Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Anders Haag

Anders Haag

Omkring hälften av Iraks kristna är på flykt. Innan Saddam Hussein störtades genom USA:s invasion i Irak, och senare hängdes av sina landsmän, fanns det cirka 1-1,5 miljoner kristna irakier i ett land annars dominerat av sunni- och shiamuslimer. Efter invasionen har 100 000-tals flytt. De levde under ett ständigt hot i sitt hemland, och de har sett nära anhöriga mördas. Många av dem har tagit sig till Libanon. Därifrån hoppas de på att ta sig vidare till väst.

Dokumentärfilmaren Leyla Assaf-Tengroth är nu i färd med att klippa ihop en film om några av dessa livsöden: Kampen för en ny chans! – om kristna irakier på flykt.  I torsdags i förra veckan var det en förhandsvisning på det hon fått ihop hitintills. Ej av en slump visades den i Södertälje, en stad som tagit emot fler irakier än USA och Kanada tilllsammans.

Trots att filmen var ofärdig var den gripande. Leyla Assaf-Tengroth har inte ställt makthavarna i Bagdad, i Stockholm eller på Migrationsverket mot väggen. Istället får vi möta familjen Alkia ansikte mot ansikte, både de medlemmar av familjen som sitter fast i Libanon, och deras anhöriga som är kvar i Irak. Vem lider mest? I Libanon befinner sig flyktingarna i limbo. De bor i usla bostäder, det är nästa omöjligt att få jobb, och så är det denna eviga väntan på att eventuellt få ett visum. Unga irakier som vill utbilda sig och ”erövra världen” ser sina chanser gå förlorade. På sin höjd kan de få ett jobb på någon fabrik med lite fickpengar som ersättning.

Fast de som är kvar i Irak har det nog värre. Även de är flyktingar, internflykingar. Mosul, där de bodde förut, har rensats på kristna, och nu bor de i en liten by, Teleskaf, där det finns absolut ingenting att göra. Elektriciteten kommer och går, likaså vattentillförseln. De vågar inte heller gå ut, därför att på gatan riskerar de att bli kidnappade, misshandlade eller skjutna.

”Se oss, se att vi finns här!” Det var den bön som ständigt mötte prästen Håkan Sandvik när han nyligen reste runt i Irak och besökte kristna irakier och församlingar. I ett panelsamtal efter filmvisningen berättade han om sina möten, och påpekade hur bra Leyla Tengroths film var, därför att även om tidningsrapporter och statistisk från Irak och säger samma sak som filmen kommer man i filmen nära verkliga människor. Det är omöjligt att inte beröras.

Undantaget är nog bara de anställda på Migrationsverket, trodde Håkan Sandvik. De känner till hur det är för de kristna irakierna. Helt nyligen sprängdes en bomb i en kyrka och 88 människor dog. Det har skett många mord på biskopar och i vissa delar av Irak sker en etnisk resning. De anställda på Migrationsverket har också mött flyende irakier ansikte mot ansikte. Men det hjälper inte. I filmen berättar en irakisk pojke hur hårt och kallt han bemöttes av myndighetspersonerna i Sverige. Han fick avslag på sin asylansökan, kastades in i fängelse och vräktes ut ur landet med händerna i handbojor. ”De har stängt av”, är Håkan Sandviks förklaring till myndighetspersonernas beteende.

Det finns alltså en fara i att komma för nära, om man inte anser sig vara bemyndigad att hjälpa. Då är det inte längre ett människa man har framför sig, utan ett fall, som ska behandlas enligt ett ständigt föränderligt regelverk. Hjärtat får man sluta inne i ett skal, för att orka.

En annan fara med att komma för nära är om man börjar särbehandla kristna irakier. Det är kanske lätt hänt för representanter för olika västerländska kristna kyrkor som bedriver välgörenhetsarbete i Irak. Möjligen skulle också hjärtat på en Migrationstjänsteman kunna börja klappa lite extra när det är en kristen irakier som söker asyl, denne kanske inte känns fullt lika främmande som en muslimsk dito?

