Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Maria Carling

Maria Carling

Tre pund i veckan är värdet av ett äktenskap, i alla fall om David Cameron får bestämma. Det är så mycket den brittiske premiärministern vill lätta på skatten för gifta personer. En anledning är att konservativa Tories anser att det är bättre för barn att ha gifta föräldrar.

Debattvågorna i Storbritannien går höga. Ska man muta folk att gifta sig eller förbli gifta med tre pund i veckan? Lever barn till gifta föräldrar tryggare? Knappast enligt en ny studie.

Kampanjen Don’t judge my family uppmanar britter att protestera och göra det klart att gifta föräldrar inte är bättre föräldrar än andra. Ungefär 30 procent av barnen i Storbritannien föds utom äktenskapet – men av föräldrar som bor tillsammans.

Labours Harriet Harman kallar förslaget för en viktoriansk fingervisning. Även liberaldemokraten Nick Clegg sågar förslaget och påpekar att en skattelättnad för gifta hör till det förgångna, till ”the Edwardian age”.

Frågan är om äktenskapet är den springande punkten för huruvida föräldrar kommer att separera eller inte. En jämförelse mellan Sverige och USA kanske kan ge en vink:

Barn till gifta föräldrar i USA löper nämligen högre risk att se sina föräldrar separera än vad svenska barn till ogifta föräldrar gör, enligt boken ”The Marriage-Go-Round: The State of Marriage and the Family in America Today” som Hara Estroff Marano skriver om i Psychology Today.

Per Söderström

Homosexuella män är bättre än
heterosexuella män på att känna igen ansikten. I likhet med de
flesta kvinnor använder de båda hjärnhalvorna när de lagrar
sådana minnen medan heterosexuella män mest utnyttjar den högra
hjärnhalvan. Det hävdas i en ny studie från York University i
Kanada.

Försökspersoner fick studera bilder
på tio ansikten och skulle sedan känna igen dessa bland 50 andra
ansikten som visades i snabb följd. Bilderna var svartvita och
bearbetade så att hår, öron och eventuella märken i ansiktet hade
tagits bort.

– Resultaten tyder på att såväl
homosexuella män som heterosexuella kvinnor avkodar ansikten med
båda hjärnhalvorna. Det innebär att de snabbare kommer åt lagrad
information i hjärnan, säger Jennifer Steeves, biträdande
professor.

Dessutom undersökte forskarna
betydelsen av vänster- respektive högerhänthet. De fann att
vänsterhänta heterosexuella deltagare var bättre på att komma
ihåg ansikten än såväl vänsterhänta homosexuella som högerhänta
heterosexuella. Vänsterhänthet anses ha betydelse för såväl
hjärnhalvornas funktion som sexuell läggning. Tidigare studier har
visat att vänsterhänthet är 39 procent vanligare bland
homosexuella människor.

Själv bryter jag mot mönstret genom
att vara en vänsterhänt hetero som har svårt att minnas ansikten.
Var passar jag in? Jag gissar att svaret är det vanliga, nämligen
att ytterligare forskning får bringa klarhet i det.

Och så har vi de som nästan inte
minns några ansikten alls. De sägs lida av prosopagnosi
och det skrev vi om här på Idagsidan 2006. Här är intervjun med
psykologen och medicine doktorn Görel Kristina Näslund.

Anna Lagerblad

Umgängeskretsen
krymper i takt med att familjen växer. Det visar en ny engelsk
studie av britternas umgängesvanor. Det genomsnittsliga antalet nära
vänner för barnlösa personer ligger på 4,7, för att sedan minska
gradvis till 3,5 för dem med tre barn, skriver tidningen Times.

Som
småbarnsförälder
kan jag bara nicka instämmande åt de nya
forskningsresultaten. ”Det är inte klokt. Vi hinner ju aldrig ses”
upprepar jag och väninnorna som ett slitet mantra när vi äntligen
lyckas nå varandra på telefon eller slänga iväg ett
Facebook-meddelande.

Men
även om man
känner sig lite socialt svältfödd emellanåt, handlar
det ju om en begränsad period i livet. Under den tiden har vissa av
oss dessutom fått förmånen att göra nya spännande bekantskaper –
praktiskt nog i vårt eget hem.

En
dag dök det plötslig
t upp en låtsaskompis hemma hos oss. Viktoria,
som hon hette, skulle absolut beredas plats vid frukostbordet och
hennes tänder skulle minsann också borstas. På bussen till dagis
såg dottern sedan till att Viktoria fick platsen bredvid hennes. De
morgnar jag glömt bort att vi var tre i sällskapet, fick jag
stränga tillsägelser om att inte sätta mig på stackars Viktoria.
”Herregud mamma, hon blir ju helt mosad!”

