skulle kunna förpassa bilindustrin till samma läge som tobaksindustrin. Ingen skulle vara stolt över att arbeta där.

”Jag tror att vi inom min livstid kommer att lösa problemen. Jag tror att beroendet av fossila bränslen snart kan upphöra. Det har inte gått fort, men tack och lov händer det nu. Och inte många inom bilindustrin talar emot det längre. Vårt tankemönster har ändrats.”

Publikens jubel.

Agneta Lagercrantz

Kan du lätt röra dig mellan ditt analytiska tankesystem och ditt emotionella? I så fall kan du få jobb på Google direkt. Eller något annat snabbväxande teknikföretag. Supesmarta finns det gott om men det är de som också är inkännande som fattar hur man skapar sociala nätverk och som är mest kreativa, enligt en filosof på Wisdom 2.0-konferensen i San Francisco i dag.
I det emotionella systemet finns också öppenhet mot andras värderingar – vilket behövs för att sitta i Silicon Valley och utveckla sökverktyg för en hel mänsklighet. Så det där med känslor, medvetenhet, kontakt med sitt inre är det många företagsledare som pratar om på en sån här konferens. Och visst KAN det handla om vishet. I alla fall hos några.
Här finns höjdare från Google, Facebook, Cisco och LinkedIn ihop med organisationspsykologer och en och annan höjdare inom mindfulness och meditation. För många ser det ut som för Twitters grundare Evan Williams – han startade inte ett företag utan den gemenskap han kände sig hemma i med flow och produktivitet på en gång. Där man skulle ha tid för familjen. Och där ett sätt att ta vara på kreativitet och idéer är mindfulness.
”Man kan inte tvinga någon till det, men man kan underlätta för dem” säger Evan Williams som själv mediterat regelbundet sen han försökte bli en skibum i 20-årsåldern. Nu finns två schemalagda tider varje vecka på Twitters huvudkontor där de anställda kan meditera tillsammans.
Samma personliga historia för LinkedIns VD. För produktchefen på Facebook. För talangjägaren på Google. I 15-20 årsåldern hade de ramlat över någon bok eller blivit nyfikna på buddismen och börjat meditera regelbundet. Alla verkar brinna för att skapa ”mindful companies” i betydelsen att bygga in medkänsla, närvaro och social hållbarhet som ”balans i livet” heter nu. Och den gångna helgen hade de varit på retreat med Jon Kabat-Zinn hela bunten.
Han är ett av dragplåstren på konferensen och han är bra, men jag tänker citera meditationsläraren Pam Weiss i en panel med organisationsutvecklare:
”Allt det här språket vi använder – ‘om vi ger det här till de anställda, så får vi ut det där’ – nej …”
Spontan applåd från deltagarna.
”Folk hungrar efter att slippa bli behandlade som objekt. Vi behöver bara möta människor där de är. Sedan kan meditation vara ett sätt för dem att ta kontakt inåt och hitta rum för att verkligen vara sig själva.”

Agneta Lagercrantz

Mindfulnessgurun Jon Kabat-Zinn i all ära. Eller kongressledamot Tim Ryan som bestämt sig för att göra USA till en ”mindful nation” (titeln på hans bok). De sa så vackra saker från scenen när Wisdom 2.0 öppnade och visst är det hoppfullt när ledande personer vill att världen ska bli bättre genom att människor blir mer närvarande, mer empatiska, mer medkännande och mer moraliska.

Men det riktigt roliga var de små övningarna med oss 1 800 deltagare – tre gånger fler än på förra årets konferens – som vi omedelbart kastades in i. Och att upplägget är gjort för att vi ska knytas samman – connection, connection, connection. Är det en konferens om visdom i vår digitala tid så blir det logiskt att göra det IRL, in real life, det som många här har som jobb att få oss att göra över internet.

Så, där hamnade vi slumpvis, några stycken runt små bord, för att berätta om vad som får oss att känna oss som mest levande. För till exempel Ben från Twitter är det frihet. På Twitter – ett sex år gammalt företag – är meditation och yoga en självklarhet på jobbet. Ben är en sån som kan fråga Meg bredvid sig vilken ”barnvariant” hennes tonårsson är, pojk-flicka eller flick-pojke?

