Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Anna Lagerblad

Anna Lagerblad

– Titta, den där dinosaurien kallas… öhhh … tyrannosaurus rex. Den levde för ungefär … hmm.… 65 miljoner år sedan, i slutet av … ehhh… kritaperioden.

De flesta av oss kryddar omedvetet vårt talspråk med små utfyllnadsord som ”öhhh”, ”ehhh”, ”ba”… Många retar sig på dessa till synes ”onödiga oljud”, särskilt när de kommer från andra: ”Sluta mumla och kom till saken!”

Men de här små orden innehåller faktiskt en hel del information. Tidigare forskning har visat att i samtal mellan vuxna signalerar ett …”öhh” eller ett ”ehh”… att en ny tanke är på väg att föras in i konversationen.

En studie från University of Rochester visar nu dessutom att dessa inskjutna småord kan underlätta språkinlärningen för barn. När vi vuxna famlar efter ord och lägger in ett ”öhhh” mitt i en mening, signalerar vi omedvetet till barnet att nästa ord vi kommer att uttala troligtvis är okänt och därför kräver lite extra uppmärksamhet för att förstå.

I ett försök lät forskare tre grupper av barn i åldrarna 1,5 år, 2 år och 2,5 år sitta i sina föräldrars knän och titta på en skärm med två bilder. En föreställde en välbekant sak, exempelvis en banan eller en boll, medan den andra bilden visade ett påhittat abstrakt föremål. En inspelad röst kommenterade sedan bilderna på lite olika sätt, exempelvis: ”Jag ser en banan” eller ”Där är en… öhhh… banan.” När rösten tvekade och lade till ett utfyllnadsord, tittade de äldre barnen oftare på det okända objektet än på det välkända, enligt Scientific American.

Forskarna förklarar detta med att barnen när de blivit 2,5 år har hunnit lära sig att det ofta dyker upp ett nytt och okänt begrepp efter en sådan ”språklig krydda”. När den inspelade rösten började famla efter ordet, riktade barnen därför blicken mot det okända föremålet på bildskärmen och gjorde sig mentalt förberedda på att ta in ett nytt ord i sin begreppsvärld.

Så nästa gång du hjälper barnen med kemi- eller biologiläxan och märker att koncentrationen kanske inte riktigt är på topp – lägg gärna in ett utdraget ”öhhhh” innan du uttalar ordet ”fotosyntesen” eller den kemiska formeln för salpetersyra.

Per Söderström

Personer med vanföreställningar om det egna utseendet, så kallad BDD, uppfattar synintryck fel. Även när de betraktar bilder på andra personer eller livlösa föremål förmår de inte se ”den stora bilden” utan fokuserar på små avvikande detaljer.

Forskare vid UCLA i USA kom fram till detta sedan de jämfört hjärnaktiviteten hos 14 patienter med BDD, body dismorphic disorder, med 14 friska försökspersoner. Alla fick titta på bilder på hus samtidigt som deras hjärnor scannades med magnetkamera. När bilderna var väldigt skissartade och endast visade husets konturer och fönster och dörrar gick hjärnaktiviteten kraftigt ned hos personer med BDD. Det fanns inga detaljer att fastna vid.

– Studien antyder att BDD-patienter har allmänna problem med synintryck. Men vi har ännu inte konstaterat om det bidrar till att utveckla BDD eller om det är en effekt av att ha sjukdomen. Det är alltså ett kyckling-eller-ägg-fenomen, säger psykiatern Jamie Feusner, studiens ledande forskare.

 

BDD, som också kallas dysmorfofobi och ibland ”inbillad fulhet”, beräknas plåga 2 procent av invånarna i USA och anses vara särskilt vanlig bland människor med tvångssyndrom. 30 procent av patienterna med BDD lider också av ätstörningar. Personer med BDD är ständigt upptagna av det egna utseendet och kan låsa sig vid en enstaka finne eller näsans form istället för att se hela bilden av sitt ansikte. Somliga vill inte visa sig ute, andra genomgår upprepade skönhetsoperationer och en del funderar till och med på självmord.

Många psykologiska forskare har länge trott att människor som har problem med kroppsuppfattning endast tänker på fel sätt, inte att de har problem i hjärnans syncentrum som föregriper medvetna tankar, säger Jamie Feusner.

 

2009 intervjuade Idagsidan 20-åriga Josefin som lider av BDD. Du hittar intervjun här.