”Gör inte något som skadar oss!” Det var en annan vanlig bön som mötte Håkan Sandvik. Att ge särskild hjälp till kristna flyktingar är en farlig väg, menar han. Det skapar en fiendebild (med muslimer som den onde) och det ger inte bara näring åt destruktiva anti-muslimska stämningar, det gör det också svårare för de kristna som ännu lever kvar i Irak. Trenden är dock att Irak håller på att tömmas på kristna. Om fem år finns kanske ingen kvar.

”Vi måste känna igen oss i alla flyktingar!” Det var en uppmaning från en kvinna i publiken, Jacqueline Sylwander. ”Jag talar inte om känna medlidande, utan om att se sig själv i dem som är utsatta. Tänk, det skulle ha kunnat vara jag!”

P.s Leyla Assaf-Tengroths dokumentär Kampen för en ny chans! – om kristna irakier på flykt kommer att visas på Sveriges Television. Datumet är dock inte spikat.

Per Söderström

De verksamma beståndsdelarna i kärlekens språk, det talade eller skrivna alltså, är sällan blodfulla adjektiv och poetiska metaforer. Nej, det är småorden – prepositioner, pronomen och negationer bland andra – som smörjer den romantiska interaktionen, åtminstone vid det första mötet, om man ska tro en amerikansk forskningsstudie. Och om de två parterna i stor utsträckning använder samma småord är det ett tecken på att relationen kan vara något att bygga på.

Forskarna lät en stor grupp studenter delta i så kallad speed dating – man möter kvinna under fyra minuter – för att sedan byta bord och möta en ny person av motsatt kön (ja, studien är väldigt heteronormativ). Samtalen spelades in och kördes i ett datorprogram, som sorterade alla småorden. Ut kom ett värde som kallas Language Style Matching, LSM. Ju högre LSM ett par hade desto större var chansen att de ville fortsätta att träffas. Det kontrollerades genom att deltagarna dagen därpå fick svara om det fanns intresse för fortsatt dejtning.

Resultatet blev detsamma när datorn fick analysera en större mängd snabbmeddelanden (instant messages) mellan par som varit tillsammans drygt ett år. Snabbmeddelanden är chattar mellan två personer över exempelvis MSN Messenger eller ICQ. Ju högre LSM desto större var sannolikheten att paret skulle hålla ihop tre månader senare, då det gjordes en uppföljning.

Dessutom hävdar forskarna att LSM var bättre på att förutspå om förhållandet skulle fortsätta än försökspersonernas egna omdömen i samband med försöket.

Forskarna, som kommer från flera olika amerikanska universitet, redovisar sina resultat i en artikel i senaste numret av Psychological Science. Själva studien hittar du inte där men här är en länk till en artikel om den.

Och vill du själv testa vilket LSM du och din partner  får klickar du här. Fast det är förstås på engelska.

Anders Haag

En ny tidskrift har lanserats: Sans – Existentiellt magasin i upplysningens anda. Bakom denna tidskrift står samma personer som är drivande i ateistorganisationen Humanisterna. Exempelvis är Christer Sturmark (Humanisternas ordförande) chefredaktör, och bland skribenterna möter läsaren kända Humanistnamn som Björn Ulvaeus och P C Jersild och andra kända Humanister, som Dilsa Demirbag-Sten är intervjuade. Därför är det lätt att tro att Sans är utgiven av Humanisterna, men det är istället Christer Sturmarks skapelse Fri Tanke förlag som ligger bakom utgivningen. Sak samma kan man tycka.

Innan premiärnumret av Sans ens kommit ut möttes den av häftig kritik av tankesmedjan Seglora Smedja, som drivs av bland andra Helle Klein. Helle Klein anklagar Sans för att vara islamofobisk, bland annat därför att en ensam kvinna dold i en burka fyller omslaget. På debattsajten Newsmill försvarar sig chefredaktören Christer Sturmark och Sara Larsson med argumentet att om det vore ett uttryck för islamofobi att visa en kvinna klädd i burka skulle exempelvis många reportage från Afghanistan vara ett uttryck för islamofobi. De passar också på att ge Helle Klein ett och annat tjuvnyp.(Helle Klein har också svarat på Sturmarks och Larssons attack).

