Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Maria Carling

Maria Carling

I kväll drar psykologstudenten Jonas Mosskin igång höstens program för ”Psykologer läser böcker”. Tillsammans med författaren Christine Falkenland ska publiken analysera hennes bok Vinterträdgården.

I boken får vi följa Laura, en 40-årig dagisfröken i Skövde som bor hemma med sin gamla far. När Laura inleder ett förhållande med den yppiga iranska Shahrzad, mamma till ett av barnen på dagis blir allt en smula komplicerat. Det handlar om lesbisk kärlek i en småstad eller kanske en desperat kvinnas försök att slita sig loss från föräldrahemmet.

Plats: Kulturhuset, Bibliotek Plattan. Fri entré.

Tid: 18-19.30.

Den 21 september lägger ”Psykologer läser böcker” Gun-Britt Sundströms klassiker Maken (1974) på divanen.

Tillsammans med psykologer från olika generationer, Lotta Landerholm och Jenny Jägerfeld, ställs frågan om boken bara är hopplöst daterad eller om den har något att säga 2010-talets relationer.

Anders Haag

Vad har en ung svensk kvinna som bestämmer sig för att bli nunna, och några unga svenska män som är beredda att dö för sin tro, för gemensamt? Är de alla fanatiker, och hur kan man i så fall förhindra att fanatism frodas i samhället? Eller finns det i dessa livsöden en dimension av hängivenhet som är värd att beundras?

Sådana frågor väcktes under en filmfestival som Seglora tankesmedja anordnade på Bio Rio den 28 och 29 augusti (den är alltså fortfarande pågående i skrivande stund) på temat Fanatiker. Först ut var Maud Nycanders film Nunnan. Den handlar om unga Marta, uppvuxen i en from katolsk familj i Västergötland, som väljer att viga sitt liv åt den kontemplativa orden Karmeliterna.

Med mina ögon såg jag – och några andra i publiken – en människa som frivilligt ville avskärma sig från yttervärlden för att kunna bli mer innerligt närvarande och få möjlighet att öppna upp sig för en inre ”högre” verklighet. Hon var uppenbart mycket lycklig i detta. Ögonen strålade och hon sa att för henne var det viktigt att göra något till 100 procent, att vara autentisk. Även om hennes familj kunde sörja hennes val – eftersom hon aldrig skulle lämna klostret – förorsakade hon knappast någon skada.

Men panelen som sedan diskuterade filmen hade uppenbarligen andra ögon. De verkade mest ha sett förtryck och ”inre fanatism”. Nyttan av att gå i kloster ifrågasattes gång på gång och ställdes mot att ”gå ut i världen och göra biståndsarbete”. Trots att de var präster, teologer och bibelvetare verkade de sakna tro. Utifrån vad de sa framstod de som lika post-lutheranskt sekulariserade som de flesta andra i Sverige, stöpta i samma form, och de saknade därmed förmågan att förstå Martas ”främmande” hängivenhet.

Samma problematik – att sanningen ligger i betraktarens ögon, blev tydligen även genom Oscar Hedins film Det svider i hjärtat. I den får man steg för steg lära känna några unga svenska män som har gjort eller är på väg att göra något radikalt för islams skull: ge sig ut i krig i Bosnien, Tjetjenien eller Somalia eller göra ett attentat, kanske ett ”självmordsattentat”.

I sina egna ögon, och i vissa andra muslimers ögon, gör de något heroiskt. De är hängivna Sanningen. Det är fienden – västvärlden med USA i spetsen – som är onda och fanatiska. En av filmens styrkor är att killarnas agerande uppenbarligen också har andra motiv och orsaker. De kom alla från en relativt trasig miljö, de hade begått brott tidigare, de hade blivit uteslutna och misshandlade. Att bli en jihadkrigare var en väg till rening och upprättelse.

Att avgöra vem som är ond eller god, hängiven sanningen – eller galenskapen – är inte helt enkelt. Regissören Oskar Hedin fick i den efterföljande debatten ta emot ganska hård kritik för att ha framställt muslimer på ett onyanserat sätt.

