Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Maria Carling

Maria Carling

En av våra engagerade läsare, PeO, mejlade oss efter att ha följt artikelserien Nya hjärnvägar. Han hade funderat över hur barnens idrottande lätt leder till stor godis- och skräpmatskonsumtion.

Många barn och ungdomar ägnar sig åt idrott flera gånger i veckan. Att träna 2-4 gånger i veckan och ha matcher på helgerna är inte ovanligt. Barn som växer fort och idrottar mycket behöver äta rejält. Vilket utbud möts de av? Kiosker med korv eller hamburgare, godis och läsk. Bättre alternativ i kiosken? Glöm det!

Visst laddar många föräldrar barnens matsäckar fulla med nyttigheter, men vi är inte alla fullkomliga. Nog vore det en bra hjälp att få in bättre matval i idrottshallarna? Att bra käk och bra sportprestationer hänger ihop vet åtminstone alla elitidrottare.

Så här skriver PeO som är kritisk till kioskägarna: Vi vuxna köper rejäla mängder – ”barnen har ju trots allt idrottat och kan ju få äta lite extra idag” – barnen blir glada, får en kick – allt upplevs därmed egentligen ganska ”nyttigt”. Så mycket forskning, artiklar, fakta och så leder vi barnen rakt in i en värld där vi skapar olyckliga vanor redan när de i barnaåren skall bli fysiskt välmående och hitta roliga vanor.Till råga på allt, vi gör det i idrottshallen.

Det är djupt mänskligt att rationalisera sitt beteende. I Times-artikeln ”Why exercise won’t make you thin” får vi förklaringen på varför träning inte gör oss smalare. Det hänger ihop med vad PeO skriver nämligen. Om vi har tränat så unnar vi oss gärna något gott och ofta något onyttigt. Det kan säkert ha sina poänger med dubbla belöningar, men det leder onekligen till besvikelse för den som vill minska vikt – eller ge sina barn goda vanor för resten av livet.

Per Söderström

Man kan möjligen tro att Slottssprinten i Stockholm, 1,1
kilometer på skidor, som går i dag är världens kortaste stadslopp. Men det
underskrids med hästlängder av Ångestloppet till fots i Götgatsbacken på tisdag nästa
vecka. Endast 209 meter är det loppet, om än i uppförsbacke.

Ångestloppet är en manifestation för människors kamp mot
psykisk ohälsa och arrangeras av Fountain House på Söder. Arrangörerna vill
peka på fysiska hälsans betydelse för den psykiska. Tanken är också att med
humor och värme uppmuntra samtal om psykisk ohälsa. En annan ambition är
uppmuntra människor som mår dåligt att börja motionera. Och då kan en springtur
på 209 meter kanske tjäna som en början. Förmodligen har många av deltagarna
gått igenom betydligt värre och längre prövningar än det.

Även i år har pressutskicket fått en skojig utformning av
förment läkarordination: En hantel med påklistrad etikett à la apoteket.
”Ångestdämpande. Dosering cirka 30 minuter 2-3 gånger i veckan.”

För drygt ett år sedan skrev Idagsidan om verksamheten på
Fountain House, då om deras radiosändningar. Du kan läsa reportaget här.

Ångestloppet går alltså på tisdag den 23 mars. Tid: Kl 14. Plats: Götgatsbacken.

Anders Haag

Det är sällan jag gråter när jag ser på film, men jag gör det när jag ser på filmaren Maud Nycanders två nya dokumentärer, som kommer att sändas på SVT2 den 21 och 28 mars, kl 20.00. Sluten avdelning heter dokumentärerna, och utspelar sig bakom de låsta dörrrarna på den slutna psykiatriska avdelningen på S:t Görans sjukhus.

Vad är det som griper mig så? Är det människoödena? Vi får följa olika inskrivna patienter (eller dem som inte får hjälp, för att det inte finns plats). Första avsnittet fokuserar på hur det är att leva med bipolär (manodepressiv sjukdom). Hur är det att bli tvångsintagen? Hur hanterar man att vara psykiskt sjuk OCH förälder?

Det andra avsnittet handlar framför allt om människor som flytt sitt hemland av olika anledningar – Irak, Chile, Bangladesh – men gemensamt är att dem är svårt traumatiserade. De vill alla dö. Det är deras enda önskan. De står inte ut med sitt lidande.

Självklart blir jag starkt berörd av dessa människors situation och lidande. Kvinnan från Bangladesh som blivit utsatt för gruppvåldtäkt av poliser som ett straff. Hon är också utstött från sin familj. Fadern anser att han inte har någon dotter längre. Hon har ju dragit skam och vanära över familjen. Kvinnan gråter och gråter, gör oupphörliga självmordsförsök, trots ständig övervakning. Samtidigt får man som tittare indirekta rapporter om hennes nioårige son, fosterhemsplacerad och djupt olycklig.

