Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Anders Haag

Anders Haag

Maklig, lite bondsk, verkar han, biskop emiritus Martin Lönnebo. Så kommer han ju också från ett norrländsk småbrukarhem, ett av åtta syskon. Men snart märker man också en blixtrande intelligens och en rolig klurighet som perfekt balanserar den lugna lite sävliga, men då även eftertänksamma sidan.

Martin Lönnebo avslutningstalade på seminariet Kärlekens dårar i Vadstena, anordnat av Re:Orient och Vadstena-akademin. Med Gunilla Kindstrand som samtalsledare snurrade hans tankar kring miljön, moderniteten och det gudomliga.

Det var inte så svårt att lista ut att hans egen syn på Gud och världen sammanfaller med en personlighet i en av hans böcker, kallad ”mormor”. Mormor såg det profana med ena ögat, och det sakrala med det andra, och totalt sett sammanföll de båda i en enda blick. En mystik förening skedde i hennes sinne.

Allt miljöarbete är åtminstone till hälften andligt, menade Martin Lönnebo. Eller kanske till två tredjedelar. Eller helt. Sedan tillkommer bara lite tekniska och ekonomiska aspekter. Att värna om miljön, om naturen, och om sina medmänniskor är att värna om Gud. Och tvärtom. Det finns ingen åtskillnad.

Det moderna samhället är den bästa av alla mänskliga kulturer som uppstått på jorden. Det har gett oss så mycket, såsom respekten för kvinnor och barn. Men det kan också bli den värsta av kulturer, om inte mognaden växer i takt med vårt växande ansvar – och ansvaret växer i takt med vår allt mer ökande makt.

Med en strävan efter hjärtats omvandling, genom att ta till vara och lära av våra relationer, och genom att försöka öka vår kunskap, kan också vår mognad öka. Fast en grund behövs också, tycks Martin Lönnebo mena. Och den är den kloka mormorns stereosyn, hennes förmåga att se på jorden och universum som mer än ett grustag, mer än en källa för råvaror att förbruka, och samtidigt den enda plats vi har och vara i. Vara i ett sakta och makligt tempo, om vi så förmår.

Anders Haag

Religion och vetenskap står närmare varandra än många vill tro, de utgör egetnligen ingen motsats, säger Marcia Cavalcante, professor i filosofi vid Södertörns högskola, när hon inleder Re:orients seminarium Kärlekens dårar i Vadstenas Gamla Teater. Båda följer räddningens och frihetens logik, menar hon. De lovar att befria människan från sjukdom, åldrande, död och annat lidande.

Vad som skiljer sig från båda dessa är det sakrala, det heliga, icke-platsen, där liv och död existerar i en samhörighet. Mystiker i alla tider, som protesterat när religionen stelnat i sina former, har alltid talat om det sakrala, det heliga. Det är svårt att komma dit, att träda in där, men också svårt att träda ut, därför att det är där vi alltid befinner oss, fortsätter Marcia Cavalcante i ordvändningar som inte gör det helt lätt för publiken att ta till sig och förstå.

Just när hon talar om detta ropar någon bland åhörarna till. En duns hörs, och så någon som ropar: Finns det någon läkare här! Kan någon ringa efter ambulans! Stor dramatik, som sedan lägger sig. Det var visst inte så illa ställt trots allt. Men händelsen rör ändå upp, och sätter Marcia Cavalcantes tal i blixtbelysning: Vad är liv? Vad är död? Kan det vara som hon säger att ”livet” bara är en skiss, att det inte bara är något som blott uppkommer och sedan försvinner, utan livet fanns ju före oss och fortsätter även efter oss. Våra liv är något större än den där skissen, den där perioden mellan ”liv” och död”.

Anders Haag

I Andalusien i södra delen av Spanien fanns mellan ungefär 700 fram till slutet av 1400-talet en ganska märklig kultur där islam, kristendom och judendom existerade i relativt samförstånd, åtminstone den större delen av denna tid. Kan man se ”al-Andalus” som en förebild för vår tid?