Även om Hedin sade sig vara hängiven den objektiva journalistiken och sitt konstnärskap menade skribenten och debattören Fazeela Selberg Zaib att filmen fått olyckliga konsekvenser eftersom bilden av den spridits i en närmast fanatiskt islamofobisk kontext: det svenska medierna. Därigenom hade den spelat högerextrema krafter direkt i händerna.

Sedan framförde författaren och skådespelaren Per Regnar sin monolog Hitlers bordssamtal – med skicklighet och frenesi. ”Monlog” och ”bordssamtal” kan förstås låta som en motsägelse, men Hitler avskydde att slösa sin tid på ordinarie bordssamtal, berättade Per Ragnar. Därför var det bara Hitler själv som höll låda.

I detta ljus blev gränsen mellan fanatism och hängivenhet tydligare. En människa som är djupt övertygad och som det inte längre går att föra ett samtal, en dialog, med, är definitivt skrämmande nära den farliga fanatismen.

Per Söderström


Det är dags att bygga om
Maslows
behovspyramid, särskilt i toppen, enligt en grupp amerikanska
psykologer. Istället för att sätta självförverkligande överst
placerar de föräldraskap där. Driften att föra sina gener vidare
genom barn och barnbarn är människans högsta mål, enligt dem.

Abraham Maslows pyramid (se nedan), som ibland har
formen av en trappa, är en mycket spridd bild av hur människan
prioriterar sina behov. I basen placerade Maslow omedelbara fysiska
behov, som mat och sömn. Därefter följde:

• Trygghet

• Gemenskap och tillgivenhet

• Uppskattning

• Självförverkligande.

Den alternativa pyramid, som
presenterades i tidskriften Perspectives on Psychological Science,
är en illustration av senare forskning inom neurovetenskap,
utvecklingspsykologi och evolutionär psykologi. Konstruktörerna har
helt kastat ut självförverkligande, eftersom de anser att det ryms inom grundläggande evolutionära driften att
reproducera sig, det vill säga föra sina gener vidare genom sina
barn. Enligt dem är exempelvis konstnärliga ambitioner ett sätt
att höja sin status och på så vis förbättra sina chanser att
attrahera en partner.

Reproduktion är i det här
sammanhanget inte bara att ha sex och få barn. Det är också att
uppfostra barnen så att de kan få egna barn, enligt Douglas
Kenrick, en av artikelförfattarna.

Den nya pyramiden har den här
ordningen från basen och uppåt:

• Omedelbara fysiska behov

• Skydd och trygghet

• Tillhörighet

• Status, uppskattning

• Att finna en partner

• Att behålla sin partner

• Föräldraskap.

Dessutom hävdar de att samtliga behov
överlappar varandra. Maslows pyramid visar hur ett grundläggande
behov försvinner när det väl är tillfredsställt. I den ombyggda
varianten löper grundbehoven som tunna lister ända upp till toppen.

– Behovspyramiden är en fantastisk
idé av Maslow. Fast delar av den blev fel. Nu talar människor om
den igen, vilket hjälper oss att få den rätt, säger Douglas
Kenrick till Eurekalert.org.

Kritik mot den ombyggda pyramiden
finns. Redan i anslutning till artikeln finns kommentarer av andra
forskare som står upp för att självförverkligande ska bli kvar i
pyramiden. De hävdar att det är för tidigt att reducera
självförverkligande till något som bara har med status och
reproduktion att göra.

Simon Löfroth

Sara blev stressad av statusjakten och Hanna fann en väg bort från sitt fysiska sammanhang. Jag såg aldrig Facebook som någonting annat än ett forum för självdefinition och omdaning i omvärldens kritiska ögon; en osmaklig lekplats där du kunde framställa sig som den du ville uppfattas vara. Att du alltid är den du är lämnar vi därhän. Diskussioner om det autonoma jagets vara eller inte vara ryms lyckligtvis inte här.