Jag kan tycka att Sturmarks och Larsson argument är märkligt. Det är naturligtvis en helt annan sak om burkaklädda kvinnor dyker upp i ett reportage från ett land där en sådan klädsel är påbjuden än om man fyller ett omslag med en bild där en anonym person är helt täckt av tyg. Det skulle inte förvåna mig om en presumativ läsare kan uppleva den dolda personen som skrämmande. Hennes ögon kan knappt skymtas bakom ett nätverk av trådar.

Jag blir också skrämd. Varför har redaktionen valt en sådan bild? Personer med invandrarbakgrund och intellektuella svenskar som jobbar aktivt mot utbredda fördomar om ”den Andre”, om människor som inte är som ”vi”, brukar kritisera just de tv-reportage som Christer Sturmark och Sara Larsson hänvisar till. Bilden av ”den Andre” som medierna förmedlar är omedvetet eller medvetet stereotyp. Många händelser i Mellanöstern brukar illustreras med skrikande kvinnor som döljer det mesta av sina kroppar – fastän det finns massor av kvinnor i de länder som rapporterna handlar om som inte är klädda på detta sätt. Samma stereotypa val av bilder finner man tyvärr alltför ofta även i tidningar.

Västerlänningar har länge kritiserats för att vara etnocentriska och ha en orientalistisk syn på Mellanöstern och andra delar av Asien. Kritikerna hävdar att många västerlänningars bild av människor som bor i dessa delar av världen är förvriden av dogmatiska uppfattningar, det är en förmäten (mar)drömlik föreställning som inte bara är falsk utan dessutom övervägande nedvärderande och negativ. Mitt intryck är att redaktionen för Sans fallit i denna fälla. De verkar inte vara särskilt ”upplysta”, utan kommer farligt nära Sverigedemokraternas syn på ”den Andre”.

Intrycket förstärks när man bläddrar vidare i tidningen. Valet av bilder och texter verkar ha gjorts utifrån en önskan att sprida avsky för framför allt islam och muslimer, men också för katoliker och religiösa människor och organisationer i allmänhet. Ett exempel är en bild där två nazister våldtar en kvinna vid en fontän och sex rödklädda patrar står runt om. De tycks ge sin välsignelse till övergreppet. En annan bild föreställer en ortodox jude, en biskop och en muslim – alla med vidriga ansiktsdrag. De ser fördömande ut och vid deras fötter ligger respektive knäböjer två halvnakna kvinnor.

Just anklagelsen om att ligga alltför nära Sverigedemokraterna tar Karin Ström upp i en artikel med rubriken Sverige, religionskritiken och rasismen. ”Hur ska man vi kunna kritisera religion utan att spela Jimmie Åkesson i händerna?” frågar hon sig. Just Karin Ström klarar möjligen denna svåra balansgenomgång genom att Martin Nihlgård, till nyligen rektor för studieförbundet Ibn Rushd, och Yasri Khan, ordförande för Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, får komma till tals.

Martin Nihlgård säger bland annat följande: ”Vill man undvika invandrarfientliga och islamofobiska krafter i händerna i sin kritik mot religion behöver man lägga sig på en betydligt högre nivå än vad den generella religionskritiken gör idag, och hålla sig saklig och ödmjuk.” Den högre nivån är det tyvärr knappt någon artikel i Sans som når upp till. Istället är den genomgåendet attityden ”all religion är fel och farlig” och tonen är genomgående arrogant mot alla oliktänkande.