Frågan ställde kulturjournalisten Gunilla Kindstrand till f d ärkebiskopen K G Hammar och idéhistorikern Mohammed Fazlashemi, under Re:Orients seminarium Kärlekens dårar i Vadstena. På sätt och vis var det en förebild, menade båda. Fast allting var minsann inte perfekt under muslimernas styre i al-Andalus, och det var mest frågan om en tolerans grupper, kollektiv, sinsemellan. I dag kräver vi större respekt för enskilda individer.

Hur förverkligar man då toleransens kultur i dag? Ja, inte är det genom att förbjuda individer från vissa grupper att ha egna skolor eller att tvinga dem att bete sig på ”svenskt”, ”individualistiskt” sätt. Det är inte liberalism, det är inte tolerans. K G Hammar betonade att vårt beteende och våra attityder ständigt måste diskuteras, på ett öppet och respektfullt sätt. Förändringar måste komma inifrån. De kan inte påtvingas.

– Jag kan tänka mig att det borde få finnas flera sätt att hälsa på, sa Mohammed Fazlashemi, apopå vissa muslimska mäns vägran att ta kvinnor i hand. Om deras attityd är islamsk eller inte kan diskuteras. Han tror inte att den är islamsk. Men om det trots allt finns en ömsesidig respekt och en vilja att diskutera finns det hopp. Fast självklart måste de toleranta någonstans sätta en gräns: De icke-toleranta får bara vara på sitt sätt fram till just denna gräns.

Anders Haag

I morgon, fredag 30/7, slår Re:Orient, upp porten för ”Kärlekens dårar” – ett seminarium om mystik inom judendom, kristendom och islam. Under två sommardagar får deltagarna tillfälle att tillsammans med föreläsare och musiker reflektera kring livets existentiella frågor. Platsen är Vadstena, en pilgrimsort i Östergötland som genom århundraden lockat besökare från hela världen. Svenska Dagbladets Idagsida kommer att vara där och rapportera genom några blogginlägg – om allt från jordens svettningar till det heliga tvetydighet. Följ oss gärna!

Susen Schultz

”Oj, vad varmt det är…. Fast jag
klagar inte! ”

Nähä. Varför då? Vad är det för
fel på att vara missnöjd? Är det inte tvärtom helt relevant?
Jag kommer att tänka på vår Idagserie om blyghet. Vår reporter Anna Lagerblad kunde konstatera
att det som en gång inte var någon särskilt bekymmersam egenskap
nu blivit en diagnos. Anna noterade att fler egenskaper är
utrotningshotade. Ett exempel är bitterhet som vissa krafter på
allvar vill sjukdomsstämpla som ”post traumatic embitterment
disorder”.

Själv undrar jag alltså om inte
missnöje ska in på rödlistan som en känsla vi särskilt borde
värna om just nu. Det är i och för sig ett säsongsgrundat hot;
till hösten och vintern är faran helt säkert över.
Ändå – jag kan i och för sig
förstå den stress och frustration som vinterns ständiga tågförseningar orsakade. Snacka om att vi klagade då! Men ingen
lovprisade den ”riktiga” vintern, ingen försvarade snötäcket
som lyste upp den mörka nord som kontrast till deppigt gråslask.
Ingen sa: ”Så man ska inte klaga”.

Vad är det som är så bra med
överdriven sommarhetta Torkan? Algblomningen? Blottarna? Solkurvor som gör att tågen kan spåra ur, vilket väl noga räknat är ännu
värre än en försening? Bara för att vi stod där för ett halvår
sedan – med kölddomnade tår och allvarliga påslag av stresshormoner
och drömde om lite sommarvärme i väntan på tåget som aldrig kom
– så är vi nu på något outgrundligt sätt oförskämda om vi
påpekar att det är olidligt varmt. Är det vidskepelse? Börjar det
regna om man beklagar sig – och vad är det i så fall för fel på
det?

