Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Maria Carling

Maria Carling

Bara i Sverige finns det 3,5 miljoner Facebook-konton. I världen räknar man med att runt en halv miljard människor använder Facebook. Men i dag kan det bli färre. Det är nämligen Quit Facebook-day.

I går skrev Sydsvenskan om den lilla men högljudda rörelse som vi få oss Facebook-användare få oss att inse hur mycket vi delar med oss till detta privata företag. Få av oss reflekterar över detta. Än färre protesterar. Tvärtom lägger vi allt större delar av våra privata och professionella liv i företaget Facebooks famn.

För den som känner att det är dags att lämna Fejan, Ansiktsboken, FB eller vilket namn detta kära barn har för dig är det bara att skriva in ”delete” i Google-sökningen så levererar Wikihow en detaljerad förklaring på hur man lämnar Facebook för gott.

Men även om så många som 100 000 skulle följa anvisningarna och checka ut från Facebook så är det inte mer än lite spott i havet. De flesta av oss har nog svårt att avstå från tjusningen med de nätverk vi håller på att bygga upp – åtminstone tills det kommer något bättre alternativ.

Vi på idagredaktionen tillhör dem som gläds åt nätverksbyggandet på vår Fejan-sida. Många av fansen har redan gett oss nya insikter. Fler är att vänta, hoppas vi. Tillsammans ska vi utveckla journalistiken.

Hur kan det komma sig att det är så lätt att hitta instruktioner att lämna Facebook? Jo, Google-folket gillar inte Facebook, konstaterar Sydsvenskan-journalisten Andreas Ekström i sin bok Google-koden. När du är på Fejan så googlar du ju inte. Vi tillbringar allt längre tid med att chatta, skicka meddanden, visa bilder, kolla nyhetsklipp på Facebook – ett hot mot Google som vill att vi hela tiden ska röra oss från punkt till punkt på nätet.

Maria Carling

Hur dåligt mår svenska ungdomar?

15-åriga tjejer i Sverige rapporterar att de ofta mår dåligt. De har ont i huvudet, svårt att sova, har ont i magen, är stressade. De skattar sin hälsa lägre än vad tjejer i samma ålder gjorde för 25 år sedan. Killarna säger sig också må lite sämre än vad de gjorde 1985. Trenden är densamma även om de hela tiden har mått bättre än tjejerna. Antalet självmord bland unga har inte förändrats nämnvärt (vilket de gjort bland vuxna) och fler tonårstjejer vårdas för självmordsförsök.

De senaste årens mätningar av den psykiska hälsan bland barn och ungdomar i Sverige visar att de mår allt sämre psykiskt. Frågan är varför. Och vad kan vi – föräldrar, politiker, skola, vård och andra samhällsinstanser göra åt detta? Det är oerhört svårt att svara på detta eftersom vi inte riktigt förstår varför ungdomarna mår som de gör.

Är det den oroliga arbetsmarknaden?
Är det höga krav?
Är det för att det är mer ok att säga att man mår dåligt idag som de svarar som de gör?
Är det de frånvarande föräldrarna som ställt till det?
Är det skolans fel?
Är det vården som inte förmår fånga upp dem som mår dåligt?
Tar tjejer på sig ett större ansvar inför framtiden, är det för att de försöker leva upp till både kvinnliga och manliga förebilder som de blir så stressade?

Ingen vet säkert, vågar jag konstatera efter att ha lyssnat på en hearing om barn och ungdomars psykiska hälsa på Kungliga vetenskapsakademin vars hälsoutskott ansvarat för ett gediget forskningsarbete. Det ligger till grund för de sammanställningar som presenterades. Svenska forskare har granskat mängder av undersökningar, såväl svenska som internationella, om hur barn och ungdomar mår psykiskt och vilka åtgärder som kan tänkas hjälpa dem.

Forskarna konstaterar att ”underlaget är inte väldigt bra”. Det går inte ens att konstatera om den diagnostiserade psykiska ohälsan har ökat eftersom sätten att mäta psykisk ohälsa har sett olika ut under årens lopp och få studier finns.

SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) förde fram resultatet att de strukturerade metoder för att förebygga psykisk ohälsa, både problem med utagerande och inåtvändhet, inte heller har ett starkt vetenskapligt stöd. Ann-Charlotte Smedler från SBU, konstaterade att den starka tro på föräldrautbildning som finns i Sverige snarare bygger på tro än vetande.