En recension av prästen och etikforskaren Elisabeth Gerles bok Farlig förenkling är ett bra exempel på denna attityd. I Farlig förenkling görs en jämnförelse mellan Sverigedomkraterna och Humanisterna. Rubrikeni Sans är ”Gerles intellektuella haveri”. Gerle anklagas för att ha ett högt tonläge och att göra många tankefel. Med ett minst lika högt tonläge, som skulle kunna beteckna som rasande, angriper skribenten Per Dannefjord Gerle och skriver mycket nedsättande om hennes förmåga att tänka. Gerle framställs av Dannefjord som förvirrad och hennes intellektuella kapacitet är klen. Retoriken är tydlig: Det gäller att förnedra motståndaren och få denne att framstå som dum.

Detta är knappats den ödmjuka och sakliga ton som Martin Nihlgård efterfrågar. Istället är den just så inbilsk och fundamentalistiskt aggresiv som kännetecknar mycket av Humanisternas propaganda. Nej, tyvärr är helhetsintrycket av Sans, med några undantag, att denna nya tidskrift är sanlöst oupplyst och att den mycket väl skulle kunna vara utgiven av Sverigedemokraterna.

Läkarmissionen valde att stoppa en redan insåld annons för Sans i sin tidning Svenska journalen. Läkarmissionens ansvarige Johan Lilja menar att den skulle uppfattas som stötande för tidningens läsare. Det förvånar mig inte, men det förvånar Christer Sturmark, som i ett pressmeddelande ropar ”censur!”. Det är som om han inte alls kan ta in vilken framtoning tidskriften faktiskt har. Kritik är inte välkommen.

P.s Mattias Irving på Seglora smedja har en skrivit en mycket utförlig kritik av Sans val av omslag. Den är långt mycket bättre än mitt blogginlägg. Läs den!

Susen Schultz

125 personer kom till Stadsbiblioteket igår för att lyssna när jag samtalade om skilsmässor med Barbro Lennéer Axelson och famijerådgivaren Helen Ahlström. Trots det svåra ämnet blev det många skratt; Barbro har en otrolig fatabur att ösa ur av så väl dråpliga som gripande erfarenheter av att arbeta med männikor i sorg och kris.  

Vårt tema, varför skilsmäsor är så svåra, kan ju illvilligt tolkas som att vi egentligen tycker att det borde vara lätt att bryta upp. Men det är det förstås inte – av flera skäl. Vi hann bara dryfta två: svårigheten att släppa taget och oro för barnen. Barbro berättade om de olika tvivelsfaser de flesta genomgår som står inför ett beslut om att bryta upp. Tvekan kan förstås vara bra men den kan också bero på att att vi förväxlar det som bra för oss med det som är bekant. Helen, verksamhetschef för familjerådgivningen vid Söderstöd i Stockholm, fyllde på om hur inte bara de vuxna kan vara i rejäl otakt under en separation utan hur även barnen har sin takt som man måste ta hänsyn till; deras separationsprocess kanske börjar när föräldrarna tycker det börjar bli dags för nyorientering.

Helen Ahlström från Söderstöd, Idagsidans Susen Schultz

och Barbro Lennéer Axelson, aktuell med boken Förluster,

samatalde om skilsmässor på Stadsbiblioteket

i Stockholm. Foto: Maria Carling.

– Blanda inte in en ny partner för snabbt, tänk på att det särskilt för tonåringar kan upplevas som ett svek – och var så säkra på att de vet vad ni håller på med; de läser era sms och loggar in på era facebokkonton.

Frågorna från publiken handlade bland annat om  hur man undviker bitterhet. Helen och Barbro höll med om att bitterhet inte är någon konstruktiv känsla på längre sikt, även om den kanske inledningsvis kan vara befogad.
– Bitterhet förpestar tillvaron, till sist flyr folk den som är bitter, sa Barbro.
Helen tyckte att att man ska tänka på två saker om man riskerar att fastna i bitterhet:
– Tänk dig att det är du som tar gift, men förväntar dig att  någon annan ska dö och var hälsosamt egoistisk, tänk: ”hur blir det för mig, hur drabbas jag om jag av min egen bitterhet?”
Så vad kan man göra?
– Bestäm dig bara för att inte bli bitter, sa Barbro.
– Stäm av med vänner som kan säga till dig att du måste skärpa dig, sa Helen.