 

 

Per Söderström

Spelar psykoterapeutens kön någon roll för den som söker terapi? Ja, svarar en man i New York Times. Först när han fick en manlig terapeut kände han att han hittat rätt. De kvinnliga terapeuterna förstod inte hans manliga känsloliv, anser den intervjuade James Puckett.

Han får medhåll av psykologer och praktiserande psykoterapeuter, som intervjuas av tidningen.

– Det finns något i en killes uppväxt som gör att han vet en del saker som inte kvinnor vet, och vice versa, säger psykoterapeuten David Moultrup.

 

Problemet är att psykologi och terapi med åren blivit ett kvinnodominerat yrkesområde. Det är helt enkelt svårt att hitta en manlig terapeut. Vetenskapliga studier har visserligen slagit fast att terapeutens kön inte har någon betydelse för resultatet, huruvida klienten blir hjälpt. Det har föreslagits att gemensamma erfarenheter hos terapeut och klient till och med kan vara ett hinder. Ändå tycks terapeutens kön vara viktigt för män som funderar på att söka sådan hjälp, enligt psykologen Ronald F Levant, som har undersökt frågan.

– Många män tror att bara en annan man kan hjälpa dem och det spelar ingen roll om det är sant eller inte. Det viktiga är vad klienten tror, säger Levant.

Times-skribenten Benedict Carey pekar ut några ämnen som är särskilt känsliga och bäst lämpar sig att avhandla med personer av samma kön. Sex är ett. Ett annat är aggression och våld.

”Många män växer upp i en värld av fientligt kroppsspråk och verkligt fysiskt våld som är nästan osynligt för kvinnor”, skriver hon.

Psykologen Ronald Levant berättar om en övning som han har gjort i grupper med män. Deltagarna får skriva ned den sak som de skäms mest över och som de allra helst tiger om för sig själva och för andra. Ofta skrev männen om våld i unga år. ”Jag smet undan ett slagsmål i högstadiet”, var ett typiskt svar.

– Och det här var ändå medelålders gifta män, säger den förbluffade psykologen.

 

Är det här ett isolerat amerikanskt fenomen? Skulle inte tro det. Även här i Sverige är det psykologiska yrkesfältet kvinnodominerat. Enligt Högskoleverket har männen utgjort cirka 30 procent av de examinerade psykologerna det senaste årtiondet. Bland de högskoleutbildade psykoterapeuterna var det blott 20 procent män under samma period.

 

 

 

 

 

Anna Lagerblad

Ofta har vi en bild av vårt tänkande som väldigt rationellt. Vi föreställer oss att våra beslut är resultatet av ett noggrant vägande av för- och nackdelar. Men i själva verket styrs tankeverksamheten även av en rad omedvetna faktorer. En aktuell studie från University of North Carolina visar till exempel att våra beslut påverkas starkt av metaforer.

Forskarna bakom studien noterade att höjd ofta används som en positiv metafor. Vi pratar exempelvis om att en person har ”hög” moral och att vi ”ser upp” till vissa människor. För att undersöka om höjdmetaforen gör människor mer goda och ädla genomförde forskarna fyra experiment.
Det första visade att dubbelt så många människor i en shoppinggalleria gav pengar till Frälsningsarmens bössa när de just hade åkt upp för en rulltrappa, jämfört med om de nyss åkt ner för en rulltrappa.

På liknande sätt visade det sig att de personer som letts upp för en trappa till en scen i en konserthall lade ner 50 procent mer tid på att fylla i ett frivilligt frågeformulär än de som hade letts ner för en trappa för att fylla i formuläret i orkesterdiket.

I ett tredje försök fick testpersonerna avgöra hur mycket stark sås en deltagare i en matprövningsstudie skulle få på sin mat. De som befann sig uppe på scenen gav bara hälften så mycket av den på gränsen till smärtsamt starka såsen jämfört med personerna som befann sig nere i orkesterdiket.

I en sista delstudie fick försökspersonerna se filmsekvenser som tagits antingen från ett flygplan som flög högt ovanför molnen eller genom fönstret på en bil som färdades på marken. De som sett flygplansvyn visade sig efteråt vara 50 procent mer samarbetsvilliga när de ombads spela ett datorspel tillsammans med en annan deltagare, jämfört med dem som sett filmen med bilen på marken.
Utifrån dessa resultat menar forskarna att det finns en tydlig koppling mellan höjdmetaforen och olika sociala beteenden, som välgörenhet, hjälpsamhet, medlidande och samarbetsvillighet.
Så vem vet, kanske skulle världen bli en bättre plats om vi alla levde i höghus, ägnade semestern åt bergsbestigning eller åtminstone lyfte blicken mot skyn lite oftare.