I Sverige finns drygt 2 miljoner barn mellan 0 och 18 år, alltså mer än en femtedel av befolkningen. Cirka 400 000 av dem behöver särskilt stöd i skolan. Ungefär 100 000 barn träffar Barn och ungdomspsykiatrin (BUP) varje år. Och hela 15 procent har kontakt med BUP någon gång under sin uppväxt. Det finns ett klart samband mellan psykisk hälsa och möjlighet att ta till sig kunskap i skolan.

Det svenska forskningsarbetet i Kungl Vetenskapsakademiens Hälsoutskott började år 2006. Uppgiften har varit att arbeta med ”den upplevda ohälsan under skoltiden – utveckling, mätning och förslag till åtgärder”. Detta är en bra början. Må forskningen fortsätta att följa utvecklingen och de metoder som prövas.

Du som läser det här, vad tror du ligger bakom det faktum att allt fler unga mår dåligt psykiskt?
Vad tycker du bör göras för att förebygga psykisk ohälsa och för att främja psykisk hälsa bland barn och ungdomar?
Den här diskussionen är oerhört viktig. Särskilt intressant vore det att höra hur unga själva resonerar i den här frågan.

Kommentera eller mejla till idag@svd.se

Per Söderström

Har den amerikanska allmänhetens
attityd gentemot självmord förändrats? Är det inte längre lika
stigmatiserande att begå självmord? Ja, kanske, svarar en grupp
psykologer vid Florida State University.

De kom fram till sin slutsats sedan de
gjort det i psykologkretsar kända ”Lost Letter Experiment”,
vilket på svenska blir något i stil med Tappade-brev-experimentet.
Den kände, och i vissa fall beryktade, amerikanske socialpsykologen
Stanley Milgram skapade experimentet redan på 60-talet. Det går ut
på att forskare lämnar adresserade och frankerade brev i offentliga
miljöer så att folk ska uppfatta dem som tappade.

Hur många brev
som kommer fram till respektive adress blir ett mått på attityderna
till adressaten och även en indikation på hur hjälpsamma människor
är gentemot personer som de aldrig träffat. I Milgrams
ursprungstest var folk, inte överraskande, mer benägna att posta
tappade brev som var adresserade till privatpersoner eller medicinska
forskningsinstitut än till ”Nazistpartiets vänner”.

Floridaforskarna gjorde sitt test genom
att plantera brev som var adresserade till fiktiva organisationer som
arbetar mot hjärtsjukdomar och diabetes samt till en annan påhittad
organisation med ordet självmord i namnet. Forskarnas antagande var
att betydligt färre av de sistnämnda breven skulle komma fram, men
misstog sig. Det var ingen skillnad, vilket anses tyda på att
självmord inte är så stigmatiserat längre.

I en annan studie jämförde de två
enkätundersökningar som gjorts i USA med 19 års mellanrum. Även
där hade attityderna gått mot en mindre fördömande attityd.

Slutligen: Varför är Stanley Milgrams namn också beryktat? Jo, det var han som gjorde en serie experiment
på temat lydnad och underkastelse. Försökspersoner trodde att de
gav andra personer kraftiga elstötar när dessa svarade fel. Och de
fortsatte med stötarna bara för att försöksledarna sade att de
skulle göra det. I själva verket var ingen elektricitet påkopplad
och de som svarade fel var skådespelare. Hur som helst orsakade
studien en upprörd debatt om forskningsetik.

Maria Carling

När en frågare möter en gissare uppstår lätt obehagskänslor, i alla fall hos gissaren, enligt den teori som Andrea Donderi för fram i sitt blogginlägg som diskuterats så mycket att det fått kultstatus, skriver brittiska The Guardian.

Enligt Andrea är en frågare en person som utan att blinka (och utan att oroa sig särskilt mycket för hur det känns inuti personen som förväntas svara) kan begära saker, som ”Vi har vägarna förbi i helgen. Kan vi bo hos er?” En frågare är beredd på ett rakt ja- eller nej-svar.

Gissaren däremot har svårt att säga nej och skulle definitivt linda in samma fråga på ett sätt som inte gjorde det lika pinsamt för svarvaren att säga nej utan att behöver använda just det raka ordet.

The Guardian spekulerar om nationella drag. Japaner är gissare, ryssar är fullblodsfrågare.

Det är lätt att föreställa sig att Storbritannien är fullt av gissare som hela tiden lindar in sina svar så att de låter ‘”jolly nice” oavsett hur brutalt budskap de än har att framföra. Syndromet har ett namn: ”The disease to please”, kallas denna milda engelska form av ett sjukligt behov av att behaga.

