Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Per Söderström

Per Söderström

Denna måndag föll mina ögon på ett nytt ord i den eviga debatten om skillnader mellan könen. Ordet är neurosexism och syftar på tvärsäkra uttolkningar av hjärnundersökningar som gjorts med magnetkameror och andra apparater för att dokumentera aktivitet i hjärnan.

Den brittiska psykologen Cordelia Fine gav i höstas ut boken ”Delusion of Gender” – How our minds, society and neurosexism create difference. Där går hon till rätta med många påståenden om medfödda skillnader hos män respektive kvinnor. Alltför ofta, hävdar hon, ligger små och undermåliga studier till grund för påståenden om inbyggda könsskillnader. Hjärnstudier har blivit ”den senaste metoden att stryka på vetenskaplig fernissa på gamla idéer om att att kvinnor är väsentligen dummare än män”. Så sammanfattas Fines bok av Dan Vergano i USA Today.

Cordelia Fine erbjuder en checklista för uttolkning av sådan forskning. Här är huvudpunkterna:

• Hur många män respektive kvinnor deltog i studien? Små försöksgrupper kan ge felaktiga resultat.

• Kom ihåg att neurovetenskapen fortfarande är i sin linda.

• Allt vi gör eller upplever orsakar aktivitet i hjärncellerna. Med andra ord: ”i hjärnan” betyder inte ”medfött”.

• Fines lag: Om en senare studie inte får samma resultat kommer det garanterat inte att rapporteras i massmedierna.

Per Söderström

Personer med låg social status, och sämre ekonomi, är bättre på att läsa av andra människors känslor än dem som finns högre upp på skalan. Skillnaden kommer av att personer med låg social status, och inkomst, är mer beroende av andra människors välvilja och därför blir bättre på att tolka folks känslor. Det hävdar amerikanska forskare i en ny studie.

Anställda på ett amerikanskt universitet var försökspersoner i ett första försök. Forskarna placerade in dem på en rangskala utifrån deras utbildningsnivå och lät dem titta på bilder av ansikten som uttryckte olika känslor. De högutbildade var sämst på att se vilka känslor som visades. Resultatet blev detsamma i ett annat försök där studenter på ett universitet själva fick bedöma sin familjs socioekonomiska status och därefter se en anställningsintervju.

En av forskarna, Michael W Kraus vid University of California – San Francisco, kommenterar resultaten med ett typiskt amerikanskt exempel.

– Om du inte har råd att köpa tjänster, exempelvis barnomsorg, blir du mer beroende av att grannar och släktingar passar barnen.

I ett tredje experiment blev försökspersonerna bättre på att tolka känslor när de gavs intrycket att de befann sig på en lägre social nivå än de i själva verket gjorde.

– Det visar att det inte är något som är djupt rotad i individen. Allt beror på det sociala sammanhang en person lever i och de speciella utmaningar personen möter. Om du byter sammanhang, om så bara temporärt, försvinner klasskillnaderna för valfritt antal beteenden, säger Michael W Kraus.

Maria Carling

Hela publikhavet gungade av skratt när jag såg filmen Män som simmar. Den dokumentära berättelsen om vännerna i Stockholm Konstsim Herr, byggd på 140 timmars idogt filmande i flera år, är både rörande och skönt komisk.

De 40-åriga konstsimmarna håller koll på varandra för att få till träningstimmarna i bassängen – trots att det sliter hårt på relationerna utanför. Filmen fokuserar delvis på mitt-i-livet-krisen, men också på manlig vänskap och om konsten att få diametralt motsatta personligheter att få upp tåspetsarna över vattenytan samtidigt i hopp om att vinna medalj i VM.

Läs Malena Jansons recension ”Välbalanserat i bassängen” här.

I artikelserien Man är väl polare (år 2005) konstaterade vi att var femte man saknar en nära vän (enligt SCB).