Mitt i filmen kommer ett fax till avdelningen. Det är slutgiltigt beslut att kvinnan ska utvisas från Sverige. Hon har inte tillräckliga asylskäl. Då brister det.

Men det som ger ett än starkare intryck är att personalen faktiskt bryr sig, även överläkaren. Dem verkar göra sitt bästa, och lite därutöver. Här är vi långt från Gökboet och andra skräckskildringar av slutna psykiatriska avdelningar. Och ett syfte för Maud Nycander att göra filmerna har just varit att spräcka myterna om den här för så många okända världen. Maud har också velat få bort stämpeln av skuld och skam som satts på psykisk sjukdom.

Jag kommer att tänka på Idagserien Piller eller prat. Den handlade förvisso inte om psykisk behandling på slutna avdelningar, utan om den debatt som uppstod kring Socialstyrelsens ambition att deprimerade och ångestfyllda patienter i första hand skulle få psykologisk behandling och i andra hand piller.

På S:t Görans slutna psykiatriska avdelning får patienterna rikligt med piller. De (som behöver och vill) får också ECT, elchocker. Uppenbarligen är dem i starkt behov av detta. Men som sagt. Det som får mig att fälla en och annan tår är att personalens hjärtan är öppna för medmänniskornas lidanden, och att de tar sig tid att sitta ned och trösta, hålla i handen, och prata.

Per Söderström

Amerikanska forskare lanserar ett nytt begrepp för vårt
sexliv, med betoning på liv. SALU (sexually active life expectancy) ska ge en
vink om hur lång tid man har kvar som sexuell varelse. På svenska blir det väl
något i stil med ”sexuell livsprognos, SELP”.

En 55-årig man kan räkna med ytterligare 15 år av ett aktivt
sexliv. En kvinna i samma ålder har mindre än elva år kvar. 55-åringar med god
eller utmärkt hälsa kan addera fem till sju år för män och tre till sex år för
kvinnor.

Samtidigt tycks inte de äldre kvinnorna sakna något viktigt.
I kategorin 57 till 85 år som inte lever med en partner var bara 11 procent av
kvinnorna intresserade av sex jämfört med 57 procent av männen i samma
åldersspann. I den äldsta
åldergruppen, 75 till 85 år, var 40 procent av männen och 17 procent av
kvinnorna sexuellt aktiva.

– Intresset för sex var större för män och den
könsskillnaden ökar med åldern, säger den forskningsansvariga, gynekologen
Stacey Tessler Lindau vid University of Chicago, enligt eurekalert.org.

Forskarna har gått igenom två stora enkätundersökningar med
3 000 deltagare i varje, den ena från 1996 och den andra från 2006.

Slutsatsen är att männen förlorar hälsan och dör tidigare än
kvinnor, som i stället förlorar sexintresset men lever längre. Resultatet
publicerades på British Medical Journals webbplats.

Anders Haag

En psykoterapeut jag känner brukar ta emot personer som är eller varit med i en nyandlig rörelse under dess mest sekteristiska och dynamiska fas. Han har också behandlat missionärsbarn, barn till föräldrar som varit kristna missionärer i olika länder och placerat sina barn på internatskolor under tiden.

Kanske inte helt förvånande har han lagt märke till liknande psykologiska problem som kan uppstå hos dessa människor. Problemen handlar mycket om en känsla av rotlöshet och otrygghet som kan förfölja en långt upp i livet.

I senaste numret av Sändaren (nr 4 / 26 februari 2010/ årgång 19) berättar olika missionärsbarn om sina svårigheter. En del klarade av separationen från föräldrarna ganska bra, för andra var det tuffare. Johan Löwendahl säger exempelvis att han var ledsen under mycket långa perioder.

Han längtade efter sina föräldrar och hade svårt att sova på nätterna. Hur bra barnen klarade av situationen berodde bland annat på vilken personal som fanns på internaten. Några av ”barnen” menar att ibland var det personal som inte alls var lämplig för att ta hand om utlämnade barn.

Dan Johansson tycker att han klarade sig ganska bra. Han längtade efter sina föräldrar, men lärde sig också att bli självständig tidigt och han fick rika erfarenheter genom sin multikulturella uppväxt. Fast han anser också att han numera har svårare att knyta an till andra människor och att bygga djupa relationer. Han tror att det beror på alla avsked han fick upplev under den tidiga barndomen.

Det äkta paret Aina och Ingvar Stenberg ger läsaren föräldraperspektivet. De led när de var tvungna att skiljas från sina barn och kan än i dag få tankar om det gjorde rätt mot sina barn. Men när det begav sig var blev de snabbt upptagna med allt arbete de skulle utföra och detta skingrade skuldtankarna. Den heliga missionen var värt priset tyckte de då, i dag är de osäkra på om de skulle betala det höga pris som det trots allt kostade.