Engelska bokhandlar har försökt avhjälpa problemet for gissarna. Hyllorna rymmer tiltar som The Power Of a Positive No, How to say no without feeling guilty, The Book of No.

Är du en gissare eller en frågare? Och är det din uppfostran som gjort dig till en rak och oblyg person som kan ta ett nej eller till en gissare som hellre lindar in saker för att slippa säga nej själv och att hjälpa andra förbi det obehagliga raka nej-svaret? Beror det kanske på den kultur du är uppfostrad i?

Själv känner jag mig nog mest som en försiktig gissare som lindar in både frågor och svar. Maken himlar med ögonen när jag för fram denna teori om mig själv. Hmm … Jag inser att det bor en brutal frågare i mig också …

Och du då?

Per Söderström

Skulle du kunna äta din katt? är
titeln på en bok (Norstedts) som snart finns i bokhandeln. Det är Jeremy Stangroom, brittisk författare och redaktör för The Philosopher’s Magazine, som ställer frågan. Och inte bara den, utan
en serie etiska spörsmål som vi alla säkert har snuddat vid men
som vi släppt eftersom de är för jobbiga att ta ställning till.
Här är några exempel ur boken:

• Är det moraliskt fel att begå
självmord? Vad väger tyngst: individens fria vilja eller de
efterlevandes smärta och sorg?

• Borde man förbjuda
bergsbestigning? Folk dör understundom när de klättrar i berg och
samhället försöker i andra sammanhang hindra människor från att
göra farliga saker, som att bruka narkotika eller fritt använda receptbelagd medicin. Dessutom utsätts räddningsmanskap för
fara när de ska undsätta nödställda alpinister.

• Är du smygimperialist? Författaren
exemplifierar med det påhittade landet Macoraba som bland annat
stiftar lagar om offentlig prygel för könsumgänge efter att man
fyllt 30, dödsstraff om man tittar på dokusåpor och straffarbete
för överkonsumtion av lökchips. Bör omvärlden stillatigande
acceptera denna bisarra rättskipning eller ska den ingripa i en
suverän stats inre angelägenheter?

Stangroom radar upp sammanlagt 25
sådana etiska dilemman och har dessutom facit i slutet av boken.
Fast det ger förstås inga direkta svar om rätt eller fel. Däremot
innehåller det ett resonemang om några olika filosofiska
grundhållningar, utilitarism, deontologisk etik och dygdeetik. Och
till sist en ”moralbarometer” som ger en fingervisning om vilken
filosofi du lutar åt om du föredrar ett visst svarsalternativ.
Provocerande och kul.

Och hur var det med att äta sin katt?
Stangroom skriver om den fiktiva Cleo Patrick som älskar sin katt
Hector. När katten till sist dör äter hon upp honom till
kvällsmat och förenas på så sätt med honom. En värdig
avslutning för Hector, anser Cleo. Och moralbarometern i boken säger
att den som anser att det är okej att äta sin katt förmodligen
värdesätter förnuft
mer än intuition och känsla. Förnuft – hur då? Ingen, inte ens
katten, tog skada av att den blev uppäten när den väl var död och
Cleo kände sig en smula tröstad. I det andra ytterlighetsläget på
moralbarometern finns den som anser att det inte alltid måste finnas
rationella skäl för moraliska omdömen – ”äckelfaktorn” är
argument nog.

Vi hade en gång en katt som älskades
av barnen – i någon mån även av mig. Fast inte när hon
återkommande kissade i min svarta skinnfåtölj, ett attentat som
blev uppenbart först när jag satte mig i stolen. Vid sådana
tillfällen och med blöt byxbak kunde jag väl önska livet ur
kattfan, men övervägde aldrig tanken att äta upp henne. Inte för
att jag har några etiska problem med att äta katt, snarare med att
anrätta den. Det skulle jag också ha haft om jag hade kommit på
idén att äta upp familjens nu avlidna kanin. Själva ätandet
skulle väl gå bra – jag har ätit kanin förr – värre med
sprättandet.

Å andra sidan var det en dvärgkanin.
Inte mycket mat på den.

Per Söderström

Det bet inte på Pontius Pilatus men tycks fungera i andra sammanhang. Vadå? Att tvätta händerna inför ett beslut för att på så sätt inte vara låst av tidigare ställningstaganden. Pilatus tvådde sina händer men sände ändå Jesus till korset.

Men enligt ett experiment vid University of Michigan ger handtvättningen tillfälle att tänka om inför stora och små beslut i livet.

