Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Maria Carling

Maria Carling

Föreläsaren i positiv psykologi på Harvarduniveristetet, Tal Ben-Shahar (känd för flera böcker i ämnet), radar upp fem vägar mot en lyckligare vardag i sin fyra och en halv minuter långa föreläsning.

De är måhända kända sedan tidigare och de uttrycks så där kortfattat och kärnfullt som bara amerikanska akademiker kan – något som kan få oss dystra européer att sucka tungt. Men ge Tal en chans. I slutet av januari, tyngda av Haiti-rapportering och annat, är vi några stycken som kan behöva dem.

1. Acceptera smärta i livet

2. Var i det du gör, använd tiden till en sak i taget.

3. Fysisk aktivitet gör oss lyckligare säger forskningen.

4. Odla tacksamhet och generositet.

5. Förenkla livet, gör mindre istället för mer.

Susen Schultz

Att köpa saker till par som gifter sig är ju etablerat. Debenhams, som ju inte finns i Sverige längre sedan varuhuset i
Stockholm stängde 2007, satsar nu i stället på skilsmässogåvor i hemlandet
Storbritannien: kokkärl, bestick, glas, lakan, handdukar, brödrostar och
strykfria skjortor är exempel på sådant som finns på varuhusets shoppinglista
för den som vill hjälpa en nybliven singelvän, skriver guardian.co.uk.


Över huvud taget verkar skilsmässor vara heta så här i
januari. När julens påtvungna samvaro är över är det många som lyfter luren
till första bästa advokat (även om flest skilsmässor registreras i oktober i
Sverige). Kanske har de fått ett presentkort på skilsmässa i julklapp? Advokaten
Vanessa Lloyd Platt, som kom på idén att kunna ge bort juridisk rådgivning om
separationer, sålde 60 stycken på ett bräde, berättar hon. Mest var det kvinnor
som nappade och gav till olyckliga väninnor och älskarinnor som vill ge sin partner en spark i häcken för att komma till skott.

Andra tecken i tiden är skilsmässopartyn och i mars
arrangeras skilsmässomässan Starting over show i London.

Värre – eller bättre, beroende på vilket perspektiv man har
– lär det bli: nu när finanskrisen börjar lätta är det säkert fler som vågar göra slag i saken och skilja sig.

Hurra?

Susen Schultz

En mattjurig 1-åring kan klara sig väldigt länge utan mat. Ändå gnager oron där; får hon i sig tillräckligt? Hur vet jag det? Och hur gör jag för att inte snava ner i trug- och tjatträsket?

Nu har du – och jag! – chansen att ställa våra frågor om barn och mat. Barndietisten Sara Ask svarar imorgon mellan klockan 9 och 11. Titta in på vår websida då – eller ställ din fråga redan nu genom att klicka här.

God matro!

Susen Schultz

Det är mycket varg nu. Jägareförbundets Torsten Mörner skriver på Brännpunkt att vargen inte alls är något hotat gosedjur. Lars Berge förklarar hur den synen kraschar mot perspektivet hos alla oss skogsmullefierade vuxna som tror att naturen i alla lägen är vår vän.

Det är antagligen orättvist att kalla Mörner för blodtörstig varghatare och det Berge beskriver för verklighetsfrånvänd gråbensromantik – men visst är debatten polariserad. Det är ont om respresentanter
som är lite av bägge delar; som både vill värna vargen men som också tycker att det
kan vara på sin plats med en kontrollerad jakt.

Men hur kan man vara både
och? Tja – själv tar jag tåget åt nordväst. Jag går ombord vid Stockholms
central som rovdjursälskare och kliver av två timmar senare som en som tycker
det kan vara idé att plocka fram bössan ibland; inte för att jag tror att ett gäng Lennart ”Jägarna” Jähkel-typer ska langa in mig i nåt fyrhjulsdrivet,
terränggående fordon och dra ut på närmsta kalhygge om jag vädrar mina
storstadsåsikter. Nej, utan för att mina
vänner på orten kämpade i många år för att hindra rovdjuren från att lägga
tassarna på fåren.

Vi vänner slöt upp och hjälpte till att förstärka hagarna
och försvåra för – i det här fallet – lodjuren att ställa till blodbad.

När det inte hjälpte, togs fåren in på gården. De stora katterna fattade inte den vinken utan följde
efter. I kombination med svårigheterna att få ersättning för rivna djur blev det för mycket för mina vänner. De gav upp och sålde de får som fanns kvar.


Så kan alltså det dubbla
förhållandet till rovdjuren se ut. Men det är många historiska och kulturella
känslolager vi måste igenom innan vi får en nyanserad debatt om framför allt
vargen – den saken verkar klar.

Idagsidan har skrivit om det. Artikelserien om våra känslor inför rovdjuren hittar du här.

Susen Schultz

Idag publicerar vi ett urval av läsarreaktionerna på den nyss avslutade
artikelserien Globala familjer. Många kloka tankar har vi fått ta del av, men
allt får inte plats i spalterna. Det gäller till exempel ett mejl från Caroline
som sedan flera år bor i Sverige igen efter en längre tids utlandsvistelse i
Europa. En av de reflektioner hon gjorde vid sin hemkomst ger jag utrymme åt här
i stället:

”Några
ord som tycks helt ha försvunnit ur den svenska vokabulären är tack, förlåt och
ursäkta. Ett exempel var när jag stod i en ICA-affär och skulle välja bröd ifrån
deras ”bageri”. Jag stod där alldeles ensam framför hyllan, då jag plötsligt
får en hockeytackling i sidan. Jag blev totalt överrumplad och såg då en man i
60-70 årsåldern. Jag frågade då vad han höll på med och han svarade ”du
flyttade ju inte på dig”. Svar: Jo om man ber mig, tyvärr har jag inte ögon
i nacken.”