Queer, faktiskt, svarar Meg som är präst i en on-line församling, Church of the larger fellowship. Varje vecka ”kommer” 800-900 ”kyrkobesökare” till nätgudstjänsten, också några svenskar, och nyligen Har hon startat en drömtydarkurs över nätet.

Och så Heidi som, precis när hon säger Spill Now som hennes nätforum heter, spiller ut sitt vattenglas på bordet. Spill var ett sätt för henne att hjälpa collegekompisarna att chatta om jobbiga saker i livet NU utan att behöva stå i veckor på väntelista på studenthälsan. Efter en månad hade 120 anmält intresse för att vara samtalspartner och snart spred sig idén till tio andra college.

Inte minst kan forumet förebygga självmord, på MIT räknar man med åtta varje år, vilket gör att Heidi ägnar mängder med tid åt att skriva kontrakt med skolorna för att klara ut var ansvarsgränserna går.

Vi är i ett land där man lämnar in stämningsansökan för allt. Det skulle väl Tim Ryan inte kalla för mindful?

Agneta Lagercrantz

Hon som besökt dödsdömda flera gånger i veckan i sex år. Han som bokstavligen har människors hjärnor i sina händer. Igår kväll samtalade zenprästen Roshi Joan Halifax med hjärnkirurgen James Doty om medkänsla i en aula centralt på Stanford. Jovisst, också på kanske världens mest ansedda universitet kom både nära döden-upplevelseer och förändrade medvetandetillstånd på tal. Kanske inte så konstigt med tanke på gästen – Joan Halifax var tidigare gift med legendariske psykiatern Stanislav Grof som experimenterade med LSD i början av 1970-talet och har som medicinsk antropolog studerat ursprungsbefolkningars shamanism.

Sedan 40 år har hon också ägnat sig åt individen i dödsprocessen. I den sista tidens omvälvande förvandling kvarstår några tydliga behov: värdighet, självreflektion, mänsklighet och medkänsla, har hon lärt sig. Det gäller också för dödsdömda.

Men i dag ser Joan Halifax så mycket outtalad sorg i den västerländska kulturen, sorg som döende känner när de reflekterar över det egna livet. Hon tolkar det som att vi håller fast vid för mycket och vill kontrollera ännu mer, kanske för att vi saknar den – i hennes fall – buddistiska visionen om alltings föränderlighet. Inte många har utvecklat ett slags tolerans mot det oväntade.

”När döden kommer är det många förluster det handlar om, saker man inte längre kan göra. Man kan inte tänka på samma sätt längre, inte studsa upp för trappor, inte bestiga berg.”

Men generalisera? Nej. Sorgens väsen har med åren blivt ett lika stort mysterium som döden för Joan Halifax. Däremot försöker hon få alla – det gällde även killarna på fängelset – att på det djupaste djupa planet komma ihåg när de var till glädje för andra, när de hade något att ge. ”Att göra gott ger en känsla av glädje, av tillfredsställelse. Det är ju vad medkänsla handlar om och vad både vi på zen-centret och ni här på Stanford vill utveckla” säger Joan Halifax och nickar åt sin samtalspartner James Doty.

Men vad exakt ska man utveckla? Joan Halifax menar att det finns inslag av icke-medkänsla som blir en förutsättning för medkänslan. Hon refererar till vad James Doty med bruten röst just berättat, hur en fyraårig patient han haft en gång sa ”jag vet att jag ska dö, men säg inget till mamma och pappa”. Om läkare inte kan hålla den smärtan ifrån sig kommer de aldrig att kunna jobba, konstaterar Joan Halifax som utbildar många inom sjukvården.

James Doty tar ytterligare ett exempel. När han opererar blir han helt teknisk utan några tankar på personen. ”Jag vill inte ha deras mänsklighet framför mig”, som han förklarar det. Men så kom en kvinna som fått ett brustet blodkärl i hjärnan nära talcentret. När han opererade kom han plötsligt att tänka på hur hon berättat att hon levde för sin operasång. Han blev så gripen att händerna började darra. ”Och sånt vill du inte ska hända med din hjärnkirurg …”

Han satte sig i tio minuter och kom tillbaka till det mentala tillstånd då han medvetet kan stänga av känslorna. Sånt som vissa doktorer gör för mycket, vill Joan Halifax tillägga.

”En del lider brist på medkänsla. En del av för mycket empatistress. Vi tränar dem i att vara närvarande istället, det är avgörande för att hitta balansen.”