Per Söderström

Du har kanske hört det förut, men här är receptet för lycka i livet, enligt amerikanska forskare: Se till att du har meningsfulla sociala relationer. Jaga inte yttre framgång och pengar. Och förläs dig inte på böcker med käcka tips om hur du uppnår lycka. Risken är att du blir olycklig om du inte uppnår målet.

I en artikel i det amerikanska magasinet Perspectives on Psychological Science redovisar en grupp forskare kunskapsläget om lycka inom psykologisk forskning. Bland annat refereras till en studie av en av artikelförfattarna, Iris Mauss vid University of Denver. Försökspersoner som först fick läsa en tidningsartikel som framhävde betydelsen av lycka och därefter se en film med lyckligt slut kände sig mer deppiga än andra försökspersoner som fått läsa en artikel som inte nämnde något om lycka.

 

Så satsa på familjen, vänner och andra relationer i ditt liv, rekommenderar forskarna.

– Om det är något man bör fokusera på så är det dessa relationer. Låt allt det andra komma som det kommer, säger en annan av artikelförfattarna, June Gruber vid Yale University.

Om du vill läsa mer om den gäckande lyckan hittar du en hel artikelserie här. Den är från 2009 och handlar om så kallad positiv psykologi.

 

Per Söderström

Även en rationell och sekulariserad natuvetenskapare kan ha en andlig sida. I en ny studie från Rice university i Texas sade sig över 20 procent av 275 intervjuade ateistiska forskare inom natur- och samhällsvetenskap ha en andlighet, eller spiritualitet med den engelska termen.

Dessa vetenskapsmän och -kvinnor hävdar att deras ståndpunkt kan förenas med vetenskap men inte med organiserad religion, därför att spiritualitet är en öppen vetenskaplig resa medan religion kräver att man accepterar en fullständig ”frånvaro av empiriska bevis”.

– Resultaten utmanar uppfattningen att vetenskapsmän och andra grupper som vi vanligen betraktar som sekulariserade inte ställer de stora varför-är-jag-här-frågorna. Men de brottas också med dessa grundläggande mänskliga frågor och har behov av att finna mening, säger Elaine Howard Ecklund, sociolog och förstanamn bakom studien.

De flesta tillfrågade, andliga eller inte andliga, beskrev religion som ett kollektivt fenomen medan spiritualitet ansågs individualistiskt. De andliga vetenskaparna ansåg också att deras spiritualitet motiverar dem att hjälpa andra. Deras bild var att deras icke-andliga kolleger fokuserade mest på sin forskning och mindre på att hjälpa studenter. Själva påstod de att deras spiritualitet gav dem anledning att hjälpa studenter att lyckas med sina studier.

Spiritualitet ett ord med svårgreppad innebörd. Men självklart har Idagsidan skrivit om det.

Här är några länkar:

Sverige står modell för en ny andlighet 2010

Bosse är troende fast utan gud 2010

Sex söker visdom varannan tisdag 2007

 

 

Anna Lagerblad

Häromdagen var det dags att vaccinera 2-åringen inför sommarens semester i fästingland. Jag håller honom hårt i famnen och kramar hans lilla svettiga hand medan sjuksköterskan sticker in nålen i hans mjuka vinterbleka överarm. Liksom de flesta föräldrar känner jag instinktivt att vår kroppskontakt gör smärtupplevelsen något mer uthärdlig för honom (och därmed även för mig…).

Nu har två studier visat att bara påminnelsen av en älskad närstående kan fungera som smärtlindring. Några forskare vid University of California har testat detta på 25 kvinnor som haft ett kärleksförhållande under minst ett halvår. Samtidigt som de utsattes för en skarp och stickande känsla, fick de:

1. hålla sin pojkvän i handen medan han satt bakom ett draperi

2. hålla en okänd person i handen medan denna satt bakom ett draperi

3. titta på ett fotografi av sin pojkvän

4. titta på ett fotografi av en främmande person.

Experimentet visade att när kvinnorna fick hålla sin pojkvän i handen eller se ett fotografi av honom, upplevde de avsevärt mindre smärta. Fotografiet visade sig ge lika effektiv smärtlindring som kroppskontakten i form av den älskades hand.