I Stephan Mendel-Enks reportagebok om manlighet, ”Med uppenbar känsla för stil”, citeras Andres Lokko. Han menar att det är näst intill omöjligt för en man att få en ny manlig kompis efter att han fyllt 30:

”Det betyder inte att mannen plötsligt förlorat all sin sociala förmåga. Han har aldrig haft någon. Skillnaden är bara att han tidigare kunnat få kompisar ändå. Det har gått automatiskt, via fotbollslag, lumpen, skolan, universitetet, jobbet eller andra intressen.”

Han fortsätter: ”Männen driver med sina fruar för att de fikar, skvallrar och umgås med sina väninnor. Själv har mannen förlorat allt umgänge utanför familjen och blir efter ett tag väldigt ensam”, menar Lokko.

Kanske borde fler göra som Män som simmar-regissören, walesaren Dylan Williams? Han kom till Sverige för kärlekens skull, men saknade polare. Gänget i bassängen blev lösningen.

Män som simmar from Folkets Bio on Vimeo.

Per Söderström

Känslan för god moral kryper nedåt i åldrarna, enligt ny forskning vid Max Planckinstitutet i Leipzig. Även treåringar vill ha ärliga tag och de bestraffar, på sitt eget vis, dem som inte uppträder schyst. Dessutom har de blick för illvilliga avsikter, skriver forskningssajten Eurekalert.

Amrisha Vaish och hennes kolleger vid institutionen för evolutionär antropologi, där för övrigt den världsberömde svensken Svante Pääbo är chef, ville undersöka småbarns moraliska utveckling. De gjorde två studier med sammanlagt 100 tyska treåringar från medelklasshem.

Barnen fick se olika scenarier där vuxna skådespelare agerade. Dessa handlade om hjälpsamhet (att hjälpa någon annan att tejpa ihop en sönderriven teckning), skadegörelse (riva sönder någon annans teckning) och oavsiktlig skadegörelse (av misstag riva sönder en teckning).

Skådespelarna satte sig sedan ned med barnen och spelade ett spel. Barnens hjälpsamhet bedömdes utifrån om de gav spelbitar till vuxna som saknade dessa.

Resultatet blev att barnen hjälpte en vuxen mindre när de sett att han eller hon varit dum mot någon annan. Barnen kunde också lista ut när en vuxen hade planerat att förstöra för någon annan, utan att fullfölja. Även dessa vuxna blev utan saknade spelbitar. När däremot en vuxen orsakat oavsiktlig skada var barnen återigen generösa med bitar.

– Man har länge trott att barn blir medvetna om andra människors avsikter först i fem- sexårsåldern. Att hjälpa dem som hjälper andra är verkligen en sofistikerad förmåga, säger huvudförfattaren Amrisha Vaish till New York Times.

Per Söderström

Den som till äventyrs tror att regnbågsfamiljer är ett modernt västerländskt påfund kan studera äldre familjemönster i Amazonas djungler. Där tillämpades till helt nyligen, multipelt faderskap, enligt en ny studie vid University of Missouri. Antropologen Robert Walker har granskat etnografiska rapporter om 128 samhällen i Amazonas vidsträckta urskogar. I närmare 70 procent av kulturerna kunde barn ha flera pappor.

– Om mamman hade haft sex med flera män ansåg folk att var och en av dessa män åtminstone till viss del var barnets biologiska far. Det var socialt accepterat att barn hade flera fäder och sekundära pappor bidrog ofta till barnens uppfostran, säger Robert Walker.

Och att ha sex med många olika partners var mycket vanligt. Gifta par levde ofta med kvinnans familj, vilket gav både mannen och kvinnan sexuell frihet. I somliga kulturer i Amazonas ansågs det som oartigt om mannen var svartsjuk på sin frus utomäktenskapliga kontakter. Det sågs också som märkligt om man inte hade flera sexuella förhållanden.

Flerfaldiga faderskap i Amazonas är ingen nyhet för forskningen, men det var inte känt att de var så vanliga. Walker har flera hypoteser om fördelarna med sådana arrangemang, bland annat att kvinnor fick tillgång till en större genpool för sina barn och att fler män stödde barnet. En dystrare orsak var de många krigen mellan olika stammar. Kvinnan försäkrade sig om manlig backup för den händelse att hennes man skulle dödas i krig.

