Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Susen Schultz

Susen Schultz

Vi är så glada över att vår serie om Globala familjer engagerar; många av kommentarerna här på nätet och de mejl vi
får in som reaktioner på artiklarna både förstärker och ger nya perspektiv på
temat. Här är några exempel:

Maria Sjöstrand, som vuxit
upp utomlands, vittnar om hur provocerande det kan vara för omgivningen att hon verkar svensk utan att riktigt kunna relatera till de koder, värderingar och
traditioner som gäller här. Så här skriver hon också: ”Att bli förälder i
Sverige, när man inte har en identitet i det som ens egna barn växer upp i, är
också en aspekt på att ha vuxit upp utanför Sverige, att få egna barn vars
identitet man inte riktigt kan spegla sig i. Man förväntas ju att vara en ”svensk”
förälder…”.

Diskussionerna handlar
mycket om språk och identitet. Men att man inte måste flacka klotet runt för
att funderingar runt de frågorna ska uppstå, är ”En lycklig mamma” ett exempel på. Så här
skriver hon: ”När man läser om de globala familjerna kommer massor av minnen
fram som är blandade med sorg, ångest, hopp, glädje…”. Hon flyttade runt i
olika delar av Irak som barn, eftersom hennes pappas jobb krävde det: ”Skillnaden
mellan olika delar av Irak var – och är fortfarande – så stor att det kändes
som man bodde i olika länder. Jag är själv kurd och vi bodde i arabiska städer
också. Jag var varken kurd eller arab i min identitetskänsla”, skriver ”En
lycklig mamma”.

Fortsätt gärna mejla och kommentera: vilka är dina erfarenheter av globalt familjeliv? Du har fram till den 12 januari på dig; då publicerar vi valda bidrag i pappers-SvD.

Serien om Globala familjer fortsätter på måndag. Då får du läsa om Malkom. Hans mamma är svensk
och pappa är etiopier. Familjen bor nu i Uppsala men Malkom själv längtar
tillbaka till high school och kompisarna i Washington DC.

När den artikeln
publiceras har ett nytt år – och ett nytt årtionde – tagit sin början. Som
alltid är det en blandning av bävan och nyfikenhet som präglar åtminstone min känsla
inför ett färskt år. Vad som helst kan hända, på gott och på ont. Så är det ju
alltid, men i början av ett nytt år finns inget facit alls och det kanske är förklaringen
till att allt känns så pirrande stort just nu.

Det jag vet är i alla fall att Idagsidan kommer att förbli som du lärt känna den – men den kommer att utvecklas och bygga
vidare. Det kommer att märkas under 2010. Och som alltid kan du vara med och påverka – till exempel genom att tipsa om sådant som du gärna skulle vilja att vi skrev om.

Men innan du gör det vill jag bara säga: Gott Slut och ett Ännu Bättre Nytt År!

Susen Schultz

Läser i kollegan Harry Amsters blogg att Van Morrison blivit
pappa igen. Hur gammal telningens moder Gigi Lee är framgår inte. Själv har
artisten hunnit bli 64 år. Men om de nya rön vad gäller äldre mammor skulle
visa sig vara applicerabara även på män, så har inte bara Van Morrisons låtar
utan även han själv potential att bli en evergreen. I en hyllningsartikel till
mödrar 40+ har Psychology Today hittat en studie som visar att gamla mammor har fyra
gånger så stor chans att leva tills de blir 100 än vad yngre mammor har.

Susen Schultz

I morgon smäller det: då är det premiär för Idagsidans julserie Globala familjer. Här får du träffa Sara som är TCK – third culture kid: hon och hennes familj har flyttat runt under hela hennes uppväxt. Det har gjort Sara till världsmedborgare – men också till en människa som inte riktigt vet var hon hör hemma och med en sorg i hjärtat över de platser hon lämnat.

– Vi är bara första generationen. När världen blir allt mer mobil kommer vi att bli många, många fler, säger Sara.


Du får också läsa om mormor Madeleine som packat pepparkaksdeg och en briospis när hon nu drar till Bali för att fira jul med halvlankesiska barnbarnet Ester som bor där.

Och i den indisk-svenska familj vi intervjuat, längtar 15-åriga Nitya efter att få lämna Kerala för Ekerö: I mammas hemland är skolan softare och det ska bli gott att få köpa godis på ICA, tycker Nitya.

Det här är bara några smakprov, artikelserien Globala familjer sträcker sig över jul och nyår. Har du egna erfarenheter av att vara global familj, hör gärna av dig. God läsning!