Hur gjorde hon själv efter de svåra mötena med dödsdömda män som tatuerat in tårar vid ögat – en för varje mord – eller fått dödsstraff för våldtäkt på en sjuåring? Hon visade respekt för deras mänsklighet. Hon visste att de trots att de begått förfärliga handlingar ändå ville hitta till känslor av glädje och lycka. Sedan kommer hon till det som kan vara en utmaning när man vill göra gott.

”Jag var där tre gånger i veckan i sex år, men jag har ingen aning om ifall min närvaro åstadkom något. Det är viktigt att man inte är ute efter resultat, som ett eget behov man binds till. Medkänsla är att handla från den platsen inom en som inte drivs av resultat och ändå accepterar omständigheterna.”

Så var det då det där med förändrade medvetandetillstånd, på publikens begäran. James Doty fick inre blödningar efter en bilolycka och var med om den klassiska känslan av att sitta i ett hörn och se läkarnas dispyt över åtgärderna. Sedan kom ljuset i tunneln och röster från redan döda släktingar och en plötslig protest: jag är inte färdig än! Nästa minne är från uppvaket. Men han såg inga änglar, blev inte religiös – betraktar sig som ateist – och var inte med om någon omvälvande förändring i livet.

Joan Halifax som försökt nå förändrade medvetandetillstånd med LSD kanske kommer att göra oss besvikna, antyder hon.
”Ju längre tiden går, desto mer tycker jag att det här är bäst. Det finns inget mer överlägset tillstånd än just nu.”

Anna Lagerblad

Tänker du ofta på klimathotet? Pratade du och kollegorna om det på senaste lunchen? Eller kom ämnet kanske upp under helgens middagsbjudning?

Nej, troligtvis inte. Det är tyst kring klimatfrågan och vid Yale university i USA arbetar en grupp forskare intensivt med att försöka förstå vad detta beror på och hur tystnaden kan brytas.

Anthony Leiserowitz, som leder The Yale Project on Climate Change Communication, konstaterar att få samhällshot är så svåra att ta till sig för det mänskliga psyket som klimatförändringar.

– Vi människor är väldigt uppmärksamma på sådant som händer i vår närmaste omgivning och särskilt sådant vi kan se, höra eller känna. Går vi till exempel i skogen och hör en gren brytas så reagerar vi blixtsnabbt och kroppen gör sig redo för antingen flykt eller försvar.

– Att kroppens alarmsystem inte dras igång av klimathotet beror på att det än så länge inte är lika påtagligt för våra sinnen. Vi kan titta ut genom fönstret, men ser inte koldioxiden som sipprar ut från avgasrör och skorstenar. Osynliga och tidsmässigt avlägsna hot är rent psykologiskt lätta att skjuta ifrån sig, förklarade Anthony Leiserowitz när han under rubriken ”Ending the Silence on Climate Change” nyligen debatterade detta i amerikansk tv.

Samtidigt visar studier som han och hans forskarkollegor gjort att åtminstone 13 procent av den amerikanska befolkningen är väldigt oroade över klimathotet och beredda att engagera sig i frågan. Problemet är dock att många känner sig ensamma om sin oro och osäkra på vad just de kan göra.

– Det finns mindre organisationer som gör ett bra jobb, men det saknas fortfarande stora medborgarrörelser som arbetar för att sätta klimatfrågan på agendan. För att politikerna ska börja agera måste de känna att det finns stora grupper i samhället som bryr sig om de här frågorna och att det kostar något att ignorera dem, sade Anthony Leiserowitz vid tv-utfrågningen och jämförde med kvinno- och medborgarrättsrörelsen.

Även om det här i Sverige också är ganska tyst kring klimatfrågan så har en grupp föräldrar den senaste tiden faktiskt höjt rösten – och till och med börjat vråla – för att ge den högre prioritet.

I december drog Facebook-gruppen Föräldravrålet igång och på några månader har nästan 9 000 personer gillat deras sida. Syftet är att visa för politikerna att det är många som vill att klimatfrågan ska prioriteras –  och att ansvariga politiker måste göra allt för att motverka klimatförändringarna.

– Vi var egentligen flera grupper av föräldrar som oberoende av varandra pratat om hur jobbigt det känns med klimathotet och att så lite händer i frågan. Via sociala medier fick vi kontakt och bestämde oss för att börja arbeta tillsammans under namnet Föräldravrålet, berättar Jennie Lind, en av initiativtagarna.