Skuldkänslor handlade en annan publikfråga om.

– Är det väldigt tungt bör du överväga några professionella samtal, sa Barbro som också sa att skuld är en  genusbestämd känsla, typisk för kvinnnor.
Både hon och Helen underströk att skuld också är en bra känsla, eftersom den är kopplad till ansvar och får oss att försöka lite till.

Slutligen undrade en orolig, frånskild mamma hur det ska gå för barnen. Hon hade fått en fråga av sin tonåriga dotter om det var lönt att satsa på förhållanden.
– Det gjorde mig helt förtvivlad.
Både Helen och Barbro hade lugnande besked:

– En skilsmässa kan vara en bra erfarenhet också som stärker barnen. De ser att något som var dåligt blev bättre, sa Helen.
Barbro tror att skilsmässor i bästa fall kan vara del av den avskedsberedskap som hon tycker att vi borde ha i högre grad:
– Som ett sätt att faktiskt förebygga skilsmässor, så att vi tar hand om varandra bättre. Man lär sig att det faktiskt kan ta slut.

Mer om hur det går för skilsmässobarn när de växer upp kan du läsa här på Idagsidan på måndag.
På onsdag intervjuar vi Helen Ahlström  om livsmyter. En intervju med Barbro, med anledning av hennes nya bok Förluster, finns redan att läsa här på Idagsidan.

Per Söderström

Att dela med sig av sina känslor, om så bara på en bit papper, kan vara bra på många sätt. Jag tror att de flesta Idagsidesläsare håller med om det. Nu hävdar amerikanska forskare att studenter presterar bättre på tentor om de får pysa ur sig lite emotioner inför provet.

Psykologerna Gerardo Ramirez och Sian Beilock vid University of Chicago delade upp 20 collegestudenter i två grupper inför ett par matteprov. Vid det första provet var uppmaningen till försökspersonerna helt enkelt att de skulle göra sitt bästa. Inför det andra skruvades stressnivån upp. Studenterna fick veta att de skulle få pengar om de gjorde bra ifrån sig och att de hade en partner som redan klarat testet bra. Partnerns ersättning var beroende av hur försökspersonerna klarade sig. Och som lök på laxen meddelades att allt skulle spelas in med videokamera och visas för mattelärare som skulle utvärdera prestationerna.

Läge för lite handsvett alltså.

Inför detta andra test uppmanades den ena gruppen att skriva ned sina känslor så uttrycksfullt som möjligt under tio minuter. Den andra gruppen fick bara sitta och vänta ut de tio minuterna.

Resultat: Gruppen som fick skriva ned sina känslor förbättrade resultatet med 5 procent jämfört med föregående test. Den andra gruppen försämrades med 12 procent.

Studien presenteras i senaste numret av den ansedda vetenskapliga tidskriften Science, som också har en sammanfattning på den öppna delen av sin sajt. Studien är förvisso inte stor, endast 20 deltagare, men forskargruppen får stöd från utomstående forskare, bland andra professor Geoff Cohen vid Stanforduniversitetet. Han talar om en katharsiseffekt och jämför med bluesmusik, som inte brukar spara på känslorna, särskilt inte de dystra.

Per Söderström

En ny bok i USA har väckt uppståndelse med sitt budskap om stentuff barnuppfostran, enligt kinesisk förebild. Det är juristen, Yaleprofessorn och tvåbarnsmamman Amy Chua som skrivit boken Battle Hymn of the Tiger Mother där hon berättar hur hon har uppfostrat sina två döttrar.

Att döma av rapporteringen kring boken är Chuas metod raka motsatsen till västerländskt curlingföräldraskap. Hennes döttrar har minsann inte fått leka sig igenom sin barndom. Inga ”playdates” eller ”sleepovers”, inget tv-tittande eller bollsparkande. Det enda som räknades var skolresultat i toppklass. Chua medger att hon ibland till och med hånar sina barn för att sporra dem till större ansträngningar.