Hälften
av alla barn
skaffar sig låtsaskompisar under någon period. Den
gamla myten om att det är ensamma flickor och pojkar med sociala
svårigheter som berikar sina liv med dessa osynliga vänner, har
åtskilliga internationella forskare slagit hål på under senare år.

Typiskt
för barn
med låtsaskompisar är istället att de har begåvats med
mer fantasi än sina jämnåriga, att de har större ordförråd och
är bättre på att underhålla sig själva, skriver tidningen Psychology Today.
En studie från amerikanska Yale University har också visat att barn
med låtsaskompisar kommer bättre överens med sina – synliga –
klasskompisar.

Dessutom
blir det alltså
en extra bonus för oss föräldrar, som under de
”sociala svältåren”, har chansen att närma oss nya spännande
individer – och därigenom våra barn.

Maria Carling

Är det mycket som ska bli färdigt på jobbet så här inför semestern? Stör Facebook din arbetsinsats? Eller har du bara svårt att låta bli att googla, läsa bloggar eller kolla in kul YouTube-klipp?

Nu kan du köpa dig fri från vänner och annat skoj och få några timmars arbetsro – i alla fall om du jobbar på en Mac. För 15 dollar kan du köpa produkten Anti-Social som stänger av flödet från en mängd sociala medier under det antal timmar du bestämmer.

Någon har kommit på att det går att tjäna pengar på alla som försöker göra tusen saker samtidigt, ”multitaskers”, men inte lyckas särskilt bra. De vill men kan inte koncentrera sig. Med Anti-Social kan de göra jobbet på 1900-talsvis.

I onsdagens kolumn i SvD skrev Anders Mildner om andra delar av sociala medier-ekonomin. Till exempel priset på 60 000 Facebook-anhängare (52 668 kronor). En twittrare kostar 65 öre. Och lite arbetsro alltså 15 dollar.

Visst är det fascinerande med den marknad som följer med vår nya härliga öppna gränslösa sociala värld? I detta rika överflöd av kommunikation blir konsten att sätta gränser allt viktigare. Fler än Anti-Social-skaparen lär klura på nya sätt att profitera på detta.

Anna Lagerblad

”Lycka
nu
”, ”Lyckoformeln”, ”Lyckans verktyg”… Att döma av
titlarna i de senaste årens bokflod, tycks vi nästan besatta av att
maximera vår lycka. Och vem vill inte vara lycklig?

Men
med lyckan
är det ju som bekant så att den kommer och går. Och
under gråregniga dagar kan det kanske vara en tröst att tänka på
att det – enligt aktuell forskning – faktiskt finns fördelar även
med att vara lite halvsur och nere.

Glädje
bidrar visserligen till kreativitet, men nedstämdhet kan ge skärpt
uppmärksamhet och förbättrat minne.

Det hävdar i alla fall
professor Joe Forgas, som forskat om detta vid University of New
South Wales i Australien.

Han
lät ett antal försökspersoner titta på roliga respektive sorgliga
filmer. Samtidigt uppmanade han dem att tänka intensivt på
positiva eller negativa livshändelser.

När
deltagarna sedan ställdes inför olika uppgifter – som att bedöma
sanningshalten i olika rykten, fatta beslut utifrån viss information
eller lämna vittnesuppgifter – visade det sig att dysterkvistarna
presterade bättre än muntergökarna.

De
deppiga var mer
eftertänksamma och inte lika lättmanipulerade.
Dessutom var de mer uppmärksamma på sin omvärld och lämnade
därför bättre vittnesmål. Professor Joe Forgas slutsats är
därför att en viss negativ sinnesstämning gör oss bättre på
att hantera krävande situationer, enligt BBC.


här inför semesterns
– och det stundande prinsessbröllopets –
regnprognoser, erbjuder professor Joe Forgas ännu fler trösterika
forskningsresultat. I en annan studie har han nämligen visat att
vädret har en liknande effekt på hjärnans sätt att bearbeta
information. Medan grå och regniga dagar skärper vårt minne, gör
klart och soligt väder oss glömska. Så tänk på det Victoria:
Skulle regnet vräka ner på lördag, kommer du i alla fall att
minnas din stora dag. Ännu bättre.

Läs mer om fördelar med negativt tänkande: Försök inte muntra upp en pessimist

Per Söderström

Apropå vår pågående artikelserie om
lycka och positiv psykologi: Du blir lyckligare om du samtalar om
situationen i världen och meningen med livet än om du kallpratar om
vädret. Det hävdar psykologen Matthias Mehl vid University of
Arizona. Han har nämligen undersökt vad folk talar om och hur
lyckliga de är. Ingen stor undersökning visserligen, endast 79
collegestudenter deltog, men dr Mehl vill ändå bryta en lans för
det djupa samtalet.