Männen i sin tur kunde dra fördelar av systemet med multipappor genom att de bildade formella allianser med de män som de delade fruar med.

Numera är den här 5000-åriga sedvänjan borta sedan de traditionella samhällena slipats ned av kontakten med den västerländska kulturen. Men i ett mejl skriver Robert Walker att många som han intervjuat ute på fältet kan berätta om multipla faderskap i sina mor- och farföräldrars generation.

Här i väst experimenteras numera en hel del med familjemönstren. Regnbågsfamilj och stjärnfamilj är två ord som myntats på sistone, ofta med homosexuell kärlek i fokus. Och, rätt gissat, Idagsidan har skrivit om sådana. Här är ett par länkar: Regnbågspappa i radhuslängan, Queerkids – barn av vår tid.

Maria Carling

När novemberkylan biter och mörkret letar sig ända in i själen är det idealiskt att dela sina svåra känslor med andra – eller åtminstone lyssna på författare som vet hur man kan hantera sina ”värstakänslor”.

När Idagredaktionen höll Psykologisk salong på Stadsbiblioteket torsdagen den 11 november var Rotundan fylld till brädden. Runt 250–300 personer ville lyssna på psykologen och psykoterapeuten Marta Cullberg Weston och författare, konstnären och zencoachen Inger Edelfeldt.

Som samtalsledare hade jag förmånen att återigen fråga Marta och Inger hur man både kan lära sig hantera svåra känslor och dessutom lära sig något viktigt om sig själv på vägen.

Evenemanget tog avstamp i Idagserien om Avund, vilken i sin tur var inspirerad av Marta Cullberg Westons bok Avund och konkurrens – känslor i vardagen (Natur & kultur). Marta tycker att den livsstilsstress som många känner idag delvis kan härledas till de avundskänslor som följer med att vi hela tiden uppmuntras att konkurrera på alla fronter. Vi ska vara lyckade och lyckliga, helst utan att någon avundas oss. Få når dit …

Hur ska man hantera sin avundsjuka?

– Använd avundskänslorna som en spegel. Fråga dig: Vad kan jag lära mig av det här? Varför känner jag mig underlägsen? Vad värdesätter jag, vad är det jag skulle vilja ha? När man använder avunden som spegel minskar också den skamliga laddning som avund har, svarade Marta Cullberg Weston.

Starka känslor är som ett slags livets GPS-apparater. De styr oss i bästa fall i rätt riktning, stimulerande avund ge oss kraft att bli lika bra som den vi beundrar/avundas. Men risken är också att skam- och skuldkänslor tar överhand, drar ned självförtroendet till botten och dränerar oss på energi.

Marta Cullberg Weston tar upp teman om skam, skuld och dålig självkänsla i flera av sina böcker: Från skam till självrespekt, Lär känna dig själv på djupet och Självkänsla på djupet.

Författaren Inger Edelfeldt blottar alla sina svåra känslor i boken Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor som kom förra hösten. Mest handlar den dock om det lugn hon fann i zencoachning.

I en intervju på idagsidan berättade Inger att hon uppfostrades till rädsla i en familj som inte riktigt orkade med ett oväntat sladdbarn. Hela livet har hon försökt förstå och hantera sina svåra känslor.

I den mycket öppenhjärtiga självbiografiska delen av sin bok berättar hon om hur hon sedan 1980-talet har provat olika former av terapi för att få bukt med sina ”värstakänslor”: stark ilska, skam, skuld, sadistiskt förakt, rädsla, bottenlös sorg, olidlig övergivenhet. Hon provade gruppterapi, gestaltterapi, TM-meditation, röstterapi, kropps­terapi, frigörande dans. Varje metod gav något slags personlig utveckling, menar hon. Kroppsterapi var särskilt givande.

– Det första man gör när man har en barndom som min är att stänga av kroppen för att stänga av känslorna. Jag hade alla möjliga psykosomatiska symtom, till exempel en, av läkare konstaterad, förvärvad skolios som gick bort. Det låter väldigt konstigt, men så var det.