Psykologerna Spike W S Lee och Norbert Schwarz lät en grupp studenter bläddra igenom 30 cd-skivor och ranka de tio som de skulle vilja ha. Därefter erbjöds de att behålla antingen cd nr 5 eller nr 6. Men innan de fick vandra i väg med sina cd-skivor utsattes de för ett annat och skenbart separat test av flytande tvål. Ungefär hälften av gruppen nöjde sig med att titta och känna på flaskan innan de fyllde i ett svarsformulär. Den andra halvan valde att också tvätta händerna med tvålen. Sedan ombads testdeltagarna att ranka de tio cd-skivorna på nytt.

Resultat: De som tvättat händerna sorterade om i sin tio-i-topplista medan de övriga höll fast vid sitt ursprungliga val.

– Handtvätten bidrar inte bara till moralisk och fysisk renlighet, som har visats i tidigare försök. Vår studie visar att tvättningen också minskar betydelsen av tidigare aktiviteter och beslut som inte har någon som helst moralisk innebörd, säger Spike W S Lee.

Han och kollegan Schwarz tror att den här mekanismen kan fungera i många olika situationer, kanske när du ska köpa bil eller till och med när du väljer partner.

Maria Carling

I
morgon inleds en tre dagar lång Psykoterapimässa i Stockholm. De
två första dagarna är till för proffsen. På lördag är det
allmänhetens dag med ett program som rymmer allt ifrån hämnd
i parförhållanden till hjärnans utveckling hos tonåringar, hjälp
vid självskadebeteende, KBT och beteendeanalys.

En
av de mer spektakulära punkterna på programmet under lördagen kallas ”Speed
Shrink Experiment”. Besökarna får möjlighet att träffa sex
olika slags terapeuter tre minuter i taget. De olika inriktningarna
är: psykoanalys, psykodynamisk terapi, KBT (kognitiv
beteendeterapi), ACT (Acceptance and Commitment Therapy), dansterapi
och symboldramaterapi.


här ska det gå till: Du presenterar ditt problem och respektive
terapeut förklarar hur de tänker gå till väga för att hjälpa
dig. På detta sätt får du kortfattad introduktion till vilken
terapiform som eventuellt skulle passa dig.

Initiativet
till speed-dejtingen kommer från Kristian Molander-Söderholm,
psykologstuderande. Så här sa han i en intervju som
P1 morgon gjorde med honom i morse:


Jag
förstår att det låter konstigt, men tre minuter ger en bild av
vilka terapiformer som finns. Om man vill påbörja en terapi kan
detta vara ett sätt att starta på. Säg att man har svårt att
sova. Då får man höra vad de sex olika terapeuterna, utifrån sin
skolbildning, skulle lägga upp behandlingen.

Kritiska
röster har höjts. En del menar att det är alltför svårt att få
fram bra information på tre minuter, medan andra anser att det är
bra med ett nytt grepp som kan hjälpa till att tydliggöra
skillnaderna mellan olika terapiformer.

Sista
punkten på allmänhetens dag är filmvisning av Behandlingen med
efterföljande diskussion ledd av Per Magnus Johansson,
psykolog, psykoanalytiker och författare samt Poul Perris, läkare,
psykoterapeut och rektor för Svenska Institutet för Kognitiv
psykoterapi tillsammans med blivande psykologen Jonas Mosskin som
startat Psykologer tittar på film.

Per Söderström

Man kan använda Facebook till mycket,
bland annat till att ha koll på sina tonåringars sexliv. Det
föreslår amerikanska forskare, som undersökt 85 ungdomars sex- och
Facebookliv. När kidsen börjar skriva om sex på Facebook är det
hög tid för föräldrar att leverera Samtalet om Sex.

Dr Megan A Moreno vid University of
Wisconsin-Madison och en kollega i Seattle lät 85 förstaårsstudenter
på ett universitet i USA svara på frågor om sex och om Facebook.
De kom fram till ovanstående slutsats, som väl inte är ”rocket
science” för att låna ett amerikanskt uttryck. Jag skulle tro att
åtskilliga föräldrar redan räknat ut det svaret.

Och från svensk horisont förefaller
det aningen sent att vänta med att tala om sex tills barnen börjat
på universitet, då de rimligen bör vara minst 18 år och
förmodligen bor ett gott stycke från föräldrarna. Man kanske ska
använda Facebooks chatt för att bibringa tonåringarna kloka råd
om säkert sex och andra hemligheter.

Om jag låter raljant är det med
avsikt.

Apropå Facebook rekommenderar jag Idagsidan i den miljön. Där diskuterar vi stundom våra vanor på
de sociala medierna. Du är välkommen med dina synpunkter.