Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Maria Carling

Maria Carling

Se till att personalen fikar och pratar mycket med varandra så kommer produktiviteten att öka. Detta är resultatet av MIT-professorn Alex Pentlands studie av effektivitet på arbetsplatser, skriver Psychology Today.

Forskningsgruppen mätte personalens rörelse i rummet samt interaktion med varandra via specialdesignade mätapparater med radio, mikrofon och rörelsemonitor. Undersökningar gjordes på ett callcenter och på ett IT-företag. Trots företagens olikheter var resultaten ungefär desamma. Produktiviteten var 10–15 procent högre hos dem som fikade och pratade mer än sina kolleger.

Pentland drar slutsatsen att en stark sammanhållning mellan medarbetarna, ”stammen” skulle man kunna säga, är en av de mest bidragande faktorerna för både produktivitet och trivsel på jobbet. Vid kaffeapparaten utväxlas så kallad underförstådd kunskap som stärker gemenskapen och ökar kittet mellan medarbetarna.

Alex ”Sandy” Pentland är en av världens mest citerade vetenskapsmän. Newsweek listade honom nyligen som en av de 100 personer som kommer att vara med att forma det här seklet.

Susen Schultz

Underground Psychology är den fyndiga rubriken på en
underhållande genomgång i Slate Magazine av de beteendestudier som sedan 60-talet gjorts
på tunnelbanor runt om i världen. Artikelförfattaren konstaterar att t-banan
utgör en fantastisk möjlighet i sin egenskap av rullande beteendelaboratorium;
t-baneresenärer är inte alls bara en samling hörlursförsedda stenansikten som
satt sig själva på existentiell standby i väntan på att lämna A för att nå B.
Nej, spännande saker händer när klass, kön och sociotoper av varierande slag
slumpmässigt packas ihop på liten yta med hjul. Klart att psykologer, beteendevetare
och deras studenter inte kan hålla sig därifrån. Här är några av de fynd de
gjort genom åren:

  • Att
    resenärer inte överlåter sin sittplats åt någon som bättre tycker sig
    behöva den, beror på att de inte blir tillfrågade. En klar majoritet reser
    sig om de får frågan – men inte om den som ber om platsen försöker förklara varför de tycker att de ska få överta den.
  • Den
    som stirrar på andra minskar chansen att få hjälp om något skulle hända.
  • Kollektivtrafikresenärer
    i städer är mindre benägna att möta andras blickar. Det beror inte på
    bristande hyfs utan på att man vill undvika ”interpersonell
    överbelastning” som kan leda till social isolering.
  • Om
    någon medpassagerare beter sig underligt kan det bero på att vederbörande
    har lång resrutt. Stresshormonet kortisol har uppmätts i saliven på
    långpendlare och om deras resa dessutom innehåller byten försämras
    förmågan att bete sig ytterligare.
  • Är
    det rusningstrafik och trångt ombord avgör ändå inte slumpen vilka du
    råkar få kroppskontakt med: i påfallande hög grad sker ihopstötningar med
    människor med samma kön och hudfärg som du själv har.
  • Sist
    men inte oviktigast: vill du bli kär ombord? Då ska du placera dig nära dörrarna.
Susen Schultz

I måndags intervjuade Idagsidan Yvonne Bezerra de Mello. Hon har utvecklat en pedagogisk metod för slumstädernas barn i Rio de Janeiro, Brasilien. Många gånger är eleverna så skräckslagna och traumatiserade av upplevelser av våld, droger och misär att de får svårt att lära sig saker och att minnas. Yvonnes metod bryter ned de blockeringarna.

Hon har ett förflutet här i Sverige, med jobb, barn och barnbarn. Det var en av anledningarna till att SvD:s reporter Håkan Forsberg kunde träffa henne i Stockholm för ett samtal om hennes metod och om hennes arbetsförhållanden som är fullständigt livsfarliga; skolan som hon byggt upp i en av Rios favelor ligger precis i skottlinjen mellan två rivaliserande knarkligors territorier.

Men trots den riskfyllda vardagen har Yvonne Bezerra aldrig blivit påhoppad – inte förrän nu under sitt senaste besök i Sverige. Det hände för några dagar sedan när hon gick inpå Alviks t-banestation. Eftersom det regnade hade Yvonne lagt sin sjal över huvudet. Bakom henne i rulltrappan stod en yngre man, blond, välklädd och varken full eller drogpåverkad. Han började trakassera henne, säga att hon borde åka tillbaka till Palestina, att Sverige är ett land för svenskar. Väl uppe knuffade han till henne så att hon nästan ramlade på golvet.

Yvonne steg ombord på t-banetåget, med mannen strax efter sig. Där fortsatte
han att skrika fula ord, kallade henne ”smutsiga utländska hora”. Eftersom
Yvonne talar svenska gav hon svar på tal – vilket gjorde honom ännu argare.

– Han var en rasist och jag sa det till honom. Men ingen i vagnen hjälpte
mig eller sade någonting, berättar Yvonne för Håkan Forsberg.

– Du vet, svenskar tycker inte om att blanda sig i. Men jag fick höra att
sådana saker händer ofta numera, på många håll i Sverige. Synd.

Det är första gången som Yvonne råkat ut för något liknande i Sverige – och då har hon som sagt ändå bott här.

– Men det händer överallt, i Sverige, i Tyskland och i andra länder i
Europa. Problemet är att om vi inte bekämpar rasismen så kommer den att öka, säger Yvonne, som lyckades bli av med mannen genom att byta vagn.

Det är bara att instämma i Håkan Forsbergs reflektion: ”Det är minst sagt ironiskt att hon kan gå fritt i en av Rios farligaste slumstäder, men inte åka t-bana i Stockholm utan att bli påhoppad.”

Maria Carling

När danska Anne Sophia Hermansen skrev en krönika i dagstidningen Berlingske Tidende om ”drengerøve”, ansvarslösa män mellan 30 och 40, bröt det ut en våldsam debatt i danska medier om jämställdhet, könsroller och singelliv på olika villkor.

”Drengerøve” är män i 30-årsåldern som blir pappor, men hellre fortsätter att spela Playstation-spel än byter blöjor. Danmark är fullt av dem, enligt Anna Sophia. Själv vill hon dock inte kalla sig bitterfitta (bitterfisse) utan hellre glitterfitta (glitterfisse).

Hennes första krönika fick 2 500 kommentarer och tv, radio och tidningar följde upp. Nu fortsätter hon att skriva krönikor i BT under rubriken ”En karriärkvinnas bekännelser”.
Anne Sophia Hermansen tigger om mothugg. Utan att blinka delar hon upp män i två kategorier: pudelmän och babianmän.

Så här skriver hon om sin erfarenhet av ”drengerøve” (i Sydsvenskans översättning av artikeln):

”När vi möter honom är han antingen en mentalt väluppfostrad hon-man som bär lyckoarmband och tjänstvilligt står redo att massera dina fötter i terapeutiska oljor, eller så är han en riktig han-man, utan öron, med ett ego stort som Asien och karriärplaner som lämnar dig som arbetsänka/funktionellt ensamstående mamma.”

Det är en annan nivå på bitterfitta-diskussionen i Danmark …