Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Susen Schultz

Susen Schultz

Just nu utspelar sig ett drama i England och Australien där en busringning fått enorma och tragiska konsekvenser. Det var för en dryg vecka sedan som två programledare på en privat radiokanal i Sydney utgav sig för att vara drottning Elizabeth och prins Charles när de ringde till sjukhuset i London där prins Williams hustru Kate Middleton tillfälligt vårdades. ”Hej jag vill prata med Kate, mitt barnbarn, för att höra hur hon mår” säger ”drottning Elizabeth”. Det räcker för att hon genast ska kopplas vidare till den sköterska som har hand om hertiginnan. Programledarparet får lite allmän info om läget: att hertiginnan är trött och uttorkad – något som inte är så svårt att räkna ut eftersom det redan är känt att hon är inlagd för extra jobbigt illamående i samband med sin graviditet. Sedan får ”kungligheterna” veta att om de vill hälsa på passar det bäst efter klockan nio. Inget mer än så, förutom att programledarna fånar sig, pratar i munnen på varandra och låtsas att drottningens hundar skäller i bakgrunden. Det hela är flamsigt men lite småkul.

Där hade historien kunnat sluta. Istället händer något förfärligt: sköterskan som tog emot samtalet och kopplade det vidare, begår några dagar senare självmord. Hon hittas död på sin arbetsplats .

De två programledarna gråter otröstliga ut i tv, fulla av ånger ber de tusen gånger om ursäkt. Det räcker inte och hoten som riktas mot dem gör att de nu är ur tjänst och förda till en säker plats med livvakter. Programbolaget har betalat flera miljoner till sköterskans familj, och mer ska det bli. Samtidigt har Australiens regeringsorgan Acma, som övervakar kommersiell radio, deklarerat att de ska undersöka om några regelbrott begåtts.

Att sjukhuset behöver se över sina telefonsvararrutiner är väl bortom all diskussion. Men varför basunera ut det argt och offentligt och skylla på radiostationen? Varför inte bara göra som hovet och förbigå saken med tystnad för att i lugn och ro se till att utbilda personalen i konsten att upptäcka knäppgökar? Det var efter fördömandet som sköterskan bestämde sig för att hon inte orkade leva längre. Men ledningen för sjukhuset, förkroppsligad av lord Glenarthur, gav sig inte; i ett brev till styrelseordföranden för det ansvariga programbolaget skriver han: ”du kan inte göra skadan ogjord men jag vill uppmana dig att vidta åtärder så att att en liknande incident aldrig kan upprepas”.

Alla fakta i tragedin är inte klarlagda än men enligt medieuppgifter handlar de brev som den omkomna sköterskan efterlämnade om busringningen och kritik mot hennes arbetsplats, så en koppling mellan busringningen och tragedin verkar det ju finnas.

Men trots att vi lever i lättkränkthetens och de höga tonlägenas tidevarv är sensmoralen då ändå inte att radiostationer och andra medier ska lägga sig platta och självspäkande gå med på idén om att man måste veta hur någon mår innan man får skoja med honom eller henne. Istället bör lärdomen bli att arbetsplatser – som den lord Glenarthur basar över – behöver bli bättre på att se vilka (om än aldrig så duktiga) medmedarbetare som inte mår bra, för att förhindra att en mindre påfrestning – som en pinsam busringning – inte slutar med katastrof.