Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Per Söderström

Per Söderström

Säg mig hur ofta du äter din sedan länge uppskattade favoritmat och jag ska säga dig vilken livsfas du befinner dig i. Så kan man tolka en amerikansk undersökning av matvanor och livsval.

I tider av förändringar i våra personliga liv – exempelvis nytt jobb, ny bostadsort, nya relationer – tycks vi vara öppna för nyheter på flera områden, inte minst mat, är slutsatsen undersökningen, som gjordes vid University of South Carolina.

Forskarna lät en testgrupp välja mellan två fabrikat av potatischips: ett välkänt amerikanskt och ett för amerikaner okänt brittiskt med smaker som camembert och plommon. Deltagare med stora förändringar i sina liv valde de brittiska chipsen, vilket indikerar att större förändringar i livet är lämpliga tillfällen att byta personliga vanor, enligt professor Stacy Wood som ledde testet.

Resultatet överraskade henne:

– De flesta av oss kan nämna vår favoritmat. Och vi tror att vi är mer benägna att välja dessa i tider av stress och förändringar. Men vi väljer gamla favoriter vid de rakt motsatta förhållandena.

Vid ett inledande försök trodde testpersonerna att andra människor väljer trygg och välkänd favoritmat när de har oroligt omkring sig. Men vid försöket med chipsen och, får man förmoda, med andra testpersoner blev resultatet det motsatta. Det vill säga:

• Lugn och trygg livsfas kombineras med invand favoritmat.

• Föränderlig livssituation åtföljs av nya och utmanande maträtter.Wood kallar det för ”the comfort food fallacy”, vilket på svenska blir något i stil med favoritmatsfelslutet. Och hon hävdar att resultatet har bäring även på andra områden, som val av musik och film.

– Många människor anser att de inte ska pröva för mycket nytt på samma gång. Exempelvis kan de tro att det inte är bra att sätta igång med nya motionsformer när de samtidigt genomgår stora förändringar. Den här studien pekar på att dessa perioder är ideala för att göra önskvärda kursändringar, just därför att vi då är mer öppna för nya möjligheter, säger Stacy Wood i ett pressmeddelande.

Just nu känner jag mig sugen på kaffe. Det har jag gjort så gott som varje morgon i hela mitt vuxna liv. Betyder det att mitt liv varit händelselöst? Nja, skulle inte tro det. Skulle snarare tro att kaffe, liksom te och frukostvanor överhuvudtaget är svåra att rubba. Vi orkar helt enkelt inte med något nytt vid den tiden på dygnet.

Susen Schultz

På lunchen igår blev jag kallad ”fröken” två
gånger på en halvtimme. Jag? En 40-plussare? Båda frökenanvändarna var i
servicebranschen, yngre än jag och män. Unga herrar, alltså. Fast så säger man
ju inte. Men fröken? Jo, en googling visar att jag inte är ensam om ha blivit
tilltalad på detta vis.

Är det en ny frökenreform på gång? Vi har faktiskt haft
en förut, för drygt 140 år sedan, när ståndsriksdagen avskaffades. Då var det
en jämlikhetsfråga, anförd av Aftonbladet. Dittills hade bara adelsflickor förbehållits
rätten att kallas fröken. Nu skulle här inte göras skillnad på ogifta kvinnor.

Sedan dess har tiden gått och sist jag checkade av mina
föreställningar om ”fröken” innebar hon i ökande grad något förtorkat
och tragiskt ju äldre hon var. Såvida hon inte jobbade på förskola eller som
restauranganställd, förstås. Hade då varit nu, hade alltså smockan hängt i
luften.

Men nu är det 2009 och åldersfaktorn i begreppet
”fröken” har fått en annan innebörd. De unga baristorna och
gatuförsäljarna spinner med allra största säkerhet på den tabubelagda
övertygelsen att ung är lika med vacker är lika med lyckad, härlig och
köpsugen. Genom att kalla mig fröken ska jag antagligen bli så smickrad att jag
tar en kaka till.

Samtidigt sätter frökenfrågan fingret på vår skriande
brist på tilltalsord. Behovet blir akut, som alla föräldrar känner till, när
ens barn på bussen eller i affären, oförblommerat pekar och stirrar på
främlingar som man då måste försöka relatera till på ett avspänt sätt.
”Mannen”, ”killen” och ”pojken” går ju bra. Men
hur fyller man luckan mellan ”tjejen”, ”flickan” och
”tanten”? Jag har försökt med ”kvinnan”, ”damen”,
”människan” och ”personen”. Alla alternativen känns aviga.