Föräldravrålet är en partipolitiskt obunden påtryckargrupp på gräsrotsnivå. Under paroller som ”Svik inte våra barn” och ”Vi är föräldrar och vi har fått nog!” har de via Facebooksidan samlat in 6 300 namnunderskrifter till ett upprop. Detta ska sedan skickas till riksdagspolitikerna för att få dem att engagera sig mer i klimatfrågan – barnens framtid.

– Jag tycker att det är konstigt att inte fler föräldrar tar klimathotet på större allvar. Många lägger ju ner hur mycket tid och energi som helst på att hitta den bästa skolan eller den bästa bilstolen till sitt barn. Samtidigt engagerar de sig inte i klimatet som ju är själva grundbetingelsen för ett gott framtida liv, säger Jennie och fortsätter:

– Att frågan är så komplex bidrar förstås till passiviteten. Det är lätt att känna att det inte spelar någon roll vad just jag gör. Men åtminstone för mig känns det viktigt att kunna se mina barn i ögonen när de blir vuxna och säga att jag i alla fall kämpade för deras framtid. Dessutom är engagemanget faktiskt ett konstruktivt sätt att kanalisera sin egen oro för klimatförändringarna.

 

Läs mer om varför så många blundar för klimathotet i Idagsidans tidigare serie Klimatångest.

Agneta Lagercrantz

I dag har jag träffat en hjärnkirurg och en programmerare med det gemensamt att de har tjänat miljoner dollar på it-branschen och sedan skänkt det mesta till något de tror på ska göra världen bättre.

För doktor James Doty var det inte riktigt frivilligt, inte att det blev så mycket i alla fall. För ingenjör Chade Meng-Tan på Google var valet på alla sätt medvetet. Han började 2000 och fick ett aktieinnehav som hade ökat så mycket i värde då han sålde att han inte behöver arbeta alls resten av livet. Det gör han ändå. På Google. Med sin egen mindfulnessbesläktade kurs Search Inside Yourself. Och med sitt eget nya ledarinstitut.

Meng har varit med om att förändra världen ”några gånger om” genom sökmotorn, mejlen, kartan … Nu vill han skapa förutsättningarna för fred på jorden. Från hårdvara och mjukvara är han nu inne på ”heart-ware” – haha.

”Om så bara en procent av befolkningen kommer att börja meditera och skapa ett stabilare sinne är det ändå 70 miljoner människor som skulle bli snällare. Jag tror det blir som en snöbollseffekt och att det kan gå på en, max två generationer.”

Vi sitter på Google där det serveras tre mål mat om dagen och ingen verkar ha gått hem fastän klockan är bortåt åtta. På en extra stor Earth-sökare zoomar vi in svenska västkusten och min båtförenings brygga och sedan sveper vi snabbt över jordklotet till hur havsbotten ser ut utanför San Francisco. ”Havsbotten! Cool, va”, myser Meng som börjar bli nervös inför mötet dagen därpå. Han har bara träffat Jimmy Carter litet hastigt en gång förut och nu ska de sitta en hel middag tillsammans. ”Jag känner mig som en skolflicka”, medger han.

En del av sina pengar – en miljon dollar – har Meng skänkt till hjärnkirurgen James Dotys forskningscenter vid Stanford, Center for Compassion and Altruism Research and Enducation (CCARE). James Doty växte upp med en alkoholiserad far och invalidiserad mor och gick från beroende av socialbidrag till att skaffa sig en förmögenhet på it-företag. När bubblan sprack förlorade han allt han investerat och det lilla som var kvar skänkte han till välgörenhet. Det var bara att det där ”lilla” växte till tiotals miljoner kronor.

Doty stod vid sitt ord. Och kände sig befriad.

”När man växer upp i det kaos som är fattigdom blir kontroll det första man vill ha, och det får man med pengar. Men man får inte lycka. När pengarna försvann blev jag också av med den skam och osäkerhet som fattigdom ger. Jag insåg att jag inte behövde jämföra mig med dem som hade mer, utan tvärtom: glädja mig åt hur bra jag har det.”