I en annan aktuell studie har neurologer vid Stanford University i USA undersökt hur sambandet mellan kärlek och smärta ser ut i hjärnan. 15 studenter med ett relativt nytt och passionerat kärleksförhållande fick lägga sig i en MR-kamera som registrerar hjärnans aktivitet.

Medan de utsattes för olika grader av smärta, distraherades försökspersonerna på tre olika sätt: genom att fokusera på bilder av sin partner, genom att fokusera på bilder av bekanta eller genom att spela ett spel där man associerade olika ord till varandra.

Att titta på en bekant – som bedömdes vara ungefär lika fysiskt attraktiv som partnern – gav ingen smärtlindring alls, men att vila blicken på sin älskade eller att spela minskade den upplevda smärtan med mellan 36 och 44 procent hos försökspersonerna. Allra störst smärtlindrande effekt hade fotografier av en partner som både framkallade ökad aktivitet i hjärnans belöningscentrum och minskad aktivitet i smärtcentrum.

Så nästa gång du själv sitter där och ska fylla på med nytt fästingvaccinet utan något föräldraknä att krypa upp i – ta med ett fotografi av maken eller flickvännen. Eller om du är singel – en klurig ordfläta.

Per Söderström

Det här blir förmodligen vatten på somliga kvarnar som mal på om betydelsen av att göra en sak i taget. Detta kom amerikanska forskare fram till när de gjorde experiment med så kallad multitasking, det vill säga att splittra sig på flera uppgifter samtidigt:

Försökspersoner framför en dator och en tv bytte fokus inte mindre än 120 gånger under en knapp halvtimme. Det är ungefär var fjortonde sekund. Själva trodde deltagarna i experimentet att de växlade mellan dator och tv ungefär 15 gånger. När forskarna räknade bort korta ögonkast på mindre än 1,5 sekunder var ändå resultatet överraskande högt: 70 gånger byttes fokus.

– Vi trodde att vi skulle få höga siffror, men frekvensen av växlingar och den ständigt pågående störningen är verkligen chockerande, säger professor Adam Brasel, som skrivit rapporten tillsammans med James Gips.

 

Studien gjordes vid Boston College. 42 försökspersoner mellan 18 och 65 år fick sitta en halvtimme i en studio med en dator och en tv, båda påslagna. Instruktionen var att de skulle göra vad de ville, använda datorn med internet och/eller titta på tv. Deras ögonrörelser registrerades av två videokameror. Endast vid 7,5 procent av tillfällena stannade ögonen på ett ställe mer än en minut. Två tredjedelar av den sammanlagda tiden användes för datorn. Deltagare över 40 år var bara något mer koncentrerade, de bytte medium cirka 100 gånger.

– Våra föreställningar om hur folk använder medier behöver förnyas. Eran med monomedier är över, konstaterar professor Brasel.

Man ska hålla i minnet att experimentet omfattade endast två medier. Vad hade hänt om även mobiltelefoner funnits i labbet? Inte heller mättes kanalbyten på tv:n (de hade 59 kanaler att välja mellan) eller splittring på olika saker på datorn/nätet där utbudet är oändligt.

 

Tidigare studier har visat att 59 procent av amerikanerna använder dator och tv samtidigt. Mycket talar för att svenskarna har liknande vanor. Givetvis frågar man sig vad det här gör med vår koncentrationsförmåga. Jag har själv ungdomar i min närhet som gör skolarbete framför tv:n, med böcker, en oräknad mängd lösa papperskopior och med ständigt behov av datorn för att söka fakta på nätet. Lägg därtill en flitigt plingande mobiltelefon och ett livaktigt Facebookfönster i datorn och vi har en en mediemix som är eeh… utmanande.

 

Ska ansvarsfulla föräldrar stänga av tv:n, beslagta mobiltelefonen och blockera Facebook och andra digitala störningsmoment? Nja, skulle inte tro det. Många av oss redan har samma vanor, åtminstone jag. Det går inte att backa bandet. Multitasking är ännu en av civilisationens prövningar. Det har sagts förr, men våra kroppar och våra hjärnor är skapta för ett stenåldersliv. Sedan människan lämnade livet som jägare och samlare har hon tvingats anpassa sig till mängder av konstigheter, exempelvis städer, bilar, långa arbetsdagar, stillasittande, nya matvanor och komplicerade hierarkier. Nu har vi också ett informationsöverflöd att hantera.

 

I fjol hade Idagsidan en artikelserie om multitasking. Läs här om superzappare.