Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Hanna Sofia Öberg

Hanna Sofia Öberg

”Säger skolan att du inte fanns där, så kan vi inte räkna
dina betyg.”

Det beskedet fick min ryska väninna, som har sökt till högskolan i höst. Hon intygar att det är hennes originalbetyg från Georgien som hon har
skickat in till Högskoleverket. Men när en handläggare på Avdelningen för
bedömning av utländsk utbildning ringde till hennes gamla skola i Georgien
ville personen i andra änden inte kännas vid min väninna. ”Nej, vi har aldrig
haft någon person med det namnet på vår skola”, blev svaret.

Min väninna är förtvivlad. Hon säger att hennes dröm har
krossats.

Hennes dröm är att gå socionomprogrammet på Linköpings
universitet. Hon har visserligen en universitetsutbildning från Georgien, dit
hon som barn flyttade med sin familj från Ryssland. Men hon har dragit slutsatsen att
hon också måste ha en svensk utbildning för att kunna få ett skapligt jobb i
sitt nya hemland.

Beskedet från hennes gamla skola innebär att hon inte kan
använda sina gymnasiebetyg i konkurrensen om en plats på ett svenskt
universitet. Förhoppningsvis kan hon konkurrera med sina akademiska betyg från
Georgien. Men vad händer om de inte vill kännas vid henne på hennes gamla
georgiska universitet heller?

Att leva som ryss i Georgien var inte lätt, har min väninna
berättat. Hon lärde sig snabbt att slipa bort sin ryska accent.

Jag tänker på min väninna, som så enträget strävat mot detta
mål – en svensk universitetsutbildning – ända sedan hon fick sitt efterlängtade
svenska uppehållstillstånd. Jag tänker också på alla andra i hennes situation,
för hon kan knappast vara ensam.

Jag tänker på de praktiska konsekvenser det får för henne och alla andra, men jag
tänker också på något annat. Hur känns det att vara förnekad? Hur känns det att
få elva år av sitt liv bortsuddade?

Min väninna försökte förklara för handläggaren på
Högskoleverket att det i grund och botten är en politisk fråga – att det finns
människor i Georgien som motarbetar ryssar på alla möjliga sätt. Det var då hon
fick det entydiga svar som inleder det här blogginlägget: ”Säger skolan att du
inte fanns där, så kan vi inte räkna dina betyg.”

– Men jag fanns väl! utbrister min väninna när hon
återberättar det hela för mig.

– Jag fanns – och jag finns.

Anna Asker

Det är lätt som förälder att resignera när barnets rum är
ostädat trots tusen dagars tjatande och i stället lägga sig till med åsikten
att ett ostädat rum är väl inte hela världen.

Men hur reagerar föräldrar när det verkligen går snett, när
alkohol, kriminalitet och droger kommer in i barnens liv?

Jo, även då är det vanligt att föräldrar backar och tar ett
steg tillbaka.

I senaste numret av Psykisk hälsa skriver Margaret Kerr och
Håkan Stattin, båda professorer i psykologi vid Örebro universitet, om sin
forskning. De har under fem års tid följt några tusen barn i åldern 10-18 år.

Föräldrar tenderar att reagera på två sätt när deras barn
hamnar snett.

1. De reagerar emotionellt, blir oroliga, börjar misstro
barnet, visar negativ reaktion när barnet berättar saker för dem, använder
skuldbeläggning och får utbrott.

Alla dessa sätt är effektiva sätt att tysta sitt barn,
skriver Kerr och Stattin. Negativa föräldrareaktioner riskerar att öka barnens
problembeteende.

2.Vanligt är också att föräldrar minskar sin kontroll och
gränssättning och i mindre utsträckning frågar vad barnet gör på fritiden.

Föräldrar kan ha haft den bestämda uppfattningen att barn
inte ska dricka alkohol förrän de fyller 18 år, men när barnet kommer hem
berusat blir de mer tillåtande, ”mer eller mindre alla ungdomar dricker”,
”drickande är en normal del av ungdomstillvaron”.

Föräldrastödjande arbete bör inriktas på att få föräldrar
att undvika att reagera med sarkasm, skuldbeläggning och utbrott, snarare än
att ha fokus på gränssättning, skriver forskarna. God kommunikation mellan
ungdomar och föräldrar är grunden.

Hanna Sofia Öberg

På dagens Idagsida intervjuar jag en grupp fjärdeklassare
som ser ljust på framtiden. Arkitekt, läkare, hockeyproffs och racingproffs
står på listan över deras framtidsyrken. Som en nödutgång finns också
basketproffs och fotbollsproffs. Efter att ha träffat de här barnen var jag på
ett strålande humör.

Någon dag senare läste jag en artikel i Stockholm City. Den
inleddes så här: ”Melissa Bakhtiari, 18, Khatera Ahmadzai, 18, och Leylan
Samir, 17, pluggar på Atleticagymnasiet. Samtliga siktar på ett arbete men
oroas över ungdomsarbetslösheten.”

När mellanstadiebarnen står på gränsen till vuxenvärlden
finns inga drömmar kvar. Är det så?

Jag vet inte om jag börjar bli gammal, men jag vill minnas
att det inte såg ut riktigt så illa ut för några år sedan. Då brukade
ungdomarna i de artiklar jag läste åtminstone ha vaga tankar på VAD de ville
jobba med, inte bara förhoppningar om ATT de skulle få jobba.