– Genom att ha meningsfulla samtal
kan vi skapa mening i en annars ganska kaotisk värld. När du
hittar den meningen knyter du an till den person du samtalar med.
Och vi vet att mellanmänsklig kontakt är en fundamental
förutsättning för lycka, säger Matthias Mehl till New York Times.

Matthias Mehl lät sina 79
försökspersoner under fyra dygn bära apparater som var 12,5:e
minut spelade in 30 sekunder av deras samtal. Forskare lyssnade sedan
igenom inspelningarna och klassificerade dem. Det kunde vara
kallprat, praktiska diskussioner om vardagsgöromål eller mer
djuplodande samtal. Det sammanlagda resultatet visade att en
tredjedel av alla samtal tillhörde den sistnämnda kategorin och en
femtedel var kallprat.

Den lyckligaste personen av de 79
hade dubbelt så många djupa samtal som den som var minst lycklig.
Kallprat utgjorde endast 10 procent av de lyckligaste
försökspersonerna samtal mot närmare 30 procent hos dem som var
minst lyckliga. Deltagarna fick bedöma sin egen lyckonivå. De fick
också göra lyckotest. Forskarna lät dessutom människor i
försökspersonernas närhet bedöma deras lyckonivå. Vill du testa din egen lyckonivå kan du göra det här.

Maria Carling

In Sweden, the Men Can Have It All skriver New York Times. Artikeln beskriver vårt jämställda land där män kan göra karriär, men ändå vara pappalediga och skapa ett nära förhållande till sina barn. Ett bildspel porträtterar ett svenskt avantgarde med barnvagnar, i sandlådan, i mataffären med bebis i bärsele, män som tömmer diskmaskinen (!) med bebis bredvid sig.

Uppe i Spöland i Västerbotten har New York-tidningen träffat Mikael
och Sofia Karlsson. Sofia, som är polis, säger att hon tycker att
maken är som mest attraktiv när han är ute i skogen med geväret
över axeln och lilla Siri på ryggen. För denne svenske jägare är det självklart att vara pappaledig, att prata potträning med andra män och att ha en nära relation till sin dotter. Exotiskt så det förslår för NYT.

Ja, bilderna på mannen med både bössa och barn på ryggen är onekligen exotiska för en stockholmare också – fast den statistik och de intervjupersoner som New York Times bygger artikeln på målar upp en välbekant bild av svensk föräldraledighet med allt vad den innebär för föräldrar, för staten och för arbetsgivarna.

Papporna har tagit lång tid på sig för att komma hit sedan den könsneutrala föräldraledighetens införande år 1974.

The Guardian bjuder på en bra kontrast på hur pappor har det i ett annat EU-land. I en videointervju berättar en pappa om hur han, mot alla odds, har byggt upp ett fungerande vardagsliv för sig och sina barn sedan hans fru lämnade honom. I filmen tipsar en expert från den nybildade organisationen Dadcando.com pappor om att de kan skapa ett hem som känns som hemma för barnen,
inte som om de kom på besök hos pappa.

Mannen säger att den nära relation han har till sina barn i dag kanske han inte skulle ha om han fortfarande var gift.

I Sverige brukar vi formulera jämställdhet som att vi ska dela på allt, inte minst alla bördor som det innebär att ta hand om hem och barn. Och att arbetsgivarna ska vara lika oroliga för pappa- som för mammaledigheter. New York Times formulerar det desto vackrare: I det jämställda Sverige kan män allt. Den brittiske pappans två tonårsbarn ger rörande exempel på hur värdefullt det är att stå nära två föräldrar.

Man skulle önska att den nya brittiska regeringen, trots kris, skulle våga ta ett steg i den riktning som Sverige, Tyskland och Island har gått vad gäller pappaledighet. Inte ska väl män behöva skilja sig för att få ett nära förhållande till sina barn?

Per Söderström

Ett rent och välstädat hem är en
indikation på att innehavaren också är hyfsat vältränad.
Åtminstone i USA. Åtminstone bland svarta amerikaner i åldern 49
och 65. Åtminstone i St Louis. Detta enligt en studie av Nicole Keith vid Indiana University.

998 personer fick hembesök av forskare
som helt enkelt gjorde en bedömning av bostaden, invändigt såväl
som utvändigt. Forskarna tittade bland annat på städning,
möblering och ljudnivå.
Deltagarna svarade dessutom på frågor
om sina liv och eventuella motionsvanor. Anledningen till att studien
bara gjordes med svarta deltagare var att just den gruppen är
överrepresenterad i statistiken över hjärt-kärlsjukdomar.