Sedan dess har han bestämt sig för att driva forskningsprojekt om medkänsla och osjälviskt handlande och skapa möjligheter för att odla dessa egenskaper. När man är osjälvisk eller medkännande kan det till och med ge mer utslag i hjärnans belöningssystem än både orgasm och pengar. Pensionärer som jobbat som volontärer ett visst antal timmar i veckan har bätte hälsa, lever längre och får bättre immunförsvar än de som inte gör det alls.

”Jag vill starta en ‘compassion movement’ så vi kan maximera vår medkänsla”, säger James Doty vars center ger en ett år lång kurs på Stanford för yrkesverksamma i denna särskilda form av inställning. På väntelistan står åtta gånger fler än vad det finns plats för. I morgon ska jag få vara med på en lektion.

Agneta Lagercrantz

Förlåta – det gör man för sin egen skull, ingen annans. Det är punkt två på Fred Luskins 9-punktslista över hur man kan göra för att få frid inom sig om någon varit dum mot en. (Nummer ett är att klart definiera vad idioten i fråga gjort och vad som inte är okej.)

Psykologiprofessorn Fred Luskin har forskat och undervisat om förlåtelse i 15 år, leder Stanforduniversitetets Forgiveness Project och lär terapeuter att ta in förlåtelse i arbetet med klienterna. När vi ses i Mountain View är han själv ett utmärkt exempel på den process han lär ut. Känslorna är i svall efter en separation nyligen och han har ett intensivt röstläge när han talar om situationen.

”Jag är inte så icke-förlåtande, det är bara jobbigt”, kommenterar han och lägger till: ”Det är inte heller som för några veckor sedan då jag gjorde mig till offer och bara såg den andra som boven i dramat.”

Att förlåta är att kunna berätta en annan historia med tiden, förklarar Fred Luskin. En historia som mer säger att det här är livet, vi är i det tillsammans, det är smärtsamt, urjobbigt ibland och några gånger förfärligt. Hans käpphäst är att det inte finns några genvägar till att slippa undan – som att skylla på andra och fastna där, menar han. ”Förlåtelse är inte heller någon genväg från lidandet, bara en genväg från ändlöst lidande.”

Hjärnans neurologiska så kallade motorvägar är mycket bredare och djupare för negativ information än för positiv. Därför fastnar vi ibland i offerrollen, i ilska eller i att älta oförrätter. Det är då vi mal samma sak om och om igen. När Fred Luskin håller sina kurser märker han att mycket handlar om att påminna folk om vad det kostar dem att inte förlåta andra.

”Folk tror att de aldrig kommer att behöva betala för det, men de har så fel. Forskning visar att det är bra för hälsan att förlåta. Och vi lever ju inte för evigt. Då kan vi lika gärna medvetet göra oss av med sånt som får oss att sitta fast istället för att vänta på att döden ska göra det.”

Maria Carling

Så bra att Idagsidan gör en artikelserie om tvångstankar! Den frasen har jag fått höra många gånger de senaste veckorna när jag har intervjuat modiga människor som berättat om sina tvingande tankar. Runt 200 000 svenskar lider av tvångssyndrom eller OCD (Obsessive Compulsive Disorder). WHO räknar sjukdomen som en av de tio som sänker livskvalitén  mest. Här är några exempel på vanliga tvångstankar:

Tänk om jag har en hemsk sjukdom

Tänk om jag smittar andra

Tänk om jag sätter kniven i mitt barn

Tänk om det börjar brinna – bäst att jag tar med kaffeapparaten i bilen till jobbet

Tänk om jag har hiv

Tänk om jag säger fula könsord helt plötsligt

Tänk om jag slänger ut mitt barn från balkongen

Listan kan bli mycket, mycket längre än så här. Det är dags att prata mer om tvångstankar. En av dem som vill få omgivningen att förstå hur det är att leva med krävande tvångstankar är 24-årige Eric Sjöwall, först ut i Idagsidans nya serie Inre tvång. Läs om honom här.

En annan som har talat ut är fotbollsspelaren David Beckham som mobbades i skolan för sina tvångsritualer. Han fick sin OCD-diagnos som 14-åring. Än idag har han kvar vissa tvångsritualer, som att alla burkar i hotellrummets minibar ska vara i jämna antal och stå med etiketten framåt. Rummet måste också vara blåst från skräpande broschyrer och annat. I likhet med många andra med tvångssyndrom är David Beckham en perfektionist som gillar att ha ordning och kontroll.

Hör David Beckham berätta om sina tvångsritualer i Friday Night with Jonathan Ross: