Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Susen Schultz

Susen Schultz

Ur The Guardian.

Här hemma svallar för- och emotvågorna om det svarta barnet i Stina Wirséns Lilla hjärtat och rasistiske Tintins tur och retur från Kulturhuset. Utanför Svea rikes gränser ifrågasätts samtidigt Dolce & Gabbana under modeveckan i Milano efter visningen av sitt vår- och sommarmode nästa år. Inte minst de svarta dockorna som dinglar från modellernas öron väcker hos en del debattörer obehagliga associationer till blackface-släktingen mammy: det vita hemmets tjocka, godmodiga, ofarliga, högljudda svarta hushållerska.

The Guardians Sara Ilyas häpnar över att ingen under hela produktionsgången tycks ha uppmärksammat de ”rasistiska örhängena”.

Susen Schultz

Jag antar att det är fler än jag som efter långvarig utlandsvistelse kommer hem igen och plötsligt får upp ögonen för hur dåliga vi är på att hälsa på varandra här. Man försöker sig på en egen liten revolution, föregår med gott exempel. En liten nick till grannen i trappan, eller till den mötande personen på den annars folktomma gatan – om inte annat, så bara för att visa: jag ser att du finns.

Men nej, efter ett tag ger jag upp, eller anpassar mig. Jag slutar också hälsa. Fast sårande är det att bli ignorerad, den känslan är svår att göra sig av med när jag fått smak för hur det kan vara. Jag kan inte hjälpa det,  jag har blivit en ”sucker” för sådant som ”how are you today, mam?” hur mekaniskt det än sägs,  eller det till intet förpliktigande ”how do you do”.

Därför kastar jag mig över Sydsvenskans artikel om allmännyttiga MKB som satsar 1,3 miljoner kronor för att få folk att börja hälsa på varandra. Pengarna går bland annat till en broschyr som tagits fram med hjälp av en reklambyrå och en psykolog. Den innehåller instruktioner för hur man hälsar på olika sätt: från tysta nick till kungliga vinkningar. För MKB handlar det om att att få bukt med skadegörelsen; om folk hälsar på varandra, känner de sig trygga och lånar en kopp socker av varandra istället för att krossa varandras fönster.

Det här är den sortens stoff som det i vanliga fall kliar i fingrarna att göra sig rolig över. Istället tänker jag sorgset att broschyrtryckande är själva sinnebilden för misslyckade projekt och initiativ som kommer ovanifrån fungerar ju nästan aldrig.

Men jag håller tummarna.

Anna Asker

Blyga barn kan uppfatta att andra får skuldkänslor av att de är utanför och försöker därför dölja att de känner sig ensamma. Det är sådant som kommit fram i barnens kontakter med Bris, Barnens rätt i samhället. Ett barn skrev:

”Folk fortsätter att gå förbi mig. Jag söker inte ögonkontakt, det skulle vara att tigga om uppmärksamhet. I stället tittar jag ut genom fönstret för att låta folk gå förbi utan dåligt samvete.”

– En grupp man gör för lite för att hjälpa är de blyga barnen. De vill inte vara ensamma, men vet inte hur de ska göra, sa Karin Johansson, psykolog och utredare vid Bris, när hon presenterade rapporten ”Se hela mig! Barns egna ord om sin psykiska ohälsa” på Bokmässan i Göteborg.

Studien bygger på 1530 barns och ungdomars kontakter med Bris via chat eller mejl. Den psykiska ohälsan kan ta sig olika uttryck: barnen kan vara deprimerade, lida av ångest, stress, sömnproblem, ätstörningar eller beskriva hur de skadar sig själva på olika sätt. Men genomgående är att barnen och ungdomarna känner att de ensamma bär sina hemligheter och sin smärta.

När unga skär sig, slåss eller slutar äta blir vuxna tvungna att ingripa, men för de pojkar och flickor som i stället drar sig undan kan det dröja alldeles för länge innan de får hjälp, sa Anders Wellsmo, psykolog och psykoterapeut. Han konstaterade också att för ungdomar som mår dåligt psykiskt är det inte så svårt att få mediciner idag, men det kan vara svårt att få någon att prata med.

 

Maria Carling

Missa inte chatten om den svåra konsten att välja och fatta beslut!

Idag klockan 13.30 bänkar sig filosofen Tulsa Jansson och läkaren (som forskat om beslutsfattande) vid sina datorer för att svara på dina frågor om den svåra konsten att välja väg i livet.

Passa på att mejla in frågor i förväg till idag@svd.se eller gå in på svd.se/idag och ställ dina frågor direkt klockan halvtvå idag.

• Fråga till exempel om hur hjärnans belöningsystem är involverat i olika beslutssituationer.

• Eller fråga filosofen om vilka frågor du ska ställa till dig själv för att komma vidare i beslutsprocessen.

• Eller fråga om precis det som är dilemmat i ditt liv just nu. Om relationer eller jobb. Om att våga eller inte.

Under den gångna veckan har Idagredaktionens serie Välja väg i livet handlat om att fatta beslut. Här är länkar till artiklarna:

Att våga är vägen till  lyckade beslut

Svaren bär vi redan inom oss

7 saker att tänka på när du fattar beslut

Nu är jag mogen nog att plugga

Tufft att kliva ut i vuxenvärlden

Anna Lagerblad

Efter att Idagsidan förra veckan skrev om tidspress i barnfamiljer, hörde flera läsare av sig och bekräftade bilden av vardagens ”ekorrhjul” med dagishämtningar, upphackad nattsömn, fritidsaktiviteter, vab-pusslande…

Men det går att få bättre balans i familjelivet. Det hävdar åtminstone anhängarna av den så kallade slow parenting-rörelsen, som dykt upp i USA och Storbritanninen de senaste åren. Nu ska vi nämligen inte bara äta långsamt (slow food), semestra lugnt (slow travel) och ha utdraget sex (slow sex). Som en reaktion mot dagens tidspressade och vuxenövervakade barndom, pläderas även för ett mer långsamt och tillbakalutat föräldraskap (slow parenting).

En av förgrundsfigurerna är den brittiska tvåbarnspappan Carl Honoré, som skrivit boken ”Under pressure – Rescuing our children from the culture of hyper-parenting”. Istället för att med andan i halsen springa runt mellan barnens olika  ”utvecklande” fritidsaktiviteter, uppmanar han föräldrar att ta ett steg tillbaka och ge sina söner och döttrar tillräckligt med tid och utrymme för att på egen hand utforska omvärlden. Det kan handla om allt från att leka hemma hos grannkompisen till att bara skrota runt och leta efter daggmask.

”Vi är marinerade i en kultur som är inställd på ständig utveckling och förbättring. Som föräldrar tror vi att vi måste anstränga oss till max och lägga varenda krona på att ge våra barn den rätta stimulansen så att de utvecklas maximalt. Hela föräldraskapet blir ett slags tävling i perfektionism” har Carl Honoré förklarat i New York Times.

Även om detta sker i all välvilja är risken stor att barnen berövas viktiga delar av sin barndom, varnar han. Det speciella med den här tiden i livet är just att man har möjlighet att utforska saker på egen hand och i sin egen takt. Istället pressas nu många barn in i en tidspressad och vuxenövervakad tillvaro – vilket riskerar att göra dem både stressade och osjälvständiga.

”Långsamt föräldraskap handlar inte om att saker ska göras i snigeltakt, utan i rätt takt. Barn behöver inte så många schemalagda och vuxenövervakade aktiviteter för att utvecklas och lära sig saker. De flesta har en naturlig förmåga att hitta meningsfulla saker att göra i den fria leken. Tar man som förälder några steg tillbaka så hjälper man dessutom barnen att komma underfund med vilka de själva är – snarare än vilka föräldrarna vill att de ska vara.” förklarar Carl Honoré.
Så varför har det blivit så här? Enligt Carl Honoré finns det flera samverkande förklaringar:

1. I en globaliserad värld hårdnar konkurrensen på arbetsmarknaden och många föräldrar oroar sig för barnens framtida försörjning. För att utveckla deras talanger och öka deras chanser att få ett intressant och välbetalt arbete, börjar vissa föräldrar spela Mozart för sina småttingar redan när de ligger i magen (klassisk musik lär ju vara så bra för synapsernas utveckling…). På den amerikanska västkusten är det inte heller helt ovanligt att barn får börja lära sig kinesiska redan i förskoleåldern.

2. Konsumtionssamhället har också ökat människors förväntningar på hur det goda livet ser ut. Vi ska inte bara ha ett perfekt hem, perfekta semestrar och perfekta tänder. Även barnen ska vara perfekta och utveckla alla sina talanger så långt det är möjligt.

3. Eftersom antalet barn per familj har minskat i västvärlden har de vuxna dessutom mer tid och mer pengar att lägga på varje barns utveckling. Fler kan därför köpa läxhjälp för att höja betygen och skjutsa barnen till fyra aktiviteter per vecka.

Anna Asker

Hur människor påverkas av ljud i stadsmiljö handlar inte bara om bullernivå utan också om vad det är för sorts ljud. På Stadsmuseum i Stockholm står nu ett ljudlandskapsbord där man på en pekskärm kan bygga sitt eget ljudlandskap vid Slussen. Det går inte att dölja bruset av de 30 000 bilar som passerar där per dag, men det kan lättas upp med ljudet av lekplats, fontän, cafésorl, torghandel eller fåglar.

– Den allmänna uppfattningen är att buller är något dåligt som ska bort, men det finns positiva ljud också. Det handlar mer om att skapa en ändamålsenlig och varierad ljudmiljö, säger Östen Axelsson, miljöpsykolog vid Stockholms universitet.

Han är en av initiativtagarna till ljudlandskapsbordet som finansierats av forskningsrådet Formas, Innovativ kultur och Stockholms stadsmuseum.

Det är en lekfull installation som barnen på museet varit snabbast att testa, men syftet är allvarligt. Att tvingas vistas i dålig ljudmiljö påverkar både välbefinnande och hälsa. WHO skrev för ett år sedan i rapporten Burden of disease from environmental noise att trafikbuller årligen i Europa orsakar minst en miljon förlorade friska levnadsår, antingen på grund av för tidig död eller nedsatt hälsa.

Hur man själv uppfattar ett ljud är viktigt för vilken hälsopåverkan det får, vilket Idagsidan tidigare skrivit om.

– Jag vill att arkitekter i framtiden ska tänka på vilka ljud de vill ha i stadsmiljön. Vill de ha barn som leker så får de anlägga en lekplats och vill de har vattenljud är det smart att sätta dit en fontän. Jag är lite smått allergisk mot den här idén att man ska sätta högtalare överallt när man ska hålla på med ljuddesign, säger Östen Axelsson.

Ljudlandskapsbordet är en prototyp som forskarna på sikt hoppas ska kunna användas av arkitekter och samhällsplanerare vid utformingen av nya områden, men också som ett sätt att få dialog med medborgarna om vilka ljud de vill ha i staden.

Stockholmare som vill ha så lite ljud som möjligt  får bege sig till friluftsområdet Lövsta-Kyrkahmn i västra Hässelby, den tystaste platsen i Stockholms stad.

På ljudlandskapsbordet kan man lägga till torghandelsljud, barnsorl eller kanske fågelkvitter.

 

 

 

Anna Lagerblad

Hälften av alla svenska föräldrar känner sig ständigt jäktade. Vad som skapar denna tidspress i barnfamiljer har Idagsidan skrivit om denna vecka här och här.

Och svårigheten att få ihop vardagspusslet är förstås inte bara ett svenskt fenomen. Sedan 2007 gör American Psychological Association (APA) årligen en studie – Stress in America – för att undersöka amerikanernas stressnivå och dess betydelse för den fysiska och psykiska hälsan.

I studien från 2010 uppmärksammades särskilt stressens konsekvenser för familjelivet. Majoriteten av de amerikanska föräldrarna uppgav att de hade en stressnivå som de själva bedömde som ohälsosam. En tredjedel rapporterade om en stress som de ansvariga forskarna betecknade ”extrem”.

Att hela familjen kan påverkas negativt av de vuxnas stress, var många föräldrar dock relativt omedvetna om. Två tredjedelar trodde inte att den egna stressen påverkade barnen i någon större utsträckning.

När samma fråga ställdes till barn och ungdomar svarade däremot nästan 90 procent att de tydligt märkte när deras föräldrar var stressade eftersom de då skrek, tjafsade och klagade mer på sina söner och döttrar. Fyra av tio uppgav också att de kände sig ledsna och oroliga när föräldrarna var stressade.

– Föräldrar underskattar verkligen vilken effekt deras egen stress har på barnen, sade psykologen Katherine Nordal på American Psychological Association, som en kommentar till resultatet.

Att jäkt och trötthet kan påverka föräldraskapet negativt framgår även tydligt av en svensk enkätstudie som Stiftelsen Allmänna Barnhuset tog fram förra året i samarbete med Karlstads universitet.

När det gällde synen på kroppslig bestraffning svarade tre av fyra föräldrar att det inte vid något tillfälle var rätt att ta tag i eller ruska om barnet. Ändå uppgav nästan var tredje förälder att han eller hon gjort just detta i samband med en konflikt. Förekomsten av dessa kroppsliga bestraffningar har dessutom ökat från 23 procent 2006 till drygt 30 procent 2011.

En av de förklaringar som forskarna bakom studien gett till detta är: ”vardagslivets vanmakt”. Nästan hälften av föräldrarna i studien uppgav att de varit trötta vid den senaste konflikten med barnet, en tredjedel hade känt sig stressade och en sjättedel ledsna. Och när man är tidspressad och slutkörd är det lättare att gå över gränsen vid en konflikt och ta lite hårdare i sitt barn än man egentligen skulle vilja, varnar forskarna.

 

Anna Lagerblad

Många av dagens föräldrar är osäkra i sin föräldraroll och söker gärna handfasta råd hos psykologiska experter och i föräldraböcker. Problemet är att alla inte säger samma sak – så vem ska man egentligen lita på?