– Sist och slutligen föreföll det
invändiga skicket i deras bostäder vara det enda som kan sättas i
samband med deras fysiska aktivitet. Det är ett resultat som vi
inte alls hade väntat oss, säger Nicole Keith.

Huruvida folk får motion genom att
städa eller om motionerande människor också är bra på att städa
kan hon inte svara på, men hon ställer sig frågan:

– Är människor som tar hand om
kroppen samma sorts människor som tar hand om sina hem?

Ja, vem vet? Men jag tror att det är
krångligare än så. Med risk för att fastna i könsstereotyper:
Hur skulle resultatet se ut om man delade upp det på män och
kvinnor? Eller efter inkomstnivåer?

Eller bostadsområde… i Sverige…
säg Stockholms innerstad? Jag skulle tro att inhyrda städerskor,
svarta som vita, får ganska mycket motion där. Och innehavarna
likaså, fast inte med hjälp av mikromopp utan snarare med situp på
gymmet.

Jag skrev för några år sedan en
artikelserie om våra normer kring renlighet och hygien. Du kan läsa den här.

Maria Carling

Medan vi väntar på att den svenske sluggern ska fortsätta skrälla på gruset i Paris kan vi kontemplera över tennisens psykologiska sidor.

För dig som har tid är det bara att läsa klassikern från 1974” The Inner Game of Tennis: The Classic Guide to the Mental Side of Peak Performance”. Det går att läsa den direkt på nätet. Tekniskt har tennisspelandet förändrats mycket sedan 1970-talet, men de mentala sidorna hos tennisspelaren är sig nog ganska lika. Boken handlar om hur man bygger upp ”a quiet mind”, en förmåga att bli fullkomligt fokuserad, i denna individuella sport. Gissningsvis är det väl just detta som Söderling är så bra på när han kopplar bort responsen från den negativa publiken i Paris och bara fokuserar på motståndaren och spelet.

Annars är väl den bästa tennisboken utan tvekan I huvudet på John McEnroe av Tim Adams. Vi som stängde in oss framför tv:n på Björn Borg vs John McEnroe-tiden gläds både åt beskrivningen av den temperamentsfulla ynglingen och den av tidsandan.

Den som vill gå ännu ett steg längre i att själv vässa sin forehand eller bättra på sin serve genom mental träning kan möjligen ha användning för boken Skjut inte hunden av Karen Pryor. Det är en illa översatt bok som till stora delar handlar om så kallad klickerträning av hundar, men den är också en grundläggande introduktion till all slags beteendeträning. Enligt författaren fungerar tekniken utmärkt även för tennisspelare som vill bli bättre. Det gäller nog inte Söderling och McEnroe, men kanske dig och mig?

Per Söderström

Amerikanska collegestudenter är inte
lika empatiska som sina föregångare på 80- och 90-talen, enligt en
stor studie med 14 000 deltagare över 30 år.

Forskare vid University of Michigan
analyserade sammanlagt 72 studier mellan 1979 och 2009 och fick ett
nedslående resultat: empatin har minskat med 40 procent på 30 år.
Allt färre instämmer i påståenden som: ”Jag försöker ibland
förstå mina vänner bättre genom att föreställa mig hur saker
ser ut från deras perspektiv” eller ”Jag har ofta ömsinta,
bekymrade tankar om människor som inte är så lyckligt lottade som
jag.”.

– Många ser dagens collegeungdomar –
ibland kallad Generation jag – som de mest självcentrerade,
narcissistiska, konkurrensinriktade, självsäkra och
individualistiska på senare tid. Det är inte konstigt att denna
växande självcentrering åtföljs av en nedvärdering av andra, säger studiens huvudförfattare Sara Konrath.

Hon nämner flera anledningar till det,
bland annat explosionen av medier med ett utbud som inte sällan är
våldsamt.

Är detta en ljudande varningsklocka
eller ännu ett exempel på mekaniskt gnäll på ”dagens
ungdom…”. Jag lutar åt det senare. Huruvida filosofen Sokrates
verkligen sagt att den tidens ungdomen var den värsta som världen
dittills skådat är väl inte klarlagt. Men historien fungerar som
en bra påminnelse för vuxengenerationer i alla tider. Vuxna kommer
förmodligen alltid hitta något att klaga på hos ungdomar. Och vice
versa för den delen.

Och hur var det med de vuxnas empati i
Sverige under säg Trettioåriga kriget?

Vill du testa din egen empati kan du göra det här.