Simon Löfroth

Det är sommar, det är varmt
och luften vibrerar. Hud blottas på bakgårdar, vid strandkanten och
i diverse grönområden. Din partners blick flackar kanske lite extra när
ni vilar i parken. Du ignorerar måhända den oheliga
ögonvandringen bakom mörka solglasögon. Eller så sticker det till
i bröstet. Svartsjuka känner de flesta till, på ett
erfarenhetsmässigt och intellektuellt plan – eventuellt också både
som subjekt och objekt. När Idagsidan tidigare behandlade ämnet menade psykoterapeuten Lars Lindbom att kärlek utan svartsjuka inte
existerade och att måttlig svartsjuka inte var någonting att skämmas över.

I dagens tidning skriver Anonym till vår psykolog Madeleine Gauffin Rahme. Anonym skäms kanske inte över sin svartsjuka, men denne har identifierat tendenserna i sitt beteende och vill bearbeta dessa på ett lämpligt sätt. Gauffin Rahme svarar
bland annat att svartsjuka är ett uttryck för dålig självkänsla och otrygghet och att terapi är ett botemedel;
en relativt vedertagen förklaring, med andra ord.

– Riktigt svartsjuka personer tror inte att andra kan älska dem, sa Lars Lindbom i intervjun från 2003.

Om man bortser från forskning som bara syftar till att frilägga svartsjukans bakomliggande psykologiska bevekelsegrunder kan man hitta andra intressanta ingångar också. Till exempel visar en studie utförd vid the
University of Haifa att hormonet oxytocin, ”kärlekshormonet”,
inte bara påverkar vårt tillits–, empati– och
generositetsbeteende, utan också motpolerna, såsom svartsjuka och
skadeglädje.

Studien, som publicerades i
tidskriften Biological Psychiatry, redovisar hur 28 personer
inhalerade en syntetisk form av hormonet, medan lika många fick en
placebodrog. Samtliga deltagare ombads därefter vara med i ett
chansbaserat spel mot en annan tävlande. Spelet gick ut på att
deltagaren var tvungen att välja en av tre dörrar medan en
motståndare valde en annan. Beroende på dörr belönades man med en
specifik summa pengar. Den presumtive motståndaren var emellertid en
dator som bestämde huruvida testdeltagaren skulle vinna mer eller
mindre än den själv. Resultaten visade att de deltagare som hade
inhalerat ”kärlekshormonet” var mer benägna att bli avundsjuka
när de förlorade och skadeglada när de vann. Testet utfördes två
gånger; den andra gången fick placebogruppen oxytocin och vice
versa. Utgången blev densamma.

Simone Shamay-Tsoory som ledde
undersökningen förklarar:

– Hormonet verkar vara en allmän
sporre för sociala känslor: om en persons association är positiv
förstärks detta. Om associationen är negativ fungerar det på
samma sätt.

Ett annat intressant rön är
att man kan bli visuellt handikappad av svartsjuka. Uttrycket
”förblindad av raseri” får således en mer bokstavlig innebörd medan ”kärleken är blind” framstår som aningen tragikomiskt. Två psykologiprofessorer, Steven
Most och Jean-Phillippe Laurenceau, har genomfört en studie som pekar
på att känslor faktiskt kan påverka vår perception.

I studien fick heterosexuella
par sitta nära varandra vid varsin dator. Kvinnan ombads upptäcka
bilder av landskap i ett snabbt bildflöde, samt ignorera obehagliga
dito som fläckvis dök upp. Mannen i paret skulle i sin tur skatta
hur attraktiva han fann olika landskap som dök upp på hans skärm.
Halvvägs in i experimentet berättade experimentledaren att mannen
nu skulle få i uppgift att bedöma attraktiviteten hos olika
singelkvinnor. Den kvinnliga partnern tillfrågades mot slutet att
redogöra för hur obekväm hon kände sig med att mannen betygsatte
andra kvinnor. Resultatet av studien visar att ju mer svartsjuk
kvinnan kände sig, desto mer tenderade hon att bli så distraherad
av de obehagliga bilderna på hennes skärm att hon inte längre
kunde se landskapen hon blivit ombedd att upptäcka.