Länge sökte jag själv en form för mina statusuppdateringar, en form som skulle ringa in essensen av mig utan att verka för sökt. Prövade föga framgångsrikt spetsfundig självkritik, pretentiösa länkar, spotska påståenden. Allt framstod snart som introspektivt och förljuget. Det var det också. Människor är överlag ytterst ointresserade av ett lösryckt citat ur godtycklig Frostenson-dikt. Det är förståeligt. Skulle en bekant lägga upp någonting liknande skulle jag börja hata honom eller henne lite grand. Summan av alla mina statusuppdateringar utgör naturligtvis en självklar del av allt som är jag, men det ville jag inte tänka på då.

Klockan 12:37 den 23 februari 2010 trillade emellertid poletten ned. Då ploppade följande statusuppdatering upp hos mina Facebook-bekanta: ”Simon Löfroth åt fiskgryta till lunch. Det var gott.” I drygt tre månader redovisade jag därefter varenda måltid jag intagit efter exakt samma schema. Allt var alltid gott. Aldrig förr har någonting jag skrivit genererat lika mycket interaktion. Mat var okontroversiellt och okomplicerat att kommentera. Mat kunde alla förhålla sig till, även jag. Det gjorde mig lycklig ett tag. Några undrade givetvis vad fan jag höll på med varför jag konstruerade ett poserande standardsvar.

”Projektet NÅD är en exposé över en monoman människas svårigheter att hantera modern monotoni. Det är en studie i bristande etik i en sviktande samhällsapparat; en berättelse om tvivel och om alltings godtycklighet samt en implicit kritik av allt som är samtida.”

Projektet var allt detta, men i sanningens namn främst ett desperat sätt att söka kontakt, en vilja att medelst mat bryta sig ur solipsismens bojor och bli mindre ensam. Det fungerade uppenbarligen hyfsat, men man tröttnar efter tag. Diskussionen blir liksom lite enformig.

Per Söderström

I
somras passerade
Idagsidans Facebookgrupp tusenstrecket och är nu
uppe i drygt 1 100 personer som gillar vår sida. Det gillar vi på
Idagredaktionen. Vi gillar att ha intresserade läsare som reagerar
på och kommenterar våra ansträngningar. Somliga till och med
”gillar” det de läser – det vill säga att de klickar på
knappen som genererar en tummen-uppsymbol.

Sedan
den introducerade
s i fjol har gillar-knappen (”Like” i den
engelska versionen) blivit ett av de mest använda verktygen på
Fejan, läser jag på Facebooks egen blogg. Däremot hittar jag inget
om någon ogillar-knapp (dislike button) trots att sådana finns, om
än skapade av utomstående aktörer. Jag noterar också att de varnas för åtminstone en av de ogillar-knappar som finns att ladda ned från olika sajter. Den sprider nämligen spam, skräpmeddelanden. Så var försiktig med ogillandet.

Gillar-knappen
är ett exempel på den hurtiga attityd som är ganska utbredd på
Fejan. Som framgått i vår pågående artikelserie gillar inte alla
den klämkäcka dominansen. De gillar också lite svärta.

Dessutom
kan
man fråga sig vad folk ”gillar”. Intrycket kan ju bli lite
komiskt paradoxalt när man ”gillar” en statusuppdatering där
någon lite vitsigt och självironiskt, helt i enlighet med den
positiva Facebook-seden, berättar om små katastrofer i vardagen.
Exempel: ”Jag samlar erfarenheter. Som att
inte hälla impregneringsmedel för 240 kr i sköljmedelsfacket när
plaggen först ska tvättas. Den är för tunn och rinner rakt
igenom, ingen packning kan hindra det. Det man tjänar på pjucksen
förlorar man på impregneringen. En del i alla fall.”

Tre
personer ”gillar” det.

En
sannolik tolkning är att dessa tre gillade formuleringen och den
stoiska hållningen. Men man vet ju aldrig.

Hursomhelst
gillar vi på Idagredaktionen genuint att ha drygt 1 100 gillare på
Facebook. Och skulle någon ogilla den frekventa förekomsten av
ordet gilla i den här texten kanske det dyker upp en ogilla-symbol i
form av en tummen-ned på sidan. I sådana fall får vi gilla läget.