Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Maria Carling

Maria Carling

Från och med igår kunde fransmän som
handlar på Lidl njuta av en skandinavisk fest. Délicieusement suédois!
Saveurs nordiques! utropar reklambladet från Lidl som mina svärföräldrar i Nantes
har mejlat en kopia på.

Man skäms. Ett land med
fantastiska bakverk och minst en seriös konditor och ett antal bagare i varje stadsdel ska välja
e-nummerstinna dammsugare, muffins och skorpor från Lidls svenska (?) märke Södergården.

Globaliseringen har gett oss så mycket gott att äta. Är detta vad vi har att ge tillbaka?

Svenska köttbullar och kall fruktsoppa i stället för tournedos och crème brulée?

Danskarna får ta ansvar för att de exporterar mentolvodka från karamellfabrikanten GaJol.

Bäva månde fransmännen för nordmännen – än en gång.

Mon Dieu!

Anders Haag

Sverige. ett land med en mycket annorlunda kultur. Här tror få på Gud – om man nu vågar ställa den frågan – och få går till kyrkor, moskéer, synagogor eller tempel. Är man religiös har man oftast sin egen privata uppfattning och man talar inte gärna om den.

Om detta skrev jag i inledningsartikeln på Idagsidans nya serie Guds återkomst.

I den stora mejlskörden jag fått som en respons på serien och på vår läsarfråga ”vad är Gud för dig” hittar jag ett brev från frilansjournalisten Gudrun (!) Renberg. Hon uppskattar serien men länkar också till sin egen blogg.

Från sin nuvarande utsiktsplats, Senegal, skriver hon om hur alla i Senegal, och hon menar alla, talar om Gud, sjunger om Gud, och hänvisar till Gud i var och varannan mening. Tror man inte på Gud ses man som väldigt konstig.

Gudrun Renberg reflekterar över hur det skulle vara om detta kulturklimat rådde i Sverige. Om man hörde karismatisk musik och lovsång i vart och var annat gatuhörn. Hur skulle det kännas? På sin plats, i sitt eget sammanhang (i Senegal) kan Gudrun uppleva det som charmigt. Men hon bävar för tanken att atmosfären vore likadan i svenska städer och byar. Läs hennes blogg. Den ger svindlande perspektiv.

Per Söderström

Lenny Asp har läst artikeln om betydelsen av när på året man är född för att nå framgång i idrott och dessutom gjort lite statistik över ishockeyspelare i pågående OS. I natt, under i OS-hockeyns periodpauser, kollade han upp trupperna i Kanadas och Tjeckiens herrlag och kom fram till det alls inte fanns någon övervikt för spelare som är födda tidigt på året. Nej, kvartal 3 dominerade med 30 procent av spelarna och kvartal 1 hade bara 15 procent.

Betyder det att hypoteserna om så kallad relative age effect inte stämmer? Nja. Det får framtida forskning bena ut, men det kanske är som professor Tomas Peterson säger i artikeln:

– Det fåtal sent födda som envist klarar sig kvar i ungdoms­lagen tills de vuxit ikapp har förmodligen stenhårt psyke och riktiga vinnarskallar.

Lenny Asp förefaller ha en sådan vinnarskalle. Han är född i december och var dessutom liten för sin ålder, skriver han i ett mejl. Redan i skolan spelade han fotboll med de äldre killarna.

”Likaså kommer jag ihåg när jag som liten 15-åring började spela i juniorlaget i ishockey i Hanviken där de äldsta spelarna var 20 år med mustascher, nästan fullt vuxna och spelade med A-laget i div 2. Jag blev så småningom allsvensk fotbollsspelare men egentligen var jag nog bättre som hockeyspelare i 17–18-årsåldern, trots eller tack vare den tuffa skola det var att kämpa med och mot så mycket äldre och större spelare.”

Anna Asker

Det låg ett bokpaket i mitt postfack. Sven Frostenson hade
skickat två böcker där han berättar sitt livs historia. Han började
rida vid 59 års ålder och det hjälpte honom att ta sig ur tio års depression. I boken
finns det svarta skildrat, som när han blev räddad av en polispatrull när han
gått ut i Mälaren, med tyngder runt fötterna, för att dränka sig. Men också det
ljusa, när han hos sin syster kom i kontakt med hästar och hur de gav honom
livsglädjen åter.

”Hästen behövde mig för att få mat, vatten, daglig tillsyn
och någon som kom till just honom varje dag. Och jag behövde hästen. För att få
någon annan att bry mig om än mig själv. Och någon som uppskattade mig för
precis den jag var. Det behövdes inga ord för att förstå det här. En häst
uttrycker sig tydligt och förstår bra i alla fall.” skriver Sven Frostenson i
sin bok ”Hästen bästa doktorn”

Sven Frostenson är inte ensam, flera läsare har hört av sig och berättat hur mycket hästen betytt för dem.

Susen Schultz

Den 9 oktober förra året publicerade vi de första posterna i
vår bloggserie 100 känslor: Kungen tjuvrökte och skämdes, Kanye West blev arg och Beyoncé fick våra ögon att tåras.

Varje vardag sedan dess har Linda Backman och Johan Airaksinen
från Psykologifabriken filosoferat över ett nytt videoklipp:
hat, rädsla, osäkerhet, kärlek, glädje… ingen känsla har varit för liten eller
för stor för att få vara med.