Susen Schultz

Jul och hemkänsla är nära förknippade med varandra. Men det
behöver inte alls vara så att hemkänslan infinner sig när vi tänder juleljusen
i boets stilla vrå. I stället kanske den infann sig vid själva införskaffandet
av ljusen – helt enkelt för att vi är mer vana att shoppa än att ta det lugnt
och titta på brinnande stearinljus.

”Hem” är nämligen inte en geografisk plats,
utan en känsla som har att göra med vad vi brukar hålla på med. Det är i senaste numret av Lunds universitets tidning, LUM,
som jag läser om etnologerna Tom O´Dells och Robert Willims forskning om vad
som skapar hemkänsla.

Hemkänsla har alltså med vanor att göra. Frågan blir då vad den insikten gör med förståelsen av Peter
Jöbacks Jag kommer hem igen till jul eller Bing Crosby-dängan Jag drömmer om
en jul hemma. Kanske att det bara är blaj när vi klagar över stressen runt den
storhelg som nu rusar emot oss; att det varken blir jul eller hemkänsla utan en
rejäl shoppingrusch först.

Anna Asker

Det är alls ingen konst att få barnbarnen att skriva
önskelistor, skriver mormor Eva, 77 år, i ett brev apropå Idagsidans artikel om
att barn i dag redan har det mesta de behöver.

Hon bifogar barnbarnens önskelistor där 11-åringens med 35
saker vållar mest huvudbry. ”Japanska läroböcker” och ”bandspelare som man ej
kan spela in på” är inte alldeles enkelt att köpa. Men önskelistan är fylld av
omtänksamma förklaringar till mormor som ”Band = grupp som gör musik” samt tips
på överraskningar: ”Jag vill ha barnsliga leksaker! Man är inte vuxen i
11-årsåldern!” ”Om du planerar att ge pengar, göm småpengar här och där i
stället för att bara langa fram en tråkig hundring.” Och för genusmedvetna mammor
kan det vara en tröst att prinsessåldern har ett slut. ”Ge mig saker i min
stil, byt ut det rosa mot svart och prinsessorna mot spöken och dödskallar. Men
även jag gillar gulliga saker, fast lite mer i min stil.”

Den hästintresserade 13-åringen har 40 saker på listan och
hon är väl medveten om att hon inte kommer att få allt. ”Sadel (HAHAHAHAHA Typ
30 000:-)”

Hon skulle bara veta att mormor kommer att låna David Copperfield och Oliwer Twist på biblioteket och slå in som julklappar. Men tjejerna får annat också .

Maria Carling

Ständig förbättring är ett typiskt 00-talsideal för unga par, skriver danska etnologen Sarah Holst Kjær i sin avhandling – en analys vi följer upp genom att intervjua svenska par i olika åldrar i veckans idagserie Att göra kärlek.

I USA frodas förstås samma ideal, men med ”the American Twist”. Där stannar man inte vid tanken utan går vidare för fullt i handling också.

I söndagens New York Times skriver Elizabeth Weil ”Jag har ett ganska bra äktenskap. Det skulle kunna bli bättre.” Så börjar hennes långa artikel i vilken hon berättar om sitt och maken Dans ambitiösa försök att förbättra sitt äktenskap.

Elizabeth Weil konstaterar att vi har vant oss vid att försöka bli bättre på jobbet, träna mer effektvt, äta sundare, uppfostra barnen på det mest genomtänkta sättet – men vem satsar på att förbättra äktenskapet? Och vad innebär det?

Elizabeth Weil funderar vidare och får sin make, son till passionerade hippie-föräldrar, med på spåret. ”Gör-det-själv”-projekten i det slitna gamla huset i San Francisco får stanna vid att det saknas en dörr till badrummet. Nu gäller det att slipa på parrelationen.

Hur ser ett bättre äktenskap ut? Mer lycka? Intimitet? Stabilitet? Skratt? Färre bråk? Ett mer följsamt parförhållande? Fler spännande samtal? Mer superbt sex?
Både Elizabeth Weil och maken är frilansskribenter. Äktenskapsprojektet ska bli hennes nästa bok och har redan fått titeln ”No Cheating, No Dying”.

Utan att avslöja allt som händer på vägen, enligt NYT-artikeln, kan jag säga att resan går från psykonalytisk parterapi via sexterapi till något slags mål i tankar om ett ”good enough marriage”. Hon hänvisar till psykoanalytikern D W Winnicot som i BBC:s radioprogram på 1950-talet uppmanade mödrar att sluta söka perfektionism och vara ”bra nog”.

Ett ”bra nog” äktenskap karakteriseras av dess kapacitet att låta makarna växa, att ge dem styrka och mod att möta världen, skriver Elizabeth Weil.

Vad tycker du? När är ett äktenskap bra nog?