Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Per Söderström

Per Söderström

Ensam, ledsen och gammal. Nej, det är inte en rapport från ett äldreboende, men väl en bild av känslorna hos delar av den svenska bloggosfären, nämligen svenska bloggar på engelska språket.

Webbsajten www.wefeelfine.org skannar av 2,3 miljoner bloggar världen över på jakt efter meningar som börjar med ”I feel” eller ”I am feeling”. Resultatet presenteras i en mycket elegant interaktiv grafik där man kan botanisera länge efter känslolivet i bloggvärlden. Statistiken kan skäras kors och tvärs med avseende på kön, ålder, bostadsort, datum och till och med väder.

Mitt svenska exempel här ovan visar de tre ord (lonely, sad, old) som avviker mest från det globala genomsnittet. Och det förefaller bekräfta en del föreställningar om svensk dysterhet. Det är väl bara ”suicide” som saknas.

Nu är det förstås inte så förtvivlat många svenskar som bloggar på engelska, bara 207 i min sökning, men lite illavarslande är det. Jämför jag med Finland, som väl får anses ha ett grundmurat rykte om vemod, blir jag rent nedstämd (sic!). Vilka tre ord avviker mest på de 231 finska bloggarna? Jo, avslappnad, lycklig och fri (relaxed, happy, free). Hallå! Får man inte ha några fördomar kvar?

Jag väljer att inte lita så mycket på siffrorna. Vi har ju trots allt mängder av svenska bloggare som bloggar just på svenska. De är kanske mer uppåt, fast det kan jag inte veta.

Några som däremot har ägnat de globala bloggarnas känslor stort intresse är två amerikanska forskare som skapat en metod för att mäta åtminstone somliga uttryck för lycka. Peter Dodds och Chris Danforth vid University of Vermont matade in orden från wefeelfine.org i en dator. Det blev tio miljoner meningar. Varje ord fick ett värde som fastställts i den så kallade Anew-studien där en stor grupp människor graderat över tusen engelska ord på en niogradig lyckoskala. Exempelvis ger ”triumferande” (triumphant) 8,87 i snitt och ”gisslan” (hostage) 2,20. Metoden kan bara användas på stora mängder text, poängterar de.

Bland annat kom de fram till att ordet ”stolt” (proud) fick en ovanligt hög placering dagen för det amerikanska presidentvalet. Michael Jacksons dödsdag å andra sidan gav dystra utslag på hedonometern, som de kallar sin metod.



Per Söderström

Ännu en fobi, skrattfobi, har identifierats av
schweiziska forskare. Personer med skrattfobi uppfattar andras skratt som
aggressivt eller hånfullt även om skrattaren inte hade den avsikten. Det
vetenskapliga namnet är gelotofobi och har inget med italiensk glass att göra,
utan är skapat från det grekiska ordet för skratt, gelos.

Forskarna vid
universitetet i Zürich har undersökt över 23 000 personer i 73 länder och
kommit fram till att mellan 2 och 30 procent av dessa i någon mån har
skrattfobi, skriver sciencenews.org. Det stora spannet visar att denna fobi är ojämnt fördelad över världen. Däremot redovisas inte totalsiffror på nationsnivå.

Utmärkande för en gelotofob är att han eller hon inte kan särskilja lekfullt skoj från rena förlöjligandet. Personer med denna fobi uppger i lika hög grad som andra människor att de råkat ut för att bli skrattade åt. Men när förtreten rinner av ganska snabbt för de flesta känner gelotofoberna stor skam som dessutom kan förfölja dem över lång tid.

– De förefaller ha svårt för att tolka humor rätt, säger psykologen Williblad Ruch, en av forskarna.

Listan med fobier börjar bli ganska lång, se exempelvis Wikipedias sammanställning. Där nämns bland andra aikmofobi (rädsla för knivar), Paraskevithekatriafobi (rädsla för fredag den 13), ailurofobi (katter), bibliofobi (böcker) och fobofobi(!), det vill säga rädsla för fobier. Däremot finns inte gelotofobi på listan – ännu.

Nu skulle jag kunna göra mig lustig över det ivriga diagnosticerandet av mänskliga skavanker, men jag avstår. Fobier är inget att skratta åt, särskilt inte gelotofobi – det vore som att strö salt i såret.

För övrigt rekommenderar jag Idagsidans artikelserie om de mer välgörande effekterna av skratt och humor. Humor på allvar heter den.

Maria Carling

Nu är han på scoutläger, 15-åringen Matthew Robson, som skrev en av Morgan Stanleys mest eftersökta rapporter på sistone. Hans mamma hade fixat praktikplatsen åt honom tack vare att hon mötte en Morgan Stanley-anställd när hon var ute med hunden.

En enda dags arbete och lite research bland kompisarna ledde fram till en kortfattad rapport om tonåringars konsumtionsvanor, skriver The Guardian som också publicerar texten i sin helhet. Sedan han lämnade in den i fredags har mängder av företag världen över hört av sig för att få tillgång till den.

Vad är det då som väcker denna enorma nyfikenhet? Jo, en inblick i hur ungdomar använder media i sina vardagsliv, det vill säga inga märkvärdigheter alls. Vem som helst som har en tonåring i sin närhet skulle kunna utvinna samma information om bara tid och nyfikenhet räcker till.

En tydlig signal från Matthew Robson är att gratiskulturen är självklar för unga. Att twittra från mobilen kostar för mycket och ingen läser uppdateringarna ändå, reklam i tv och radio stör liksom banners på hemsidor, att betala för musik väcker motstånd. Bäva månde de medier och musikskapare som ska föda kommande generation mediekonsumenter.

Anders Haag

Att ha särskilda badtider för enbart kvinnor, och där de badande även tillåts simma med kläder på, har väckt en del reaktioner i Sverige. Är detta verkligen på kvinnornas villkor?

Ur svensk jämställd synvinkel är sådana protester fullt begripliga. Kravet på att kvinnor ska täcka stora delar av sin hud, och ibland även sitt hår, inför främmande män ses som ett förtryck. Men det är också möjligt att se reaktionerna som en del av en gammal västerländsk nedlåtande attityd gentemot andra kulturers syn på blottande av hud och nakenhet.

Den berömda indiska feministen Chakravarty Spivak har skrivit om vita mäns (och även kvinnors) behov av att ”rädda” den ”bruna kvinnan” från den ”bruna mannen”. Slöjdebatten är ett välkänt exempel på detta. Ett annat mindre känt exempel är hur europeiska kolonisatörer chockerades av en omstörtande oblyghet på söderhavsöarna, och gjorde vad som stod i deras makt att civilisera dessa vildar. Där handlade det alltså om att få framför allt kvinnorna att skyla sig med mer textilier.

Vad Spivak reagerat på mest är att den bruna kvinnans egen röst sällan hörs. Och om hon får uttala sig tas inte hennes åsikter på fullt allvar, eftersom hon ses som mindre vetande, som omedveten och styrd av sin kultur, sin religion eller sin egen etniska grupps män.

Muslimska feminister har påpekat att nakenhet och sexualitet är socialt styrd även i västerlandet. Vita kvinnor, och män, som ser sig som fria har ett begär som i själva verket är underordnat ”en kapitalistisk exploaterande princip”. Kroppen är en handelsvara och ett slagfält för kommersiella krafter. I den kontexten kan ”bruna kvinnors” undanhållande av huden från mannens blickar ses som vägran att underordna sig den kapitalistiska principen och ett hävdande av ens rätt att undgå nakenheten som ett imperativ.