Mina egna
globala erfarenheter kan inte på långa vägar mäta sig med Carolines eller det
som familjerna vi porträtterat i artikelserien varit med om. Förutom lite allmänt
kringvimsande, hade jag förmånen att få tillbringa knappt ett år i Kalifornien
för en tid sedan.

Men efter den korta frånvaron från mitt älskade Sverige,
gjorde jag samma iakttagelse som Caroline. Trots att jag nu varit hemma i två år,
gör det fortfarande ont och väcker frågor hos mig att just orden ”tack” och ”förlåt”
inte används oftare än vad som sker. Jag inser hur mycket jag saknar frasen ”how
do you do” som jag före USA-resan så ofta raljerade över för dess till intet förpliktigande
innehåll.

Nu undrar jag istället varför ingen (det vill säga, inte jag heller)
kan säga ”hej” eller åtminstone bara nicka som ett ”jag ser dig” när man står i
ett offentligt utrymme och väntar på hissen tillsammans. Och om man råkar putta
till varandra eller behöver passera en medmänniska i ett trångt utrymme – som i
rulltrappan i t-banan – varför inte bara säga ”förlåt mig”?

Men kanske är det jag och Caroline som
har fel; kanske har vi bara hakat upp oss och letar brister, istället för att inse
att de sociala tillkortakommanden vi noterar uppvägs av alla föredömliga
situationer som vi kanske inte noterar?

Eller är
det trots allt så att svenskar är ovanligt ogina? Eller blyga? Eller… ja, vad
tror du?

Susen Schultz

Kina är ju bland annat känt
för att plagiera. Men betyder det att människorna där kan härma vad som helst;
kan de plagiera psykoanalys på samma sätt som en Louis Vuitton-väska?

Den som undrar är tyska
Anne-Marie Schlösser. I senaste numret av International Forum of Psychoanalysis
berättar hon om sina erfarenheter av att vidareutbilda kinesiska psykiatriker
och psykologer. Två gånger om året strömmar de till Shanghai. De kommer långväga
ifrån och har betalat en halv månadslön för att kunna sätta grundkursen i
psykodynamisk psykoterapi som en punkt i sina cv-n. Sådana kunskaper innebär
goda chanser till karriärklättring i öst.

Men att exportera
Oidipus och hans vänner rakt av – det går inte. Förstås. Just detta med att
plagiera är ett av problemen. Enligt konfuciansk modell är den person vis som
kopierar mästarens kunskaper. Mästaren ger råd och tillrättavisar och ska inte
ifrågasättas. Detta avspeglar sig inte bara i förhållandet mellan Schlösser och
hennes lärljungar, där hon förtvivlat försöker få till stånd diskussioner och
feedback på det hon lär ut, utan också i förhållandet mellan terapeut och
patient: terapeuten säger vad patienten ska göra. Dessutom kan eventuella
patientföräldrar lägga sig i och kräva besked om resultat, något som terapeuten
gärna förmedlar – alltihop ett enda stort no-no sett med västerländska
psykoanalysögon.

Självförverkligande och
fokus på det egna jaget, en viktig del inom psykoanalysen, kan vara förknippat
med starka skamkänslor, och vid ett tillfälle när Schlösser ska föreläsa börjar
tolken stamma och rodna. Ämnet är masturbation. Sådant pratar man helt enkelt
inte om.

Kommunistpartiet har
gjort ”befrämjandet av befolkningens psykologiska harmoni” till ett uttalat
politiskt mål. Samtidigt tar varje år två miljoner kineser sitt liv och
ytterligare en kvarts miljon försöker göra det. Globaliseringen innebär också möten
med sexualiserade västmedier och nya krav på att hävda sig själv som krockar
med diametralt andra värden. Därmed frodas skammen och ansikten tappas i sådan
omfattning att social fobi blivit ett allt vanligare problem. Till exempel.

Att Kina behöver
psykoanalys är Schlösser därför övertygad om. Men för att undvika framtida
dikeskörningar i kunskapsöverföringen behövs vad hon kallar ”interkulturell
kompetens” – alltså insikt om att psykoanalysen visserligen är universell men
att innehållet är annorlunda: känslor undertrycks av andra skäl och effekterna
av det tar sig andra uttryck.

Så är det säkert. Men
hur kan man som västerländsk kunskapsförmedlare vara så oinsatt? Särskilt om
man som Schlösser är tysk. Hennes hemland är ju Europas ivrigaste investerare i
Kina. Det måste finnas hur många tyska företag som helst på plats som hon hade
kunnat konsultera för en snabbguidning i kulturskillnader innan hon gav sig i
kast med sitt uppdrag. Hade hon slagit en signal till någon personalsamordnare
på Audi eller BMW hade hon säkert kunnat räknat ut att Oidipus bor också i Kina –
han uppträder bara i annan skepnad.