Många har haft åsikter om det. Vissa har upprörts därför att
de tycker att vi förespeglat läsarna att vi hade nya händelser att komma med;
att flera av klippen visserligen var välkända och kunde tjäna som tydliga
exempel på en känsla räckte inte – klippen var alldeles för gamla, menade man. Den debatten
bedarrade sedan vi införde rutinen att 100-känslorstämpla själva filmsnuttarna
också.

Men påfallande ofta bottnade diskussionerna i reaktioner på
vad det var Linda och John föreslog att klippet visade.

”Det är förvånande att ni feltolkar de här små filsnuttarna
så konsekvent.” skrev till exempel signaturen Argus Mittiprick om texten till
klippet där kungen blossar. Och varianter på den kommentaren har genomsyrat
reaktionerna under känsloseriens lopp.

När vi nu publicerat det 100:e och sista känsloklippet kan
ju det vara en lärdom att ta med sig: var inte så säker på att folk verkligen
förstår vad du menar nästa gång du skrattar, faller i gråt eller slår näven i
bordet.

Men mest av allt verkar ni ha gillat serien. Tack för att ni
hängt med, engagerat er i debatten och bidragit med egna klipp.

Här är finalen: en riktig extra specialare.

Anna Asker

Videon där den svenske dressyrryttaren Patrik Kittel rider rollkurträning vid världscuptävlingen i Odense i höstas startade en debatt om
träningsmetoder inom ridsporten.

Rollkur är en träningsmetod där hästen har kraftigt böjd
hals med nosen nära bringan.

Representanter från internationella ridsportförbundet och
experter enades vid en rundabordskonferens i Lausanne förra veckan om att
rollkur är oacceptabelt, skriver tidningen Ridsport.

Deras inställning är att oavsett vilken huvud- och
nackposition hästen intar så är den oacceptabel om den framkallats med tvång. Rollkur
definieras från och med nu som böjning av hästens hals genom tvång/våld – och
är därför oacceptabel.

Framöver kommer all aggressiv/våldsam ridning att ge bestraffningar
för ryttarna. Detta utreds och ska resultera i nya riktlinjer. Som ett led i de
nya direktiven kan framridningen på vissa tävlingar komma att bli tv-övervakad,
skriver Ridsport.

Per Söderström

Självklart ska även Idagsidan finnas med på Facebook. Och det har vi gjort sedan i höstas. Emellertid har vi sedan i januari bytt plats och skepnad, från en så kallad intressegrupp till en så kallad fan-sida.

Så numera hittar du oss under namnet Idagsidan SvD på Facebook. Du är självklart välkommen att bli ”fan” eller, om du så vill, en intresserad läsare.

Anna Asker

Det blir allt svårare att hitta lämpliga ridskolehästar ”Ett
gott stabilt psyke är lite av en bristvara hos dagens svenska hästar”, säger Bo
Slättsjö, som sitter i Ackordhäststiftelsens styrelse, till tidningen Ridsport.

Förklaringen är att aveln är inriktad på tävlingshästar,
vilket gör dem lite för pigga och känsliga för ridskoleverksamhet.

Cirka 10 000 hästar arbetar på ridskolor runt om i landet
och det finns ett rekryteringsbehov på cirka 1500 hästar om året.

Men ju känsligare hästarna är desto stabilare behöver
ryttarna psyke vara vara. Allt fler boktitlar handlar om mental träning för ryttare.Cecilia Löfgrens bok ”Den inre ryttaren – tänk rätt och rid bättre” kom i höstas.
Andra böcker är ”Bäst till häst”

av Nina Svartberg, ”Ryttarcoaching av Marit Deubler och Britt Weide samt ”Ridning och rädsla avSven Forsström.

Anna Asker

Natural horsemanship är ett sätt att handskas med hästar där
man utgår från hästens flykt- och flockbeteende.Sven Forsström, som Idagssidan
har intervjuat, menar att metoden ger en mycket bättre relation till hästen.
Han har flera artiklar i ämnet på sin hemsida.

Hjältarna i branschen, som John Moore och Pat Parelli, har
hemsidor med coola män i cowboyhatt, vackra hästar och soft countrymusik.

Mattias Malmgren, agronom och hästägare, mejlade en film som driver med horsemanship.

”Jag tror att människor har en genetiskt ärvd förmåga att
förstå djur och det är en förmåga man kan träna upp. Man kan lära hästar på
många olika sätt, det måste inte vara natural horsemanship”, säger han.

Anna Asker

”Det är möjligt att vara
nybörjare till häst i hög ålder om man väljer rätt sorts ridning och lärare!”
mejlar Birgitta, en läsare, och berättar att hon började rida vid 72 års ålder.
Som barn red hon några gånger i lönndom, men hennes föräldrar tillät henne inte
att rida, de var alltför ängsliga för att hon skulle skada sig.

Nu rider hon på en ridskola
som tillämpar s k akademisk ridkonst.

Birgitta citerar ur förordet till Bent Branderups bok ”Akademisk ridkonst”.

”Tro inte att du måste lära
din häst något. Vi människor kan på vår höjd locka fram det som hästen
har i sig och kan utföra av sig själv om situationen kräver det/…../ Den som
vill rida akademiskt måste skola sig själv och lära av hästarna.”

Jag har med stor förtjusning
och helt utan rädslor börjat rida, skriver Birgitta.