En gång för länge sedan var det helt i sin ordning att
tilltala okända kvinnor som ”fruntimret”. Men man ska kanske inte
väcka den björn som sover.

Maria Carling

Jag ska erkänna det genast. Jag har inte sett tv-programmet Svenska Hollywoodfruar, men jag har läst Anna Ankas inlägg på Newsmill och såvitt jag förstår vill hon slå ett slag för hemmafrurollen.

Anna Anka får gärna tala sig varm för hemmafruar. Men kan hon tala utifrån egen erfarenhet? Knappast. Vad jag förstår arbetar hon inte bara heltid utan dygnet runt åt sin make.

Ankas ”hemmafruroll” verkar snarare likna det som föräldrar till funktionshindrade barn eller makar utför när de inte får någon hjälp av samhället – ett fenomen som för övrigt lär vara vanligare i USA än här. Men, för all del, om man har gott om pengar och inte har något behov av egen tid så måste man ju få göra det valet.

Debattera gärna hemmafru-rollen, men att vara vit mans slav som måste följa varje steg han tar handlar knappast om att vara hemmafru, även om man kallar delar av dygnets arbete för att man är assistent.

Susen Schultz

Fotbollsmamman ­– minns ni henne? Förortsmatriarken, som hade fullt upp med
att lasta in ungarna i minibussen och köra dem till till träningar och andra fritidsaktiviteter.
Fast det var inte det som gjorde henne så omtalad och begärlig. I stället antogs
hon och hennes medsystrar vara en stor och stark grupp som kunde avgöra omvalet
åt Bill Clinton 1996. Eftersom
många förortskvinnor i slutänden mycket riktigt röstade på Clinton, anses
fotbollsamman vara ett vinnande koncept att försöka återuppfinna i uppgraderat skick. Hittills har det väl gått – sådär.

2004
förutspådde valstrateger ”säkerhetsmamman”.
Definitionen var en kvinna med barn som prioriterade frågor om Irakkriget, terrorism och hur man skyddar sina barn.

Problemet är bara att hon inte tycks finnas. Enligt en studie från North Carolina State University är
kvinnor som får barn mer intresserade av välfärdsfrågor.

Sist men inte minst försökte Sarah Palin, om nu någon minns henne, locka
mammor genom att lansera sig som hockeymorsa. Nu visar samma forskning att
föräldrar över huvud taget inte drogs i högre utsträckning än andra till
republikanernas kontroversiella vicepresidentkandidat.

Nej, mammor är inte
lättfångade
. Så det ska bli intressant att se hur det går för den nyligen
upptäckta Iphone-mamman, som än så länge inte är en politisk faktor. Däremot
får hon applikationsutvecklarbranschen att gnugga händerna. En omskriven undersökning
från annonsnätverket Greystripe visar att var tredje Iphone-ägare är mamma med
stort inflytande över familjens shoppingvanor. En kassakossa, alltså – såvida
hon inte sitter med bägge händerna på ratten, på väg till någon fotbollsträning.

Maria Carling

Till skillnad från den amerikanska sajten Flylady som
vill fostra oss att hålla ordning på kaoset genom att erkänna att vi
lider av CHAOS (Can’t Have Anyone Over Syndrome) vill illustratören och trebarnsmamman Lotta
Sjöberg att vi sänker ambitionsnivån och bjuder hem – rakt in i röran.

Efter att ha tagit en provprenumeration på en blank tidning med ”inspirerande inredningsreportage” blev Lotta Sjöberg provocerad. Hem har blivit mer statussymboler att visa upp än platser att leva i. Vi ägnar mycket energi åt att försöka hinna städa istället för att umgås och skratta i röran, tycker Lotta.

I uppror mot alla perfekta hem har hon plåtat sitt eget hus med diverse skavanker och lagt ut bilderna i albumet ”Family Living – the true story” på Facebook. Albumet gladde många i bekantskapskretsen och snart spreds det långt ut i nätverkens nätverk. Många har känt sig befriade av Lottas bilder. Facebookgruppen har redan flera tusen anhängare.