”Hur lång tid tog det att lära sig älska sina svåra känslor, Inger Edelfeldt?” frågade någon i publiken.

– 54 år, svarade Inger med en blinkning.

Zencoachning är inte en terapi, understryker Inger Edelfeldt, utan ett förhållningssätt som kan leda till ett välgörande tillstånd.

– Det som är centralt för mig är att i meditation kan jag välkomna känslan. Bakom svåra känslor hittar man ofta sorg. Det är förlösande att släppa fram den och hitta den lugna platsen bortom den.

Den 20 januari 2011 är det dags för Psykologisk salong på Stadsbiblioteket igen.

Tema: Skilsmässa

Gäst är bl a Idagsidans psykolog Madeleine Gauffin Rahme.

Välkomna!

Anders Haag

Att få fred i Jerusalem, och i övriga Israel/Palestina, är så oerhört viktigt, därför att så många av världens konflikter utgår från konflikten i detta område. Det sa Anita Goldman när hon föreläste i Uppsala om ”Det himmelska och jordiska Jerusalem: idé, tradition och dagsaktuell verklighet.

Ett av problemen med att få fred i detta område, som geografiskt sätt är ett lilleputteland, är människors föreställningar om denna jordeplätt. Den är så oerhört laddad med idéer om och band till det förflutna. Också med ett enormt hopp om en storslagen framtid – det himmelska Jerusalem – är knutet till denna plats.

Området har periodvis dominerats av judar, av kristna, och mellan 1244-1516 var det en arabisk stad för att sedan mellan 1517-1917 bli en Ottomansk stad. Lustigt nog, påpekade Anita Goldman, var Jerusalem under den ottomanska perioden enbart betraktad som en liten smutsig håla i utkanten av det mäktiga riket.

När den sionistiska rörelsen med ett avgörande stöd av USA och andra västmakter sedan skapade den israelska staten blev området igen extremt viktigt för ledare inom den muslimska världen.

Efter Anita Goldman talade den kristna palestiniern Faten Nastas Mitwasi om den palestinska konstens roll under ockupationen av Palestina. Det var starkt uttryckande konst som handlade om protest men också om sönderslagna drömmar, en längtan efter ett förlorat land och ett underbart tillstånd i det förflutna.

Anita Goldman Faten Nastas Mitwasi höll sina föreläsningar under Uppsala International Sacred Music Festival. Anledningen till att de talade om Jerusalem var att ”musikens arkeolog”, musikern och dirigenten Jordi Savall senare på dagen skulle framföra sitt mäktiga musik- och fredsprojekt Jerusalem – staden med två freder, den himmelska och den jordiska, tillsammans med 39 musiker och sångare från länderna runt omkring Medelhavet.

Musiken som framfördes var hämtad från olika epoker och olika kulturer och traditioner: den judiska, kristna och muslimska traditionen. Tanken var att musiken har en helande kraft. Genom att sammanföra dessa skilda musikstilar till en helhet skulle man kunna skapa fred – åtminstone i hjärtat hos dem som lyssnade till musiken, sa Jordi Savall.

Och visst smälte de flestas hjärtan i den fullsatta konsertlokalen i Uppsalas konsert- och kongresshus. Tårar föll och applåderna ville aldrig ta slut. Om idéer, drömmar, längtan, föreställningar om ”mitt folks” Jerusalem omöjliggör en framtida fred så visade Jordi Savall att andra slags idéer, drömmar, längtan och föreställningar om ”vårt Jerusalem”, alla människors Jerusalem, kan utgöra en kärleksfull motkraft till den destruktiva sekterismen och hatet.

Fast det handlade inte om assimilering – att alla skulle bli likadana – utan om en tolerans och stor respekt för olikheter, ja en sorts kärlek för rikedomen i alla skillnader. Det påpekade Jordi Savall, och framstod plötsligt som den sanna humanisten: Den som förstår och älskar många olika kulturer och deras olika uttryck.