– Västerländska föräldrar bryr sig om sina barns psyken. Det gör inte kinesiska föräldrar, som förutsätter styrka, inte svaghet. Lösningen vid undermåliga resultat är därför att fördöma, straffa och skambelägga barnen, säger hon enligt brittiska Guardian.

Inte oväntat har många kommentarer om boken andats förfäran. Andra har ställt sig frågan om hon verkligen menar allvar. Ytterligare andra hejar på henne och hävdar att det inte är fel att ställa höga krav på barnen, så länge som man visar att man älskar dem. Här är en länk till läsarrecensioner på e-handelssajten Amazon.

Hursomhelst kan man nog ana en viss skräck inför den asiatiska utmaningen. När västvärlden brottas med hackande ekonomier växer den kinesiska så det knakar. Dessutom är deras skolelever bäst i världen, åtminstone i Shanghai, enligt den senaste Pisa-undersökningen. Läs exempelvis Ola Wongs kolumn om skolan i Kina.

Amy Chua tycks vara fast förankrad i den kinesiska modellen, trots att hon är född och uppväxt i USA.

Per Söderström

Mänskliga tårar innehåller dolda budskap som kan uppfattas även med andra sinnen än synen, om man ska tro neurobiologen Noam Sobel vid Weizman institute of Science i Israel. Han har nämligen studerat hur kvinnliga tårar påverkar manliga försökspersoner och kommit fram till tårarna fungerar som anti-Viagra, skriver vetenskapsmagasinet Science på nätet.

Så här gjorde Sobel och hans team: De rekryterade två kvinnor som har lätt att låta tårarna rinna. Dessa två fick titta på en sorglig scen i filmen Utmaningen med John Voight från 1979. Kvinnornas tårar samlades upp och delades ut omedelbart till 24 män i åldern 23 till 32 år. Männen fick sniffa på tårarna tio gånger och utrustades dessutom med tårdränkta bomullstussar som de höll under näsan resten av försöket.

Därefter fick männen se på bilder på kvinnor med tvetydiga ansiktsuttryck. De ombads att bedöma kvinnornas känsloläge och attraktionskraft. Bilderna hade behandlats i dator för att uttrycka både glädje och sorgsenhet. Tårarna, de som fanns i bomullstussarna, framkallade ingen skillnad i hur männen uppfattade kvinnornas sinnestillstånd. Däremot blev männen mindre sexuellt attraherade. Detta konstaterades med en mängd indikatorer: andningsfrekvens, hudtemperatur, testosteronnivåer och slutligen med hjälp av magnetkamera som dokumenterade lägre aktivitet i hjärnans lustcentrum.

Den här reaktionen uteblev när Sobel lät männen göra samma försök men med saltvatten i stället för äkta tårar. För säkerhets hade han låtit saltlösningen rinna ned för kvinnornas kinder för att fånga upp eventuella spår av parfymer och hudkrämer. Männen kunde heller inte lukta sig till någon skillnad mellan äkta tårar och saltlösning.

Att fälla tårar är ett sätt, i kombination med feromoner och kroppsspråk, förmedlar budskap mellan män och kvinnor, hävdar Sobel. Han pekar på att kvinnor har lättare att gråta under menstruation, då möjligheten att bli gravid är låg.

– Det är fullt rimligt då det signalerar att sex är olämpligt från evolutionär synpunkt, säger Sobel.

Andra forskare påpekar att det trots allt återstår en del frågor att besvara. Japanske molekylärbiologen Kazushige Touhara, som arbetar med biokemiska signaler mellan möss, påpekar att den subststans som påstås fungera som anti-Viagra inte har identifierats. Det är också oklart hur männen ska ha varseblivit den substansen, med luktsinnet eller genom skinnet. Utan dessa insikter är det svårt att veta hur viktiga tårar är som biokemiska signaler.