Den här giriga lågkonjunkturen ”som inte liknar något vi
tidigare har sett” – låt den inte få ta allt. Låt den inte få ta våra drömmar
också.

Redan när jag sökte journalistutbildningen för mer än tio år
sedan fick jag höra att det var dödfött. Jag skulle inte få något jobb.
Marknaden var överetablerad, och det vara bara dumt att tro att jag hade något
att komma med. Första gången jag sökte kom jag inte ens in. Men som tur var lät
jag mig inte nedslås. Jag såg visserligen till att ha delmål och nödutgångar.
Jag satsade inte allt på ett kort. Men jag höll fast vid min dröm. Annars hade
jag inte suttit här i dag.

Sedan dess har många branscher blivit ännu tuffare, visst är
det så. Men jag vill ändå slå ett slag för de livsviktiga drömmarna. Dröm dem!
Håll fast vid dem! Låt ingen ta dem ifrån er!

Hanna Sofia Öberg

För en tid sedan såg Helene Sigfridsson, som är
generalsekreterare för riksorganisationen Makalösa föräldrar, ett
samtalsprogram på SVT. Mammarollen var ämnet för dagen, och exempel på frågor
som diskuterades var: Är det okej om mamman går och tränar innan hon hämtar
barnen på dagis? Är det okej om hon handlar först? Eller bör hon kasta sig hem
och ta sig an sina barn det första hon gör för att räknas som en god mor?

Samma vecka fick hon en vetenskaplig rapport från
Folkhälsoinstitutet i sin hand.
Den bestod av en sammanställning av ett antal internationella studier
som hade mätt hur viktigt det är för barn med en engagerad pappa. Vad är då en
engagerad pappa? Jo, en pappa som läser högt för sina barn och gör utflykter
med barnen kan gott och väl räknas som en sådan, enligt vissa av dessa studier.

Total hängivenhet eller en utflykt nu och då.
Mamma-engagemang och pappa-engagemang. Två sidor av samma mynt? Knappast. Här
snackar vi inte ens samma valuta.

Viss tröst finns att få hos läkaren Anna Sarkadi, som är en
av forskarna bakom sammanställningen. När jag ringer upp henne betygar hon att
den typen av klena mått på faderligt engagemang tillhör det förflutna. En del
av undersökningarna i sammanställningen sträckte sig över många år och hade
rötter långt tillbaka i tiden. I moderna studier ställs högre krav på en pappa
för att han ska förtjäna att kallas engagerad. Som att han ska ta aktiv del i
den dagliga omsorgen om barnen.

Men Helene Sigfridsson har ändå rätt i att moderligt
engagemang är något som tas för givet, till skillnad från faderligt; det finns
få studier som mäter mammors engagemang, men en hel drös som mäter pappors.
Detta enligt Anna Sarkadi.

Helene Sigfridsson var en av talarna när Makalösa föräldrar
i dag inledde sin kampanj ”Eget ansvar – delad glädje” med ett seminarium på
Södermalm i Stockholm. Ett jämställt föräldraskap är syftet med kampanjen, men
också ett samhälle som har samma förväntningar på både mammor och pappor. Ett
samhälle där inte bara mamman har ett ansvar, medan pappans delaktighet
ses som frivillig.

Kampanjen handlar inte bara om att det är synd om mammorna.
Både män och kvinnor förlorar på dagens ojämställda föräldraskap, menar de
makalösa – och inte bara föräldrar utan även barnlösa förlorar på en stereotyp
syn på mammor och pappor. Och inte minst – de största förlorarna är barnen.

Kvinnorna ska inte stå ensamma med allt ansvar och alla
förväntningar. Och männen ska inte behöva finna sig i att betraktas som
inkompetenta föräldrar. Detta är det budskap de makalösa vill sprida. Och detta
är två sidor av samma mynt. Ett mynt som varken heter mamma-engagemang eller
pappa-engagemang – utan föräldraengagemang.

Per Söderström

Firandet av valborgsmässoafton lär ha hedniska rötter, såsom
en del andra trevliga högtider. Jag tänker på midsommar och midvinterblot där
den sistnämnda transformerades till den kristna julen. I mina trakter sköter
scoutkåren valborgsfirandet, som här inte är särskilt hedniskt om man med det
menar superi och handgripligheter. I år dominerades kvällen av lotterier,
fiskdamm, pilkastning, majbrasa med avslutande fyrverkeri. Och det var samma
procedur som föregående år, och året före, och året före det och så vidare.
Faktum är att det nog var mer städat än många tidigare år. Sedan
försäljningsförbudet av smällare infördes 2001 är det ganska stillsamt nere på
valborgsängen, trots tusentals besökare.

Ett dominerande inslag i bilden varje år är ungdomar i de
yngre tonåren som fladdrar runt majbrasa och lotteristånd i större och mindre
svärmar. Har man som jag trampat samma äng i mer än tio år noterar man snart
hur snabbt tiden flyr. Här möter man välsminkade fjortisar som man helt nyligen
sett tulta runt på dagis. Och småkillarna har blivit uppåt två meter långa. Så
känns det i varje fall. För tio år sedan var skattjakten ute i skogen kvällens
höjdpunkt för de här kidsen. Det är den inte längre. Nu övar de istället på hur
man ska förhålla sig till det motsatta könet.

Samma skådespel, år efter år, men med nya deltagare. Hela
tillställningen kvalar med lätthet in som en rit, en ceremoni med fastställd
liturgi. Givetvis har Idagsidan behandlat det ämnet. Läs artikelserien Riter i vår tid.