Ideal och höga mål kan inspirera och driva människor till att utföra ett storartat arbete. Men det är lätt att glömma bort sina egna primära behov och behoven hos dem som står en nära. Brinner man av en eld för ”sanningen” (eller pengar eller makt) är det lätt att man inkapslas i en illusion. När den går sönder kan mycket vara trasigt i själen och i andras själar.

Anders Haag

I dag är det premiär på den lilla Stockholmsbiografen Zita för en film med en mycket lång titel: Your mind is bigger than all the supermarkets in the world. Some guidance for a lost westerner.

Jag vet inte ens om man kan kalla den en film. Filmens innehåll är ett pågående samtal mellan dokumentärfilmaren Cecilia Neant Falk, som befinner sig i en livskris, och den buddhistiske lankesiske läraren Upul Nishanta Gamage. Cecilia ställer frågor om livets mening, sinnets splittring och rastlöshet, om tid, minnet, våld, föräldraskap och arbete. Upul svarar stillsamt och djuplodande utifrån sitt buddhistiska perspektiv.

Samtalet är indelat i olika kapitel, och varje kapitel illustreras med en rörlig stillbild. Kameran är riktad mot en träddunge, mot ett storslaget landskap och så vidare. Träden rör sig i vinden, molnen rör sig över landskapet och kastar skuggor. I övrigt händer ingenting, förutom att samtalet flyter på.

Ändå skulle jag vilja säga att filmen är sevärd, eller snarare hörvärd. Upul Nishanta Gamage svar på Cecilia Neant Falks viktiga frågor är jordnära, lite ödmjukt trevande, men samtidigt givande. De berör, och kan mycket väl förändra ens synsätt på sin egen existens här på jorden. Hur lever jag egentligen mitt liv, och varför?

Per Söderström

Vad inbegriper du i uttrycket ”att ha sex”?
Bortsett från eventuell förlägenhet inför detaljer borde frågan vara lätt att
besvara. Men det är den inte, åtminstone i USA. När Kinseyinstitutet i Indiana
ställde frågan till 486 personer i åldrarna 18 till 96 år varierade svaren
betydligt beroende på vilken form av ”sex” som avsågs. Här är några
resultat:

Runt 30 procent i hela gruppen och ännu fler bland äldre och yngre män ansåg inte att oralsex är riktig sex.

Analsex då? Inte sex, svarade två av tio. I gruppen män över 65 år ansåg varannan att analsex
inte är sex och fick medhåll av var tredje kvinna i den ålderskategorin.

95 procent instämde i påståendet att ett vaginalt samlag
mellan man och kvinna är sex, men andelen sjönk till 89 procent om mannen inte
fick utlösning.

– Forskare, läkare, föräldrar och sexrådgivare ska vara
mycket uppmärksamma och inte förutsätta att deras egen definition av sex delas
av den som de talar med, vare sig det är en patient, en elev, ett barn eller en
deltagare i en forskningsstudie, säger Brandon Hill, en av forskarna vid
Kinseyinstitutet.

Redan 1999 undersökte Kinseyinstitutet hur studenter
definierade sex och fick liknande svar som nu. Den undersökningen gjordes strax
efter den så kallade Lewinsky-affären, där USA:s dåvarande president Bill
Clinton uppenbarligen inte räknade oralsex som sex. ”Jag hade ingen
sexuell relation med den kvinnan”, sade han då.

Nu oroar sig forskarna för den otydliga terminologin
bland folk gör att viktiga hälsobudskap missar sina mål.

– Om folk inte anser att vissa beteenden är sex kan de
tro att råd om sexuell hälsa inte riktar sig till dem. Aidsepidemin har tvingat
oss att bli tydligare om sexvanor, säger sexforskaren William L Yarber i ett
pressmeddelande.

Susen Schultz

Vi slänger alldeles för mycket mat som det inte
är något fel på, vi köper för många julklappar och åker så långt bort på
semestern att våra koldioxidfotavtryck mäter extra large upphöjt i hur mycket
som helst.

Vi vet om det och vi vet att det inte är bra. Men vi vill ju
inte bli matförgiftade och den klena närvaron i våra käras liv vill vi gärna
kompensera med en gåva eller tio. Dessutom har vi väl gjort oss förtjänta av
lite sol och värme?

Så där håller vi på och rationaliserar. Man får ha
förbarmande med oss stackars människor. Men man skulle också kunna anklaga oss
för att vara hycklare.

Upprörande? Ja, egentligen betydligt mer än när ÖoB gör
precis tvärtom och inte hycklar över huvud taget. Just nu triggar varuhuset
alla oss fullblodskonsumenter med en tävling där den kund som har längst kvitto
kan vinna pengar. De anställda står beredda att mäta.

Och misstänker man att ens kvitto inte kommer att bli
tillräckligt imponerande, kan man ju för säkerhets skull alltid slänga på en
dörrmatta för tio kronor, ett hundkoppel för 15 spänn eller varför inte tre
penslar av allroundtyp? Pris endast 27 kronor.

Galen prisfest? Det var inte jag som sa det.