Maria Carling

De lyckligaste äktenskapen är de som gör att båda makarna upplever att deras partner utvecklar dem. Caryl Rusbult vid Vrije-universitetet i Amsterdam kallade detta Michelangelo-effekten och refererade till hur de som lever nära tillsammans i ett kärleksförhållande ”skulpterar” varandra för att hjälpa den andra att nå olika mål i livet, skriver New York Times. Om din partner hjälper dig att bli en bättre människa blir du lyckligare och mer tillfreds i förhållandet. Prognosen för att det håller länge är desto bättre än om makarna inte får varandra att växa.

Vid Monmouth-universitetet i New Jersey har studier på ett liknande sätt visat hur individer använder sitt kärleksförhållande till att ackumulera kunskap och erfarenhet, en process forskarna kallar ”jag-expansion”. Resultaten visar att de som upplever att de utvecklas och lär sig nya saker tack vare sin partner blir mer tillfredsställda och engagerade i sitt äktenskap.

Det visar sig också att partner i långa förhållanden lånar drag av varandra om de utvecklas tillsammans. Bland de som ansåg sig vara uttråkade i sina äktenskap var det mer sannolikt att de levde parallella liv och inte lät sig inspireras av partnern.

Per Söderström

Det är galet när man tvingas sms:a barnen att de ska lämna datorn och komma till middagsbordet. Det tycker amerikanskan Susan Maushart, som införde ett halvårslångt it-förbud i sin familj. Nu har hon skrivit en bok om sitt experiment.  The Winter of Our Disconnect: How Three Totally Wired Teenagers (and a Mother Who Slept with Her iPhone) Pulled the Plug on Their Technology and Lived to Tell the Tale, är den uttömmande titeln. Boken kommer på engelska senare i januari men författaren har redan intervjuats av brittiska Guardian.

Med löfte om kontant ersättning fick 52-åriga Maushart sina motvilliga tonåringar med på försöket.  Datorer, tv-apparater, spelkonsoler och mobiltelefoner sattes i karantän under ett halvår.  Målet var att leva familjeliv med gemensamma middagar, sällskapsspel, bio- och restaurangbesök och goda samtal.

Hur gick det då? Jodå, Susan Maushart är nöjd, säger hon till Guardian. Barnen, och även hon själv, anpassade sig. De stod ut med att ha tråkigt, även om tonåringarna ibland ägnade sig åt smygsurfning och liknande aktiviteter hemma hos kompisar. Sonen återknöt kontakten med sin saxofon och började läsa japanska noveller. Äldsta dottern övergick till att sköta sina studier i universitetets bibliotek. Yngsta dottern konstrade inledningsvis men upptäckte med tiden att hennes nattsömn förbättrades.

Ett realistiskt och efterföljansvärt experiment? Nja. Dator och mobiltelefon ingår väl i det närmaste i nutidsmänniskans basbehov. Vardagen skulle bli betydligt krångligare om vi inte hade dessa hjälpmedel. Gymnasieungdomar  sköter en stor del av sitt skolarbete med hjälp av datorn. Skolan förväntar sig att de lämnar in arbete i digital form. Många hushåll, och arbetsplatser, har inte längre fast telefon utan litar helt på mobiltelefoner.

Det fanns säkert de som ifrågasatte nyttan av att elektrifiera hushållen eller lyssna på radio när den tekniken var ny. Det skulle inte förvåna om någon raggig tant i en grå forntid lamenterade över att hennes stenåldersmedmänniskor tog elden i bruk. Varför sitta och dumstirra i en brasa och grilla ekorre och berätta historier när man kan kura ihop sig under en fäll inne i grottan och komma varandra riktigt nära på ett äkta vis? Hur ska det nu gå med släktets fortbestånd?

Redan 2005 skrev Idagsidan om det uppkopplade samhället i artikelserien On eller off. ”Var tredje svensk utan internet hemma” var en av rubrikerna. Annat är det i dag. I den senaste statistiken från Post- och telestyrelsen saknade endast 1 500 hushåll, främst i glesbygden, möjlighet att koppla in bredband år 2009. Törs man gissa vad de tänker i dessa 1 500 hushåll? ”Gärna it-karantän, men först ett rejält bredband”?