Emotion-induced blindness”
kallar forskarna denna temporära blindhet. Hur män skulle reagerar om rollerna var omvända undersöktes tyvärr inte.

Susen Schultz

Sommaren är en frizon från tjat
tonåringen om att gå och lägga sig i tid för att orka upp
morgonen därpå. Fast har man svårt att tysta sin nervösa
framförhållningskromosom kan man ju alltid oroa sig över att
tonåringen just nu vänder på dygnet för fulla muggar; det är ju
trots allt bara fem veckor eller så kvar till skolstart och tänk
vad jobbigt det kommer att bli.

Ja, tänk. Eller tänk om vi bara
skulle låta tonåringen sova lite till? På en skola i Rhode Island,
USA, har man gjort det – med intressant resultat.

Skolstarten på gymnasiet St George’s
school försköts under en termin med en halvtimme – från klockan 8 till 8.30. Med
lite schematrix kunde eleverna sluta som vanligt utan att förlora
någon skoltid. Resultatet blev att de kände sig mindre
trötta och deprimerade och mer motiverade att delta i olika
aktiviteter. Deras självskattningar stöds av lärarna som kunde
rapportera minskad frånvaro och för sen ankomt första lektionen.
Hos skolsyster halverades besöken som hade med trötthet att göra.

Det som är själva grejen, enlig pilotstudiens ansvariga Judy Owens (och alla andra sömnforskare), är
att tonåringar inte bara behöver mer sömn; biologiska
förändringar i kroppen gör att de inte kan gå och lägga sig före
ungefär klockan 23. Redan där uppstår alltså en sömnskuld om
skolan börjar tidigt. Går de och lägger sig ännu senare blir de
kroniskt trötta. Att försöka sova ikapp på helgerna förvärrar
alltihop och på sikt kan tonåringen – förutom att han eller inte
hon orkar med vare sig skola eller fritidsaktiviteter – bli tjock,
deppig och få högt blodtryck.

Så. Borde vi inte testa senare skolstart även här? Jo, tycker professor Torbjörn Åkerstedt när jag ringer
upp honom. Han hävdar i och för sig att det går lika bra att
sparka upp tonåringarna i ottan och utsätta dem för ljusterapi för
att justera den biologiska klockan så att de blir trötta tidigare
på kvällen. Problemet är bara att när Torbjörn och hans sömnteam
satt igång sådana projekt måste stafettpinnen så småningom tas
över av skolan själv och då är det risk att verksamheten stannar
av.

Men att ragga upp en skola som kan
tänka sig vara försökskanin när det gäller den dagliga
skolstarten – det har hittills inte lyckats alls. Att det finns ett
intresse ute på skolorna verkar helt klart men den komplicerade
logistiken avskräcker.

Lite kortsiktigt låter det i mina
öron. Visst, det blir antagligen ett vansinnigt planeringshattande
i startfasen – men sedan borde det väl rulla på?

Fast tänk om tonåringarna bara går
och lägger sig ännu senare, då? Svårt att veta innan man provat.
I pilotstudien var det få tonåringar som trots försöket sov de
rekommenderade dryga nio timmarna, men andelen som sov på tok för
lite, under sju timmar, minskade rejält.

Kanske värt ett försök ändå?

Susen Schultz

Tatueringar kan vara kroppskonst, egotripp, ritual eller ett sätt att manifestera en personlig utveckling. Om det handlar Idagsidan just nu.

Men det finns förstås en annan sida också. Under våren kom rapporter om att
tatueringsfärger innehåller giftiga och cancerframkallande ämnen. Och även om de flesta verkar nöjda med sina tatueringar är
det inte ovanligt att ångra sig. Främst gäller det kvinnor som
inom fem år kommer på andra tankar, enligt en amerikansk undersökning. Att ta bort en tatuering är dyrt och kan ge fula ärr. Ont gör det också, även om smärta kanske inte är ett argument som biter i just den här debatten.