Den amerikanska psykologiprofessorn och grundaren av Cambridge Center for Behavioral Studies, Robert Epstein, har tillsammans med en forskarkollega jämfört tio vanliga expertråd om barnuppfostran för att se hur effektiva de egentligen är. 2 000 föräldrar fick ta ställning till 100 påståenden om sitt föräldraskap och om sina barn. Forskarna analyserade sedan svaren för att se huruvida föräldrarna praktiserade experternas råd och om dessa i sådana fall hade haft någon positiv effekt på barnens välmående och utveckling. Utifrån detta ställde Robert Epstein samman en lista med de 10 viktigaste föräldraråden för en lyckad uppfostran (se nedan).

Att den allra viktigaste föräldraförmågan var att kunna ge sina barn mycket kärlek och uppskattning är ju ganska självklart. Mer förvånade var forskarna över att den näst viktigaste aspekten av föräldraskapet var förmågan till stresshantering. De mammor och pappor i studien som uppvisade en låg stressnivå, hade också bättre relationer till sina barn och uppfattade dessa som gladare än genomsnittet.

Att vara en bra förälder handlar med andra ord inte bara om att fokusera på sina barn. Nästan lika viktigt är att ta hand om sig själv.

 
Så blir du en bra förälder – 10 viktigaste föräldrakompetenserna:

1. Kärlek och uppskattning: Stötta och acceptera barnet så som hon eller han är, var kärleksfull och tillbringa kvalitetstid tillsammans med barnet.

2. Stresshantering. Hitta olika strategier i ditt liv för att försök minska stressnivån hos dig själv och hos barnet. Avslappningsmetoder och positivt tänkande kan vara ett sätt att minska stressnivån.

3. Goda relationer: Fungerande relationer med den andra föräldern. Bråka inte inför barnet och baktala inte varandra.

4. Självständighet: Behandla ditt barn med respekt och uppmuntra honom eller henne att klara saker själv.

5. Utbildning och inlärning: Uppmuntra kunskapsinhämtning och se till att barnet ges möjlighet att lära sig nya saker.

6. Hantera livet. Försök ha en stabil ekonom och framtidsplaner för familjen.

7. Uppfostran. Ge mycket positiv respons till barnet. Tillrättavisa eller straffa endast som en sista utväg.

8. Hälsa. Grundlägg en hälsosam livsstil hos barnet med regelbunden motion och bra matvanor.

9. Religion: Stötta ditt barns andliga eller religiösa utveckling och delta i sådana aktiviteter.

10. Säkerhet. Vidta lämpliga säkerhetsåtgärder så att barnet inte skadar sig. Ha inblick i barnens aktiviteter och umgänge.

Källa: Robert Epstein, Scientific American.

Susen Schultz

Idag är det internationella suicidpreventiva dagen. I samband med det öppnar webbsajten Självmordsupplysningen med råd och fakta till anhöriga och till den som funderar på att avsluta sitt liv, samt med chatt varje vardag.

Det finns tankar på en nationell plan för att förebygga självmord. Men det är en administrativ och pedagogisk jättekoloss som kommer att ta tid att ro i hamn. I väntan på att den eventuellt blir av,  är därför föreningen Psykisk hälsas initiativ lovvärt – tre självmord begås i Sverige varje dag –  även om namnet på sajten kanske inte är helt lyckat, tycker jag.

Upprinnelsen till webbinitiativet är den uppmärksammade händelse för två år sedan där en 21-åring tog sitt liv i realtid inför ögonen på alla som var inne på samma sajt som han.

På Idagsidan skrev Agneta Lagercrantz flera uppmärksammade artiklar om den händelsen. Här är länkarna till dem – och några till som jag tycker är värda att lyfta fram idag.

Livsfarligt

Kan självmord smitta bland unga?

De allra flesta vill egentligen leva

Självmordet som stoppades

Dödliga kryphål online

I en artkelserie om barn och döden, berättar Agnes om hur det kändes – och fortfarande känns – att pappa valde att sluta sitt liv.

Pappas självmord en sorg med vrede

 

Och här är en intervju med bloggaren Ludmilla Rosengren vars dotter dog, bara 14 år gammal:

Livet efter Linnéa måste gå vidare.

 

Mer om suicidforskning kan du läsa här.

 

Anna Asker

Att ha ett Facebookkonto är idag så vanligt att en del arbetsgivare kan anse det lite suspekt att inte ha ett, noterar kolumnisten Scott McGreal i Psychology Today.

En australisk studie från 2011 visade att de som hade ett Facebookkonto var mer extroverta och narcissistiska medan de som saknade konto i större utsträckning var blyga och samvetsgranna. I en annan studie jämförde man Facebook- och Twitteranvändare. Facebookanvändarna var mer extroverta och sociala än de som föredrog Twitter, men också mer neurotiska.

Men det vara ganska små skillnader och McGreal konstaterar att mot bakgrund av den forskning som finns får nog Facebookkonto sägas vara ett trubbigt instrument för personlighetsbedömning.