Man kan också ta sig en funderare på
hur väl tatueringstrenden rimmar med övervakningssamhället. Vi
förfasar oss över kamerorna men underlättar jobbet för dem som
sitter i andra änden av sladden genom att märka ut oss. Tatueringar
– liksom förstås andra kroppsmärken ­– förenklar polisens jobb när gärningsman ska kopplas ihop med brott, om den
man söker märkt sin hud. Det är förstås bra. Och skulle en stor katastrof
inträffa underlättas identifieringsarbetet efteråt om offren är
tatuerade eftersom motiven kan urskiljas även på brännskadad eller
förmultnande hud.

Så – vad ska man egentligen tycka? För egen del varierar det med vem som bär tatueringen. Som barn tyckte jag faktiskt synd om kompisarna
som hade pappor med skinn som blanka blad. Tre sjömansprickar i
tumvecket hade de väl kunnat kosta på sig? Och ett hjärta på
armen med mammas namn? Pappa var tonåring när han lät perforera in
det. Jag var betydligt äldre än så innan jag förstod att han
kanske inte alltid varit så glad över det. Det var en häpnadsväckande insikt: en
pappa utan tatueringar var ju inte en riktig pappa. Eller?

Pappor ska alltså vara tatuerade. Men
vad gäller för alla andra? När små delfiner, fjärilar och ödlor
började plaska, fladdra och slingra sig över vader, bröst och
skuldror, blev jag tveksam. Och jag hängde inte alls med när millennieskiftet kom med militäriskt snörräta venuspolisonger och
ornamenterade svankar.

På den vägen trodde jag att det var med mig och min attityd. Jag trodde också att det kanske hade något med tilltagande ålder att
göra. På ett slags retrovis kanske det har det. För några år sedan sprang
jag på en rockabilly-tjej som var så 50-talssöt att man nästan
kunde tro att hon var en pinuppa som fått eget liv och rymt från
pappas biceps. Det var bara det att hon själv var så
tatuerad att det såg ut som om hon hade en långärmad tröja på
sig under sommarblusen. Det tyckte jag var jättefint!

Analysera det, den som kan – och
fortsätt gärna läsa och kommentera vår serie.

Per Söderström

Många som ännu inte gått på
semester är kanske är lite okoncentrerade på jobbet i dessa dagar
och låter tankarna fara i väg mot sommarledigheten. Vi dagdrömmer
helt enkelt. Det är väl inte så bra för produktiviteten men gott
för våra hjärnor och dessutom ack så vanligt.

Det läser jag i en kolumn av John Tierney i New York Times. Han har inventerat forskningen om vad som
på engelska kallas Mind Wandering och ger lite lindring för
dagdrömmare med dåliga samveten.

I ett experiment kom forskare fram till
att vi låter tankarna vandra på ovidkommande vägar under hela 30
procent av vår vakna tid. Det blir nästan fem timmar om dagen för
den som sover åtta timmar per dygn.

Så mycket man hade kunnat
uträtta under dessa timmar.

Men så behöver vi inte tänka.
Evolutionen har försett oss med detta system för att vi ska kunna
leva våra komplexa liv. Vi behöver hålla flera saker huvudet,
betydligt fler än de flesta djur, exempelvis en älg som (väl?)
inte har så mycket mer att tänka på än att beta kvistar och hålla
utkik efter rovdjur. Alltså bollar våra hjärnor med flera tankar
samtidigt, vilket kan vara ineffektivt för stunden men bra på
längre sikt.

Ofta handlar väl de för tillfället ovidkommande
tankarna om olika plikter: tider som ska passas, varor som ska
handlas, föräldramöten och träningspass som ska genomlidas. Men
minst lika ofta kretsar de kring mer angenäma saker, semester till
exempel.